Debatten om FRA-lagen har i och med en debattartikel på DN Debatt den 3:e September undertecknad en rad doktorander, forskare och professorer fått nytt fokus. Istället för att rikta kritiken emot att staten inte ska få läsa våra mail, vilket FRA-chefen lätt kan skaka av sig som missförstånd, så når vi problemets kärna – kartläggningen av våra vanor och kontakter, så kallade sociogram.

Gott så, den pedagogiska uppgiften att förklara hur FRA med sin enorma datakraft skriver ut diagram över oss människor är inte allt för svår. Och nu när begreppet sociogram letat sig in i de traditionella medierna så vågar till och med en lekman som jag använda det.
Kritikerna emot FRA-lagen har vind i seglen och kanske kommer vi vinna nu när fler och fler politiska partier börjat backa för majoriteten.

Men ett stort problem kvarstår, den ”frivilliga” övervakningen. Så länge det inte står ”Storebror Staten” i pannan på övervakaren är det svårare att värja sig. Det är skrämmande hur mycket vi kan tänka oss gå med på i teknikutvecklingens namn.
För inte alltför länge sedan på en fikarast så började mina jobbarkompisar diskutera fördelarna med framtidens intelligenta hem. Det började med en konsensus runt bordet att det här med att skriva inköpslistor och ha koll på vad man hade kvar repektive ätit upp ifrån kylen var riktigt besvärligt. Jag valde att inte lägga mig i den larviga kavalkad av i-landsproblem som följde men jag ångrade det efteråt. Snart dök den gamla tanken på det intelligenta hemmet upp, ett hem där all hemeleftonik har en microprocessor som kommunicerar med varandra och omvärlden. Det där med en kyl som säger åt en vad man ska handla vore riktigt praktiskt och flera kunde tänka sig att köpa en sådan på stört om den kom ut på marknaden. Någon inflikade att det vore väldigt bekvämt ifall ”huset” kunde säga åt en vart man förlagt nycklarna.

Ingen ägnade en tanke åt det obehagliga i att låta datorer övervaka och kartlägga ens privatliv, eller kanske tyckte de att fördelen med snabbt upphittade nycklar övervägde integritetsriskerna?

Informationssamhällets utbredning innebär en massa saker, varav en är att vi lämnar mer och mer spår efter oss, elektroniska fotspår kan man välja att kalla det. Mobilsamtal, kortbetalningar, hemsidebesök, internetsökningar, epostmeddelande med mera lämnar elektroniska avtryck efter sig. Med hjälp av dessa kan myndigheter som FRA rita ett sociogram över dig, och se om det avviker så mycket ifrån majoriteten att du är att misstänka som terrorist.

Det är ett framtidsscenorio. Vad som däremot finns redan idag är företag som skapar sociogram och vanemönster över sina konsumenter i syfte att tjäna pengar.
Jag menar att dessa företag i stor utsträckning banar väg för FRA-lagen och kontrollsamhället.
Den teknik och de metoder som de utvecklar övertas sedan av militär, rättsväsende och andra kontrollinstanser, men framförallt så vänjer de människor vid tanken på att vara övervakad. 

Det saknas kritik och fokus på denna del av kontrollsamhället, jag anser att det på lång sikt är viktigare att stoppa den kommersiella utbredningen av vad man skulle kunna kalla kartläggnings- eller kontrollindustri, än dagens FRA-lag.

På mitt jobb så tillverkas bland annat material till så kallade RFID-taggar.
 En RFID-tagg är en etikett som läses av med radiovågor ifrån en RFID-läsare och kan mycket väl komma att konkurrera ut steckkoderna när tekniken blir tillräckligt billig. Förutom själva informationen som RFID-läsaren får ifrån taggen, t.ex. ”Hej jag är en Coca-Cola light burk med serienummer 298544”, så kan man även följa och kartlägga taggens position och förflyttning. Radiovågor går igenom praktiskt taget allt utom metall och RFID-taggen kan läsas på upp till 50 meter. Det här är naturligtvis praktiskt för varulager och annat, men det blir problematiskt när RFID-taggarna hamnar på människor eller våra personliga ägodelar.
I det intelligenta hemmet är alla våra konsumtionsvaror, nycklar och andra viktiga ägodelar RFID-taggade. Kylen kan med sin RFID-läsare ha full koll på vad den innehåller, och vad som tagits in och ut.

