Där låg den, möjligheten att bygga upp mitt liv. Att undgå Etiopiens blodiga inbördeskrig. För mitt inre såg jag ofta liken som hade legat utströdda likt döda flugor på Addis Abebas gator, skriken som hade stelnat på deras ansikten och blodet som rann likt den blå Nilen längs trottoarerna. Jag hade flytt och likt många andra hamnat i ett FN-läger i Somaliland och väntat på en fred som aldrig kom, två år efter min flykt så rasade kriget fortfarande. Jag hade dock efter otaliga språklektioner och test fått resa bort från det hemska lägret, till Sverige för att återuppbygga mitt blodbestänkta liv. Det var nu dit jag var på väg tillsammans med flera av mina landsmän, en vecka innan det svenska julaftonsfirandet.
Borta vid piren där båten skulle lägga till kunde jag se en folkhop som i sina mörka regnkläder hade valt att trotsa vädret, och flera av dem bar på svenska flaggor som fladdrade i vinden.
Vill de hälsa oss välkomna? Så trevligt! Tänkte jag med ett leende. Men då vi lade till började folkhopen ropa mot oss i en våg av skränande ljud:
”Ut med invandrarna, ut med invandrarna, för moderlandets skull kasta ut de jävla invandrarna!!”
Med uppspärrade ögon så ryggade vi tillbaka längre in i båten.
’Krssch’ Plötsligt hörde jag ett smällande ljud och jag kände en stingande smärta på min ena kind. Blodet rann i strilar ner på mina kläder, men det mesta sköljdes bort av regnet. Jag förde reflexmässigt handen mot mitt sår och tittade gapande ner mot båtens däck. I en vattenpöl låg en krossad flaska som någon hade kastat, glasskärvorna låg utspridda som rakblad vid mina fötter.
”Gick det bra Kelile?”, hörde jag någon fråga. Jag vände mig om och där stod Leif, en medelålders FN-volontär, som brukade transportera flyktingar till Sverige.
”Ja” svarade jag med ett grin samtidigt som jag ryckte loss en glasskärva som fastnat i min hud.
”Vi får se till att ta hand om den där skadan så snart vi kan”, sa Leif. ”Men var fan är polisen”, fortsatte han fräsande, med ihopbitna käkar samtidigt som han lät fingrarna dansa över sin mobiltelefon.
”Skit! De kan så klart inte komma just nu. Upptagna!”, skrek han och slängde ner telefonen i vattnet. ”Okej allihopa!” Fortsatte han. ”Vi måste försöka ta oss ut själva, så se till att ni följer mig, och strunta i de där jävlarna på piren. Vad ni än gör, säg ingenting!” ropade han samtidigt som han knöt sina händer.

Vi följde honom ut i folkmassan, och runtomkring kunde vi höra pöbeln vråla svordomar efter oss. Då och då blev jag knuffad, men jag fortsatte framåt. Jag kände nu hur jag nästan saknade det trånga, smutsiga lägret i Somaliland.
Efter ett tag hade vi lämnat folkhopen bakom oss och vi stretade vidare i regnet. Jag kom snabbt på bättre tankar då jag såg hur helt allt var. Inte ruinerat av krig och död. Ingen håla av träskjul och tält likt FN-lägret, utan istället en stad med stora, höga byggnader av stål och murbruk.
Slutligen kom vi fram till ett torg. Även nu under natten så var det många människor som rörde sig längs torget vars underlag var målat i olikfärgade trianglar i gult och blått som fick mig att tänka på detta lands flagga, som ett par tiotal meter stor hängde på en av byggnaderna och uppenbarade sig för oss, likt en diktator som vinkar åt sitt folk.
I mitten av torget fanns något slags träd som sträckte sig likt en jätte upp mot stjärnorna. Det var full av färggrant pynt, men själva trädet var i ett hemskt skick, då den var dyngblöt av regnet som rann från grenarna.
”Här är Sergels torg”, sa Leif och gestikulerade med handen. ”Vi är rätt trygga här. De här är ett av de få ställena där nationalisterna inte vågar attackera invandrare under nattetid. Då det brukar vara mycket folk här”, fortsatte han varefter han tog ett par djupa andetag.
”Vad gör vi nu då?”, frågade en kvinna.
”Nu så väntar vi på att polisen kommer och eskorterar oss till bussen. Efter det så far vi ut till förorten Nya Stockholm där ni kan börja era nya liv”.

