Radikal frihet
Är Liberala Partiet ett radikalt parti? Är våra åsikter radikala? Frågan är inte så enkel som den låter. Från början användes ordet radikal för att beteckna åsikter som innebar omvälvande samhällsförändringar. Den brittiske Whig-parlamentarikern Charles James Fox anses ofta vara den första som använde den engelska varianten av ordet i ett politiskt sammanhang när han 1797 betecknade sitt förslag om införandet av allmän manlig rösträtt som ”radical”.
Och om vi använder denna definition råder det ingen tvekan om att LP är ett radikalt parti. Det vi i dag föreslår är minst lika radikalt som att föreslå allmän rösträtt i slutet av 1700-talet, om inte mer. Kortfattat föreställer vi oss ett samhälle som helt och hållet bygger på frivillighet. Ett samhälle där ingen har rätt att initiera våld mot någon annan eller deras egendom, och där vuxna, samtyckande individer har rätt att sluta vilka avtal de vill utan att någon har rätt att lägga sig i.
Detta kanske inte låter så värst radikalt. De flesta skulle säkert säga att det är mer radikalt att försöka få det man vill genom våld, hot och bedrägeri än att försöka få sina medmänniskor att frivilligt förse en med det man vill ha i utbyte mot att man gör något för dem. Men tyvärr är våld, hot och tvång normen för hur det svenska samhället i dag är uppbyggt. Och då blir LPs lösning som bygger på frivillighet väldigt radikal.
Men vi är inte vana att tänka i dessa banor. Vi tänker inte på att när vi ibland föreslår att staten skall betala ut stöd till våra favoritprojekt använder vi statens våldsapparat för att tvinga andra att vara med och betala. Vi vet visserligen att den som inte vill vara med och bekosta projektet, och som vägrar att betala skatt, riskerar både böter och fängelse. Men av någon anledning ser vi inte det våldsamma i att, med polismaktens hjälp, tvinga andra att betala skatt för att vi skall få det vi vill ha.
Vi tänker inte heller på att när vi ställer oss bakom dagens narkotikapolitik använder vi statens våldsapparat för att slå in dörrar hos folk, fängsla dem, och kränka deras rätt till sin egen kropp, utan att de någonsin skadat någon. Vi tänker inte på att när vi vill att droger skall ”bekämpas” är det inte droger, utan oskyldiga människor, som skall bekämpas och utsättas för statens våld.
Men ordet radikal har i dag en lite annan innebörd. Självfallet kan man fortfarande tala om radikala samhällsförändringar, men det man i dag menar med radikal är ofta höger- eller vänsterradikalism. Om man inte är höger- eller vänsterradikal är man inte radikal. Och LP är vare sig höger eller vänster. Visst, vår åsikt att samhället skall byggas upp kring frivillighet innebär att vi är för en helt fri marknad. Något som de flesta säkert betraktar som högerradikalt.
Men samtidigt innebär vår samhällssyn att invandringen skall släppas fri, att alla droger skall vara lagliga, att homosexuella skall få gifta sig och adoptera barn, att det skall finnas fri abort—ja till och med att månggifte i alla dess former skall vara tillåtet. Vi är kritiska till hur Irakkriget inletts och förts och för ett lyftande av alla embargon mot Kuba. Åsikter som vem som helst skulle klassa som vänsterradikala.
Det är överlag väldigt svårt att placera in klassiska liberaler på en traditionell höger-vänsterskala eller försöka fundera på om vi kan klassas som radikala eller inte. Speciellt eftersom man kan ha precis vilka åsikter man vill som klassisk liberal, så länge man inte är beredd att använda eller förespråka våld mot andra. Det spelar ingen roll om man har en väldigt traditionell och ickeradikal syn på könsroller, äktenskap och sexualitet eller en väldigt radikal sådan, så länge man inte är beredd att använda våld för att tvinga sin syn på andra kan man kalla sig klasisk liberal.
Det unika med det samhälle som LP föreställer sig är just att dessa personer, vars uppfattning om vad som kännetecknar ett bra liv vida skiljer sig åt, alla får möjlighet att leva i sitt drömsamhälle, så länge våld, tvång och hot mot icke-samtyckande personer inte ingår i deras dröm.
Om man är en övertygad kommunist som anser att människan mår bäst av att bo i ett samhälle där all egendom ägs gemensamt och där alla får lön efter behov, inte efter förmåga, bör man vara fri att bilda ett sådant kollektiv, så länge man inte tvingar någon att vara med och inte tvingar de som vill lämna kollektivet att stanna kvar. Projektet skulle antagligen misslyckas, men ingen bör ha rätt att hindra dem från att försöka. Så länge man inte använder tvång, våld eller hot är allt tillåtet.
Men måste man inte använda tvång ibland? Kan vi verkligen låta folk leva precis som de vill så länge de inte utövar eller förespråkar tvång, våld eller hot mot någon annan? Måste vi inte ibland tvinga människor att leva på ett visst sätt för vårt och kanske framförallt deras eget bästa? Kommer vi verkligen att klarar oss utan en stat som inte bara nöjer sig med att skydda vår person och vår egendom, utan som också ser till att det finns ett socialt skyddsnät, att folk inte gör saker som är skadliga för dem själva och miljön, och så vidare?
