"Alla zigenarläger måste rivas och invånarna måste utvisas eller fängslas”. Italiens inrikesminister Roberto Maroni (Lega Nord) i tidningen La Repubblica, 11 maj 2008.

Anledningen är att en romsk 16-årig flicka försökt kidnappa ett italienskt spädbarn. Hon blir omedelbart gripen av polisen. Egentligen räddas hon snarare från en rasande grupp människor som var på vippen att lyncha henne.
Vad som egentligen hände är ännu inte helt utrett. Säkert är att den napolitanska stadsdelen Ponticelli redan hade laddat inför en pogrom i flera veckor. Ialienare berättar fortfarande sagor för sina barn om att zigenare är barntjuvar. En urgammal och seglivad myt.
Lugnet har ännu inte hittat tillbaka till Neapel, staden som ligger begravd under sopor. Romerna står i skottgluggen och de rykande resterna av deras nedbrända bosättning sätts varje vecka åter i brand. En del av napolitanerna drar sig inte ens för att säga i tv att: ”Om jag bara kunde skulle jag mörda dem allihop”.
I Rom anfölls ett illegalt romskt läger i september förra året av en armé av 40 män, beväpnade med molotovcocktails, järnspett, batonger och kedjor. Planen var att de skulle sätta eld på barackerna så att de trettio invånarna måste fly ut på gatan. Där skulle gänget vänta på dem och misshandla dem. Polisen satte stopp för dessa planer.

JulEN 2006. Efter en hatkampanj i lokala media jämnas ett romskt läger i Opera, en ort utanför Milano, med marken av poliser med grävskopor, utan att invånarna fått en chans att först packa ihop sina personliga tillhörigheter. Kommunen anvisar dem en annan, fallfärdig plats i Via Ripamonti, mellan Opera och Milano. Innan tälten ens kan slås upp tänder någon på dem.
Staden lovar dem nya tält, men det går två månader innan de infriar sitt löfte. Under de vintermånader som passerar bor romerna på ett nedgånget område utan vare sig el, vatten eller avlopp, samtidigt som det främlingsfientliga partiet Lega Nord sätter upp tält och delar ut festmåltider och dryck till italienare under en kampanj mot att romerna vistas på området.
När de nya tälten äntligen levereras och sätts upp stannar kampanjmakarna på området. De romer som går in och ut från området blir utvisslade och utbuade.
I Milano töms sådana läger varje vecka. Förr tog de fördrivna romerna sin tillflykt under en bro i Via McMahon i utkanten av stan. Mödrar sov med sina barn i kartonger, under tiden som fäderna höll vakt. Nästa dag gick man ut på jakt efter ett nytt ställe att bo på. Nu har stadsledningen placerat ut cementblock under bron för att hålla folk borta.
Ovanstående får jag berättat för mig av Dijana Pavlovic. Hon är skådespelare, politisk aktivist och romernas ansikte utåt i Milano där hon bor. När hon tidigare i år ställde upp i valet, var hon den första romen i Italien att göra det. Tidningarna talade om det som en provokation. Corriere della Sera, den mest inflytelserika och respekterade tidningen i Italien, liknade hennes kandiderande med porrstjärnan La Cicciolinas och transsexuella Vladimir Luxurias.

Jag har rest till Milano för att bevaka en demonstration mot zigenare. Fredagen den 13 juni ska tvåhundra medlemmar i Cuore Nero (svart hjärta) skrika ut sitt hat mot denna folkgrupp vid ingången till det romska lägret i Via Triboniano. När jag väl kommer till Milano visar det sig att demonstrationen är inställd. Cuero Negro nöjer sig med att genomföra en hyllning till nazister som stupade i andra världskriget och andra republikanska hjältar från Saló på Cimitero Maggiore, mitt emot ingången till det romska lägret.
Men det visar sig att mer är på gång: klockan fem på morgonen den sjätte juni avtågar en förenad styrka av lokal polis, statspolis och carabinieri mot en litet romskt läger i Rogoredo i utkanten av Milano. De omringar lägret med bussar och en bogserbil, lyser upp området med spotlights, bryter sig in i barackerna och väcker de trettiofem invånarna. Invånarna tvingas ställa sig i kö för en identitetskontroll. Alla dokument fotograferas och kriminaltekniker söker igenom och tar foton i barackerna.
Det genomsökta lägret är ett av de minsta i Milano. Invånarna bor där sedan ett tiotal år, och samtliga är italienska medborgare. Kommunledningen vet vilka invånarna är, de finns sedan länge i folkbokföringen.