Det var tyst i bussen trots att det fanns både små barn som vuxna där. Vi satt alla och försökte titta ut genom fönstret, för att få glimtar av vårt nya land. Det var så annorlunda här jämfört med hemma i Etiopien, så kallt och mörkt. Sedan var det där regnet som föll ner som svarta syndatårar från skyn. Hade min fru inte blivit dödad i huvudstaden, utan följt med mig hit till Stockholm hade hon säkert kallat det här för världens ände. Nu var det bara Gud som höll mig sällskap.
Då Nya Stockholm dök upp i horisonten hördes flera suckar i bussen och en äldre kvinna började gråta, tårarna rinnandes ner för hennes spruckna, mörka hud och det var inte tårar av lycka.
Förorten liknade inte alls något av det andra vi hade sett av Sverige, det som hade varit helt och fint. Utan liknade snarare ett grånande lik där den låg, en djungel av betongbyggnader, de flesta inhägnade bakom meterhöga metallstängsel.
”Oroa er inte”, sa Leif med ett leende. ”Det finns inga stängsel runt barack 13 där ni ska bo, ni har ju redan uppehållstillstånd genom FN, så ni kan komma och gå som ni vill.”
”Så vi kan alltså resa in till centrum?”, frågade jag.
”Ja, som jag sa så är det fritt fram att röra er hur ni vill, inom Stockholmsområdet”, svarade Leif. ”Åtminstone för tillfället. Jag har hört att man håller på att utarbeta en ny lag som ska hindra invandrare från att lämna förorten under deras första år i Sverige oavsett ifall man har fått uppehållstillstånd ifrån FN eller ej”,  fortsatte han och skakade lite på huvudet.
”Men en sak ska ni veta!”, sa han och spände ögonen i oss. ”Ta er inte ut till Stockholm, det är farligt där. Många invandrare har blivit misshandlade eller dödade på sistone. Ifall ni tvunget känner att ni måste gå dit, gör det endast på dagtid och rör er på stora öppna ytor där det finns mycket folk. Och sätt inte alltför stor tillit till polisen. Det finns säkert flera poliser som skulle hjälpa er ifall ni blir attackerade, men minst lika många eller till och med fler som skulle strunta i det, eller kanske i vissa fall även hjälpa förövarna”.

Efter att vi hade anlänt till förorten så blev vi ledda in i vårt nya hem, barack 13. Byggnaden var lika ful på insidan som på den betonggrå utsidan. Den liknade lite av en militäranläggning med cirka 100 sängar som var uppradade i geometrisk perfektionism, med ett litet utrymme mellan varje bädd. Väggarna var svartmålade och nära ingången som bevakades av två vakter fanns en matsal och ett antal toaletter som stank av kräk och avföring.
Dagarna passerade i mitt nya hem, och få vågade söka sig till Stockholm. På nätterna drömde jag ofta om min döda fru, eller hur jag återigen var en soldat, och på dagarna låg jag mest i min säng och tänkte på hur det hade varit innan kriget.
Ja, jag låg mest och ruttnade bort i denna betongstyggelse, det fanns inte så mycket annat att göra. Inga arbeten, då få ville anställa invandrare och heller inga utflykter.
Efter ett tag fick jag dock en vän, en etiopier precis som alla andra i barack 13, vars namn var Yenee. Hon var en av de få här som fortfarande tycktes ha någon livskraft, då hennes bruna, mandelformade ögon nästan tycktes lysa av energi.
En dag väckte hon mig med en knuff och sa: ”Kom igen Kelile så drar vi till Stockholm”.
”Är du galen, det är ju farligt där!” svarade jag med uppspärrade ögon.
”Nej, nej, ifall vi följer Leifs råd så ska det nog gå bra. Kom ihåg att svenskarna firar julafton idag så det kommer att vara lugnt och fint på stan”, sa hon med ett leende som visade hennes mjölkvita tänder.
”Okej då”, svarade jag.

En buss från förorten tog oss till staden. Då vi kom in i Stockholm så vandrade vi längs de breda gatorna. Det var mycket trevligare här idag jämfört mot då vi hade anlänt. Ljusare av allt det vita då det hade börjar snöa. Det rådde också en bättre stämning, då de flesta verkade glada då de passerade oss, och då och då kunde man höra körer som sjung olika julsånger. Runtom på flera av de större byggnaderna vajade delvis snötäckta svenska flaggor och röda vimplar. Då vi kom in på en liten smalare väg så började ett åttaårigt barn följa efter oss, skrikande:
”Svarthuven, svarthuven”, gång på gång med en retsam ton.
”Sluta!”, ropade jag skarpt och spände ögonen i barnet som då upphörde.
”Vem fan, tror du att du är invandrarjävel”, hörde jag en grovstämmig röst säga. Jag vände mig om och såg flera ungdomar bärandes på basebollträn.
”Snäsa av ett barn bara så där, jag tror du skulle må bra av att lära din plats i samhället”, fortsatte den som hade talat.
”Dra åt helvete!”, skrek Yenne.
Åh, så den talar svenska, mycket sällsynt”, sa en av ungdomarna och fnyste. Sedan sprang han fram till Yenne och klubbade till henne med sitt slagträ så att hon föll ner på marken. Jag reagerade snabbt och slog till honom så att han kollapsade. Jag tog tag i Yennes arm och vi sprang därifrån, medan ungdomarna tittade till sin kompis.
Då vi kom tillbaka till Nya Stockholm och barack 13 sökte vi upp Leif, så att han kunde behandla Yennes skada. Han rynkade på pannan samtidigt som han behandlade henne och sa:
”Ni ska vara glada att ni lever!”
”Kommer det alltid att vara så här?”, frågade jag. ”Det här hatet mot oss?”
”Nej, om några år så kommer det säkert att börja ebba ut. Utan invandrare inblandade i samhällslivet så kommer ekonomin att börja kollapsa”. Jag nickade till svar.
”Jag vet att ni kristna etiopier inte firar jul förrän om cirka två veckor, men vi på FN har fixat fram julklappar åt er. Vi kommer att öppna dem om någon timma, så det kommer att bli jättetrevligt. Vad önskar ni er förresten?” Sa Leif med ett leende.
”Jag önskar att hatet mot oss försvinner, att vi får leva som människor”, svarade jag.
Nils-Inge Isaksson