I USA har det lämnats in ett patent på ett system där en butik utrustad med RFID-läsare registrerar vad en människa har med sig (kläder, accessoarer och andra ägodelar) för att antingen kunna identifiera kunden, eller skapa sig en bild av denne. Informationen kan sedan användas i marknadsföringssyfte.

I japanska Yokohama har ett liknande system i testats. Mobiloperatören DoCoMo utrustade 90 kunder med RFID-läsare inbyggda i deras mobiltelefoner. Sedan placerade man 150 RFID-taggar i ett varuhus. RFID-läsaren registrerar vilken RFID-tagg den är närmast och skickar informationen till en databas som räknar ut personens exakta position. En programvara tolkar sedan personens rörelse- och beteendemönster och försöker lista ut vad kunden söker efter. Visar det sig att kunden exempelvis stannar länge framför dataspelen så kommer programvaran skicka ut ett reklamerbjudande om ett dataspel till mobiltelefonen.

Det här är en utveckling som starkt påminner om en scen i science fiction-filmen Minority Report då Tom Cruises rollkaraktär går igenom en galleria och blir bemött med en massa personliga reklambudskap. Det är mycket i Minority Report som påminner om det kontrollsamhälle som byggs upp runtom och inom oss. Minority Reports dystopi är den som är mest troligast av alla framtidsfilmer, övervakning och kontroll skapas med säkerhet och konsumtion för ögonen, inte av en hårdfar diktatur som i George Orwells 1984.
I Minority Report har polisväsendet i Washington tillgång till tre synska orakel som kan förutse mord och dråp. Rättsväsendets enda uppgift är att förhindra dödandet innan det inträffar och sedan döma människor för vad de skulle ha gjort.

Tanken är inte så långsökt som den till en början kan tyckas. På polissvenska skulle detta kallas preventiva tvångsmedel och föregripande respons. I verkligheten är det övervakning och analystiska dataalgoritmer som ersätter Minority Reports övernaturliga del. Kontrollindustrin tar med hjälp av konsumtionsvanor reda på egenskaper om en person, polisen tar hjälp av rörelsemönster och kontaktnät. Ett RFID-system liknande det i japanska Yokohama testas på flygplatser runtom i världen i syfte att upptäckta misstänkta rörelsemönster. Med ansiktskameror ska man kunna identifiera dessa misstänkta terrorister, i filmen Minority Report så identifieras alla medborgare med ögonskanning.

Sociogram är ett ypperligt exempel på vad som kan användas som preventivt tvångsmedel, man hittar misstänkta mönster innan personen ifråga begått något brott. Efter detta så följer de föregripande åtgärderna, bestraffning utan att något brott begåtts. Föregripande åtgärder kan vara svartlistning av organisationer och namn, ett exempel är frysningen av tre somaliesvenskars tillgångar efter att de försökt skicka pengar till en svartlistad organisation. Det är ett förfarande som saknar juridisk legitimitet i fredstid, men det kan man enkelt gå runt med hänvisning till att vi ständigt är i ”krig emot terrorismen”. Svenska banker har ett automatiskt system som stoppar utlandsbetalningar om man har ett visst för- och/eller efternamn som finns med på EU:s sanktioneringslista, främst muslimiska namn.
Irakkriget är ett extremt exempel på föregripande respons, USA rättfärdigade kriget med att förhindra ett Irakiskt kärnvapenprogram.

Google har som få andra lyckats med konststycket att tjäna pengar på internettjänster. Det är informationen ifrån dig som söker, mailar och tittar på videoklipp via Google, Gmail och Youtube som genererar företagets vinst. Detsamma gäller företag som Facebook och Lunarstorm. Marknadsförarna får information om dig som är ovärdelig, eller rättare sagt så betalar de en massa pengar för att kunna nå en nischad målgrupp.