I Rogoredo ägde den första folkräkningen av romer rum. Den nya Berlusconi-regeringen beslöt sig bara några veckor efter pogromen i Neapel för att utropa en ”romsk nödsituation”. Zigenarna innebar nämligen en otvetydig fara för de italienska städerna. Därför blev ”specialkommissarier” tilldelade ”särskilda befogenheter” i städerna Milano, Neapel och Rom.
Stadsprefekten, en religiös ledare, Gian Valerio Lombardi i Milano är en sådan ”specialkommissarie”. Hans viktigaste uppgift är att registrera alla zigenare och hans första insats blev invasionen av lägret i Rogoredo.
– Prefekten har valt ett litet och säkert läger för sin maktdemonstration. Det militariska ingripandet fungerade som ett varnande exempel för de andra lägren, som är större och där det även råder större misär, säger Maurizio Pagani. Han är samordnare för Opera Nomadi, en människorättsorganisation som arbetar för romerna i Milano.
Jag träffar honom i hans hem, där en mängd svartvita foton av zigenardeportationerna under Mussolini står uppställda på stafflier. Maurizio själv är helt slut. Efter incidenten i Rogoredo har den italienska pressen vaknat till liv och hans telefon ringer för intervjuer flera gånger under vårt samtal.
– Diskrimineringen av zigenare legaliseras och den nyligen beordrade räkningen är det tydligaste beviset för detta; en registrering av personliga uppgifter med etnicitet som grund, säger han. Uppgifterna om de italienska romerna hamnar i ett nytt, parallellt register, vilket fullständigt är i strid med grundlagen. Vad kommer härnäst? Vad förebådar detta?

Pagani och Pavlovic stämde träff med Gian Valerio Lombardi för att protestera mot den grundlagsvidriga folkräkningen.
– Hans reaktion var en blandning av likgiltighet och slaveri under makten. Som prefekt är hans främsta uppgift att se till att grundlagarna respekteras. Efter flera timmars diskussion frågade han oss: ”Vad är egentligen ert problem?”, berättar Pavlovic.
– Integration har aldrig varit en fråga här. Varje problem som dyker upp besvaras med repression, säger Pagani. Tidigare fanns en romsk representant anställd inom kommunen, som kunde medla mellan kulturerna och försvara romernas intressen. Den man som skött detta arbete de senaste 23 åren, fick förra året sparken utan anledning.
Polisen har tömt det ställe där han hade tillstånd att bo. Därför har han inte någon folkbokförd adress längre, och därför kan han inte förlänga sitt uppehållstillstånd. Det är mycket möjligt att han därför måste lämna landet inom några månader.
En psykolog som är född i Milano men har rötter i södra delarna av landet och vill förbli anonym, säger att situationen knappast kommer att förändras inom den närmsta tiden.
– I princip är det ingen skillnad mellan pogromerna i södra delarna av Italien och polisens militanta metoder i norr. Bakom de eldsvådor som förstört så många läger ligger Camorran, som har övertagit statens roll i Neapel. Precis som det officiella styret är Camorran vare sig i stat att hitta lösningar på högarna med sopor eller den skyhöga arbetslösheten i staden. Och den italienska staten lyckas i sin tur inte heller lösa problemet med ‘precarietà’, skörheten i det italienska samhället, där decennier av korruption och ekonomisk röta har lett till att de flesta italienare har tomma plånböcker två veckor efter löning, medan en liten mäktig elit av affärsmän, maffia och politiker sitter i smöret. Det är en avledningsmanöver.

