När jag anlände var det varmt. Hettan var nästan påträngande; jag minns en eftermiddag då jag inte orkade annat än ligga i min säng och känna värmen lägga sig som ett duntäcke över kroppen. Varje dag bar jag en ny klänning, då den jag burit dagen innan tenderade att bli indränkt i svett… i alla fall, efter en månad svepte mistralvinden in över trakten och temperaturen ändrades hastigt. Numera är mornarna kyliga nog att bära den stickade tröjan och den varma sjalen jag packat (men nästan förväntat att inte kunna använda). Vid förmiddagarna har temperaturen stigit igen så pass att kontrasten blir påträngande; den stickade tröjan åker av och sjalen får vila i väskan. Det var en sådan dag, när jag lättat kroppen på klädesplagg nog att inte respirera litervis med svett, som det hände mig något lustigt. Jag har märkt att männen här har ett mer utåtriktat sätt att visa uppskattning på (en benämning vilken kräver en del ansträngning från min sida) än vad jag är van vid. Det hela är ingenting jag väljer att lägga ner mycket energi på; vissa strider kan man bara helt enkelt inte vinna. En dag när jag promenerade genom centrum stannar två män mig och utropar något jag uppfattar som en uppskattning av min bakre region. Ytterligare en man kommer i min väg, även han yttrar något som låter som en fråga, med ett stort grin i ansiktet. Jag lägger på mig min mest ointresserade min, fäster blicken någonstans framför mig och fortsätter gå. Det är en teknik jag utvecklat för att slösa minimalt med energi på situationer liknande denna. Mannen som ställt en fråga utbrister ”Non? Non?” och skrattar. Jag fortsätter, som den ointresserade isprinsessa jag är. Något senare upptäcker jag något rött i den påse med nyinhandlade trosor från H&M jag just införskaffat. Det är en 10-eurosedel. Jag kan för mitt liv inte återkalla mig att jag lagt denna sedel i påsen. Så förstår jag. Det var mannen som stannat mig för att ställa en fråga som lagt den där. Hans fråga hade handlat om vad jag kostade. I min H&M-påse med nyinhandlade bomullstrosor för 9.90 euro låg vad den mannen ansåg vara min kropps värde. För en sekund tvekade jag. Sedan gick jag och införskaffade mig ett gott vin för pengarna. Skålen gick till den man som påminde mig om att jag är ovärdelig och i grunden okränkbar. För att händelsen påminde mig om att det viktigaste i livet aldrig kan köpas för pengar; så som respekt, harmoni och trygghet. Kanske mest för att fira det lustiga i händelsen trots allt. Han trodde han kunde kränka mig och förlorade tio euro; jag fick mig en trevlig stund med mina vänner och ett gott vin. Med mitt värde intakt.