Man kan fråga sig om detta är något att beklaga sig över, Google har gett oss en massa schyssta gratistjänster och det är klart de måste få in pengarna någonstans ifrån. Men ser man Googles företagsstrategi ifrån ett större perskeptiv så ter det dig ganska skrämmande. Google vill vara en naturlig integrerad del av våran vardag, de vill både kartlägga oss och förse oss med information. Genom att köpa upp konkurrenters tjänster så skaffar de sig en närmast monopoliserad ställning, och de kan dra nytta av de synergieffekter de får genom all data deras konsumenter genererar.

Tekniken utvecklas, det går att följa vardagslivet mycket detaljerat med gps-försedda mobiltelefoner, rfid-märkning och övervakningskameror. Inte bara ordningsmakten vill dra nytta av detta faktum utan även oroliga föräldrar, arbetsgivare, hemmafruar och marknadsförare. Det som kommer driva på informationssamhället ytterliggare är människors behov, och det är givetvis bra och inget att beklaga oss över. Men vi måste vara uppmärksamma på det kontrollsamhälle som tornar upp sig pararellt. Teknikutveckling som sådan kan inte vara god eller ond som sådan men tillämpningen av den. Och även om vi har goda intentioner finns det vissa saker som bör undvikas ifrån allra första början. Den dagen då informationstekniken tagit sig in i hemmet i den grad att huset kan säga åt oss vart vi lagt våra nycklar har det gått alldelles för långt enligt mig, för då kan vi vara säkra på att kapitalisten och staten inte är långt efter.

I Sverige har noll människor dött av terroristattacker efter elfte september, ändå motiveras FRA-lagen och datalagringslagen av rädslan för terrorism. Om vi skulle använda samma tankesätt i trafiken där folk de facto dör i hundratal per år, eller i hemmet där dödsfallen är i överlägsen majoritet får vi långtgående konsekvenser. Ett trafiksystem där varje fordon är uttrustad med datorer och sensorer är inte långt borta. Ett sådant system där fordonen styr sig själva utifrån de andras position och dina order skulle kunna göra nollvisionen till realitet, liksom i filmen Minority Report, ni som inte sett filmen får ursäkta. Konsekvenserna blir att man kanske sparar 500 liv per år i Sverige, men samtidigt är dina bilfärder ständigt under bevakning av storebror staten och svartsjuka partners. Diskuterar vi inte den här utvecklingen redan idag så kommer det bli svårare med en nyanserad debatt den dagen tekniken har tagit oss dit.

Det som krävs är en djupare politisk analys av informations- och kontrollsamhället, vi måste inse att teknik och politik hör ihop, och ta bort alla tabun kring att diskutera teknikutveckling i negativa termer.
Jag är inte teknikfientlig eller reaktionär, tvärtom ser jag att informationssamhället gjort människor friare och rikare både kulturellt, kunskapsmässigt och rent materiellt. Men denna frihet hotar gamla hierarkier, som stater och medieföretag, och det är deras respons som vi ska akta oss för, de svarar med kontroll.

Det handlar ytterst om en historik konflikt mellan frihet och kontroll som omfattar hela världen och inte bara utvecklade västländer. I själva verket får utveckligen mycket större konsekvenser i mindre utvecklade länder. Här i Sverige dras det ner till något banala konflikter mellan fildelning och upphovsrätt, rörlighet och övervakning, anonymitet och identifiering etc.
Förut stod konflikten mellan frihet och disciplin, i och med informationssamhället så har disciplinsamhället ersatts med kontrollsamhället.

Det här är mitt perspektiv på denna förändring, ett väldigt snävt perspektiv som inte ger någon helhetsbild, men ett perspektiv som lyst med sin frånvaro. I vårat samhälle där konsumtionen hela tiden är i centrum måste vi inse att konsumtionen är en viktig historieskrivare. Med detta sagt så tror jag inte att historien är huggen i sten, vi kommer aldrig att fastna i vare sig någon dystopi eller utopi, men vi borde sikta på det senare, eller hur?