Ta detta med miljön. Om folk fick göra precis som de ville med miljön skulle det väl snart vara ute med mänskligheten och vår planet? Visst, i det klassiskt liberala samhället är man fri att skapa minisamhällen där alla frivilligt kan gå med på att leva på ett för miljön hållbart sätt. Men alla kommer säkert inte att vilja leva på detta sätt. Hur skall vi kunna skapa ett hållbart samhälle om vi inte kan tvinga andra att ta ansvar får vår gemensamma miljö?
Liksom alla andra samhällsproblem tror dock vi inom LP att även miljöproblemet går att lösa genom frivilligt samarbete. Som vi ser det är problemet i dag att en så stor del av vår miljö just ägs av oss alla gemensamt, vilket är detsamma som att den inte ägs av någon. Att miljön är ”vår”, inte någons.
Ta tre av de kanske mest akuta miljöproblemen i Sverige i dag: den hotade torsken; Östersjöns nedsmutsning; samt vår luft och atmosfär som fylls av gifter och växthusgaser. Vad har alla dessa tre saker gemensamt? Jo, det finns ingen som äger dem. Vem äger torsken i Kattegatt? Vem äger Östersjön? Vem äger vår luft? Svaret på alla dessa frågor är alla eller ingen.
Alla dessa tre saker är värdefulla, men ingen äger dem. Och så fort något är värdefullt, men det inte finns någon ägare, uppstår något som brukar kallas allmänningarnas tragedi. I och med att till exempel torsken i Kattegatt egentligen inte tillhör någon finns det ingen anledning att bedriva ett hållbart fiske. Om inte du tar upp så mycket torsk du bara hinner (tills all torsk är slut) kommer någon annan att göra det.
Om någon, eller några, ägde all torsk i Kattegatt skulle de självfallet vara försiktiga med hur mycket torsk de tog upp eller lät andra ta upp. I och med att torsken är värdefull skulle de aldrig fiska så mycket eller på ett sådant sätt att de skulle riskera att utrota sin torsk. Det skulle vara att döda hönan som värper det gyllene ägget.
Om någon, eller några, ägde all torsk i till exempel Kattegatt skulle de agera mer som kreatursbönder än de fiskare som i dag tömmer våra hav på fisk. Bönder som föder upp nötkreatur skulle självfallet aldrig få för sig att driva sin kreaturshållning så att deras djur riskerade att utrotas. Ingen behöver i dag vara rädd för att kon skall dö ut, och samma sak skulle gälla torsken om bara någon ägde den.
Lösningen på alla våra miljöproblem är att se till att all miljö ägs av någon och att ingen har rätt skada eller förstöra den miljö som inte är deras. Folk kommer inte att vilja smutsa ner eller förstöra sin egen miljö, och så länge vi kan se till att de har möjlighet att hävda sin rätt till sin miljö och hindra andra från att smutsa ner utan att de har gett sitt samtycke, kommer miljöförstöringen i det frivilliga samhället att vara minimal.
Men finns det verkligen inget område där tvång behövs? Hur skall de fattiga klara sig om vi inte tvingar de lite mindre fattiga att stå för deras uppehälle? Hur skall folk kunna avstå från att ta farliga droger om vi inte hotar att slänga dem i fängelse? Hur skulle världen se ut om inte staten talade om för oss vem vi får gifta oss med, var vi får bo och vad vi måste spendera våra pengar på? Hur skulle det bli om vi alla verkligen blev myndiga när vi fyllde arton, och inte bara bytte förmyndare från våra föräldrar till staten?
Vi inom LP kan inte förstå hur man kan se dessa åsikter som något annat än en global epidemi av pessimism och krass människosyn. Folk bryr sig i allmänhet om de fattiga. Om någon ser en fattig person på gatan känner nästan alla någon form av empati. Det vi inom LP inte kan förstå är hur denna empati, och denna vilja att hjälpa sina medmänniskor, kan övergå i en vilja att med våld eller hot om våld tvinga andra att hjälpa denna person, istället för att själv räcka ut en hjälpande hand.
Om människan vore en känslokall, sadistisk och oansvarig varelse som bara ville sig själv och alla andra illa, då skulle vi kanske vara i behov av det system vi har i dag. Om ingen brydde sig om sina medmänniskor, då kanske staten skulle behöva tvinga dem till solidaritet genom ett välfärdssamhälle baserat på tvång. Om människan endast var intresserad av att förstöra sitt eget liv, sin egen kropp och sin egendom, då kanske vi skulle behöva stränga straff för drogmissbruk och stränga miljölagar (även om miljön vore privatägd).
Men sådan är inte människan. Hon bryr sig för det mesta om sina medmänniskor, och hon behöver inte tvingas att hjälpa dem som har de svårt. Hon bryr sig vanligtvis om sitt eget liv och behöver därför inte heller förbjudas från att ta farliga droger. Hon bryr sig nästan alltid om sin egendom (inklusive miljön) och den lycka den i framtiden kan skänka henne och behöver därför inte förbjudas från att förstöra den.
Det kan låta som en naiv idé. Och med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag kan det även låta som en väldigt radikal idé. Men låt oss, för första gången någonsin, skapa ett samhälle fritt från kollektivt tvång, hot våld och förtyck. Ett samhälle där vi släpper människans kreativitet, uppfinningsrikedom och all hennes kärlek till sig själv, sina medmänniskor och till allt det som hon skapat eller som naturen givit henne, helt fri. Ett samhälle där hennes girighet och habegär omvandlas till något bra, inte till något som är ett hot mot andra och vår fortsatta existens. Ett liberalt samhälle helt enkelt.
