Där fanns utförlig info om den organiserade motdemonstrationen arrad av nätverket mot rasism, vid Salemfondens sju år gamla naziparad. Det var mitt första år i demonstrationståget.

Samlingen var satt till klockan tolv. Efter problem med ljudet hade man riggat upp högtalare och dragit igång gamla demodängor. Talare från NMR, Ingen Människa Är Illegal, AntiFa och Skärholmens LS pratade om att det inte alls var så trevligt att ses igen på "en kall jävla fotbollsplan här i Salem". Men att vi samlats av den anledningen att den 8e december tyvärr blivit nazisternas dag i Salems kommun. Att vi som grupp hade betydligt större skäl att känna gemenskap med varandra som arbetarklass, arbetslösa, sjuka, gamla, homo- bisexuella och andra minoritetsgrupper än med den härskande klassen i form av profithungriga företagsledare eller de politiker som springer nämndas ärenden trots att både vi och dom för tillfället kunde klassas som "rasrena". Om fascister i uniform, bombarjacka och kravallutrustning.

Applåder och techno värmde. Och så kom danskarna. Försenade efter poliskontroll. Samtliga hälsade dem välkomna efter rapporter från sommaren som påminde om deras handlingskraft.

En knapp timme efter samling avgick motdemonstrationen. Det var kallt, grått och de enda som såg oss var en handfull bilförare som tvingats stanna i väntan på att vi passerat. Och så civila snutar som betraktade oss uppe från kullar.

Men vi var många, vi var arga, och gud nåde den som viftat med en SMR-flagga i någon skogsdunge. Med mellan tusen och femtonhundra själar var vi för några timmar den största och starkaste minoritetsgruppen inom många mils avstånd. Tio minuter innan demon nådde sin slutpunkt brann två signalraketer av en kilometer bort. Min första tanke var att några nazister ville provocera upp en splittring.

Tidigare år har demon gjort stopp på den färdväg som nazisterna fått tillstånd om att demonstrera. För att i praktisk mening försöka hindra dem. Och de som inte velat bryta mot lagen har kunnat knata vidare. Medan resten stått kvar och blivit pepparsprejade och överridna av snuten. Följt av benbrott och gråt. Varpå nazisterna obehindrat kunnat passera någon timme senare.

Men de två raketerna kom inte från några nazister, de var 2007 års signal om att de som inte ville bryta mot lagen nu kunde gå vidare till slutpunkten. Medan först två, sedan fem, sedan fem hundra satte fart in bland bostadsområdena i Salem för att börja slå sönder saker. Frågetecken steg.

Jag har stor förståelse för att en upprepning av tidigare års pepparsprej och snuthästar inte lockade, och att nya metoder borde prövas. Att om man skulle lyckas få polisen att tappa fokus på att skydda nazisterna, så fanns det en chans att vårt verkliga mål kunde angripas. Att de försenades ett par timmar var bra, men inte ok.

Och kanske var det min besvikelse över att inte ha blivit informerad om den här metoden som gjorde mig frustrerad - tre dagar senare vet jag egentligen inte om det var frågan om någon metod - utan har vild av iver försökt se en underliggande tanke med att danskarna övergav oss. Danskarna, RF, AntiFa och resten som osade vilja och kapacitet. De välde alltså ned för en kulle och bort i Salem, och efter dem följde de svenskar som inte ens förstått syftet med

att maskera sig enhetligt för att försvåra eventuella domar. Utan som dragit en sjal över munnen men inte fattat att pälskragen de har runt nacken duger lika bra som identifiering.

Jag vet på ett ungefär vad det var för karaktärer som utgjorde vårt mål den 8e december. Att där fanns en hel hög emotionellt störda och med kemikalier utfyllda män, kapabla till stor skada. Men där fanns även en majoritet unga, beniga, rädda och förvirrade ungdomar, som mest av allt ville ha sin mammas kärlek tillbaka. Utan varken ideologi eller känslokyla att ta till när det barkar. Och att det gäng vi var när demon kickade loss hade kunnat gå över nazisterna utan att öka farten. Om inte snuten stått där.

Kort om den materiella förstörelsen.

Att saker går sönder i sådana här sammanhang kan ha poänger. För det mesta gör det varken från eller till. Och hade Salems skolor brunnit någon annan dag än denna hade man kunnat se politik i det också. Men just idag så tog de två negationerna ”antifascistisk demonstration” och ”skolbrand” ut varandra i allmänhetens ögon. Jag fick senare på kvällen försvara händelserna, inte i egenskap av luvförsett mysko, utan i egenskap av vänsteraktiv.

Men hela den biten skuggas ändå fullkomligt av den besvikelse jag känner inför hur enkelt vi lät oss splittras vid den där slänten. Strax innan saker brann upp hade vi reducerats från en maktfaktor till en liten grupp människor med enbart ideologi och vilja. Men ideologi och vilja har SKP/KFML och Hemvärnet också. Styrkan vi hade låg i att vi höll ihop och stod upp tillsammans mot vårt gemensamma hot.

Härska genom att söndra, en uråldrig teknik. I lördags behövde högerpacket inte ens söndra. Det skötte vi själva.

United we Stand, Divided we Fall.