Det händer emellanåt att man får en bok i sin hand som näst intill förändrar ens liv. Eller i vart fall ett stycke, en samling texter som öppnar ens ögon för livets väsentligheter. Det är då fråga om ord som verkligen betyder något för mig. Det handlar om texter som jag upptäcker att jag verkligen behöver – eller behövt – för att kunna fortsätta att ta mitt liv på allvar.

Jag har just haft en sådan bok i mina händer under nu snart en vecka. Det är en bok som jag läst i nästan varje vaken stund och som legat trofast på mitt nattduksbord. Det är en bok som tillhör den sortens böcker som man skulle önska att många, många fick läsa, möta, lära sig något av.

Nu har jag ordat om denna boks kraft och magi. Över till dess upphovsman. Över till ämnet. Det är så att journalisten Cyril Hellman gjort en intervjubok med Stefan Jarl. Vår omistlige dokumentärfilmare, som gjort mer än de flesta i dagens kultursverige för att bjuda läsare, tit¬tare på en väsentlig bit sanning om våra liv.

Stefan Jarl, namnet känner väl de flesta av oss. Och om så ej är fallet så borde vi skämmas. För Stefan Jarl har gjort dokumentärfilm som gått världen över och som räknas som den vas¬saste och mest meningsfulla filmaren om svensk verklighet som vi äger. Han visar en svensk sanning.

Jag kan tala om modstriologin. Den handlar om ett gäng människors liv i utkanten av välfär¬den. Det tog Stefan Jarl nästan ett helt liv att göra de filmerna som heter Dom kallar oss mods, Ett anständigt och liv och Det sociala arvet.

Vem minns inte Stoffe och Kenta och deras kamp för överlevnad i ett Sverige som inte gav dem stor respekt eller stort utrymme. Men Stefan Jarl, då en ung dokumentärfilmare, han fick syn på dem och han ägnade många år av sitt liv åt att spegla och berätta om dessa killars (och deras vänners) utsatthet och talang, deras kamp med och mot droger och deras egentligen rika och svåra liv.

När jag såg Dom kallar oss mods så upplevde jag en större chock. Jag fick syn på grabbar som var totalt orädda, som var fräcka och roliga, som var rika på konstnärlig lusta och vilja. Jag blev förtjust i dessa grabbar som mitt i den falska välfärden vågade hävda sitt eget liv, sitt utanförliv. Det handlade om grabbar som hade stora och stränga krav på sin egen identitet och de handlade (och handlar) om unga män som mognade till starka utsatta män i landet Sverige.

Journalisten Cyril Hellman kände i sitt journalistjobb att det dagliga skrivandet mer och mer blev meningslöst. Tidningarna – även de som kallar sig seriösa – tog efter kvällstidnings¬journalistikens sensation- och kändishysteri. Och Cyril Hellman insåg att hon ville något annat med sitt liv.

Hon hade i skolan sett Dom kallar oss mods och såg sedan Ett anständigt liv och blev fylld av glädje, vrede, nyfikenhet och en satans het lust att skriva. Att skriva något som hade mening och betydelse, att skriva på ett sätt som kunde kanske förändra samhället.

Så kom mötet mellan Cyril Hellman och Stefan Jarl till stånd. Och det mötet har resulterat i denna tjocka och så rika och hoppfulla intervjubok där Stefan Jarl får berätta om strängt taget hela sitt filmarliv. Han berättar om kampen om att skaffa pengar till filmningarna, om hur han slagits för att få det svenska filmfolket att ta dokumentärfilmen på allvar. Han har arbetet med livet som insats och jag blir mer och mer glad och imponerad av att möta denne Stefan Jarl som aldrig vill ge upp.

Det handlar om en nu bortåt 60-årig man som tycker att man kan göra stor nytta i detta vårt land med dokumentärfilm. Att man kan berätta om det vi kallar verkligheten. Han inser och medger att något subjektivt inte finns i hans filmer eller liv. Han ser saker, han ser vad som sker, han ser effekterna av det som sker och han sätter upp sin kamera och ofta mot alla odds så filmar han detta som han ser. Blir åsyna vittne.

Intervjuboken är på drygt 350 sidor och den rymmer vad jag kan förstå merparten av de in¬tryck och åsikter som Stefan Jarl skaffat sig och vunnit under sitt liv som filmare. Det som smärtar honom mest är att dokumentärfilmen inte tas på riktigt allvar i Sverige. Han tycks mena att just dokumentärfilmarna blir en sorts svensk films tattare med oviktiga mål och syf¬ten. (Liksom vi frilansjournalister.)

Är det verkligen så att merparten av oss som älskar film vill bara se underhållning av filmen och att vi värjer oss emot ett filmens allvar och verklighetens många gånger grymhet? Den frågan kan jag inte besvara. Jag kan bara säga att om inte den här boken lockar ”filmsverige” till ökat intresse för dokumentärfilm, ja då blir allt jobb med konst meningslöst.

Jag har inte ord nog att berömma den här boken. Notera vill jag också att samtidigt med denna utgåva så utkommer på samma förlag en samling av Stefan Jarls kåserande om film.