Välgörenhet vidmakthåller ojämlikhet
Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska få betalt för att kunna känna sig goda, när den bistra sanningen är att utsatta människor görs livstidsberoende av den fattigvård vi skapat i ett av världens rikaste länder?
”Insamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen” står det att läsa i en av våra största tidningar. Rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Det borde utifrån alla pengar som försvinner finnas ett stort allmänt intresse av att tala lite mer om de ”heliga korna”, välgörenhets-/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning kan dessa organisationer agera helt fritt och ifrågasätts ytterst sällan av sina gåvogivare, våra politiker, media eller det övriga samhället.
Människor skänker godtroget ofantliga summor pengar till dessa organisationer och saker till deras secondhandaffärer. Någonstans tror jag att detta görs för att utsatta människor ska få en möjlighet att leva ett någorlunda ”normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet, trots de miljarder kronor som spenderas för detta ändamål, ständigt ökar i antal.
Samtidigt som detta sker växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i antalet anställda hjälpare. I dag finns det cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade personer.
Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ger till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Dölja den för oss själva och varandra, samtidigt som vi håller allt hårdare fast vid våra egna privilegier.
Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de visserligen, tack vare sin duglighet eller genom sina kontakter eller sin härkomst, fått på sin lott att förvalta, men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.
Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det betyder att vara medmänniska.
Gott Nytt År!