Fredagen den trettonde gör jag en avstickare till lägret Via Triboniano, som nu flyttat till Via Barzaghi.
Sedan några månader släpps inte längre journalister in utan poliseskort. Men idag arrangerar de 70 familjerna i lägret en grillfest för tvåhundra italienare under fotbollsmatchen mellan Rumänien och Italien. För att bryta stämningen av rädsla. Jag har bjudits in av Kashima, en kvinna från Bosnien.
Lägret Via Barzaghi har byggts av kommunen. Barackerna har både gas och rinnande vatten. Milanos stadsledning beslutade om bygget då lägret Triboniano gick upp i rök på nyårsdagen år 2007. Området där lägret låg hade invånarna också fått sig anvisat genom kommunen och här bodde 600 personer. De delade då på sex toaletthytter och en enda vattenkran som installerats utanför staketet runt området.
För att få chans till en barack på det nya, cementerade området, var en ansvarig för varje familj tvungen att skriva under ett kontrakt. Kontrakten slår fast att om en av familjemedlemmarna begår ett brott, måste hela familjen lämna baracken. Familjerna får inte heller låta gäster sova över. För att kontrollera att kontraktet efterlevs, gör polisen regelbundna kontroller. Efter att familjerna accepterat kontraktet och flyttat dit, delade kommunledningen ut nya italienska ID-kort med texten ”campo nomadi” på.
Kashima tar udden av denna bistra bild med sin kommentar:
– Avtalet är bra. Det finns regler som jag inte tycker är så bra, men om man inte har något val är det ju bra.
Kashima säljer sedan länge kläder från Jugoslavien i Italien. När kriget bröt ut kunde hon inte resa tillbaka.
– Jag skulle hellre vilja bo i ett hus, som jag gjorde i Bosnien. Jag levde bland gajerna (icke-romerna) och kände nästan inga andra romer. Det stämmer att romerna håller fast vid en nomadisk livsstil, men att bo i läger är inte vår kultur.

Lägret är en oas av lugn i det burleska Italien som pågår utanför murarna. Männen och barnen vill absolut inte bli fotograferade. Utanför lägret vet ingen att de är romer. Varje vecka händer det att någon de känner har fått sparken för att de blivit igenkända från ett reportage om zigenare. Barnen är livrädda för klasskompisarnas reaktioner.
När jag frågar henne vad hon tycker om folkräkningen av romerna, svarar Kashima:
– Det är bra att folk registreras. Staten måste veta hur många vi är och vilka som bor på lagliga och olagliga områden. Men om de kommer hit hoppas jag att de inte är så många, för de skrämmer barnen.

Granne med Kashima bor Rasca, även hon från Bosnien.
– Jag kommer från Srebrenica, säger hon. Jag kan inte åka tillbaka dit, alla jag kände är döda och i min födelsestad bor det bara människor som hatar mig. Jag vill stanna i Italien, jag har bott här i 20 år. Mina barn är födda här och går i skolan här. Min äldsta son tar snart studenten.
Rasca var busschaufför i Jugoslavien, men har ingen chans att få jobb här.
Med anledning av grillfesten och fotbollsmatchen står det sex stora piketbussar vid Via Barzaghi, tillräckligt för mer än 50 beväpnade poliser.
– Det är bra att de är här, säger Kashima, för i lägret lever vi utan skydd. Ibland slänger folk in flaskor över murarna. Med polisen här känns det tryggare.

På området leker två poliser med två små romska barn i en gocart.
– På den här festen kan italienarna och romerna titta på fotboll tillsammans, säger en av poliserna. Men egentligen behövs mer sånt här, så att romerna äntligen förstår att vi inte är så stela som de tror.
Påståendet att italienare också skulle kunna lära sig något av ett besök i lägret kan han inte hålla med om.
– Alla som bor här är inte bra människor. Vem vet vad som händer om italienare bjuds in och bestämmer sig för att ta tillbaka det som har stulits ifrån dem.
Hans uttalande får mig att tänka på Daniela Santanchès, fotomodell och kandidat till partiledarposten för parteit ”La Destra”. Under sin valkampanj poserade hon för en hord fotografer i lägret i Via Barzaghi, där hon teatraliskt slog ut med armarna och sade: ”Titta, allt detta har zigenarna stuilit från italienarna.”
Utanför lägrets tjocka murar, som satts upp på grannarnas begäran och sedan försetts med taggtråd, håller ett femtiotal poliser med walkietalkies koll på läget.
Efter det första målet i matchen uppstår en lätt våg av panik bland dem. Något senare frågar jag dem om de är här på grund av den demonstration som planerades av extremhögern. Ingen av dem känner till den.
– Folk här är av ett speciallt slag, säger polischefen. Vi är här för att garantera allmänhetens säkerhet. Vad som helst kan hända.
Och mycket riktigt. När jag går tillbaka till bilen blir jag plötsligt påkörd. En brutal attack av två lekande romska barn i en gocart.

Översättning från nederländska: Matti Ridenfeldt