LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Johanna Wallin

Läsarnas Fria

Möten

Enligt UNOCHA fanns 537 permanenta checkpoints på Västbanken i april och 189 så kallade flygande checkpoints. 80 procent av alla checkpoints finns inne på Västbanken, alltså på palestinskt område, mindre än 20 procent finns nära den internationellt erkända gränsen kallad Gröna linjen varav 3stycken checkpoints är på Gröna linjen. Dessa checkpoints påverkar palestiniers liv på ett avgörande sätt och kränker flera av deras grundläggande mänskliga rättigheter.

Reportage

Att bevaka checkpoints har blivit en del av min vardag. Ändå har jag svårt att beskriva hur det är att vara där. Inga ord kan förmedla den spänning som finns i luften, stressen och aggressiviteten, blandad med ovissheten om vad som ska hända härnäst.

Det närmaste jag kan komma på att likna det vid i Sverige, är en bilkö en vardagsmorgon i rusningstrafik, förslagsvis på väg till eller från Stockholm. Föreställ dig att det är mellan trettiofem och fyrtio grader varmt, luften vibrerar av hettan och en åttioprocentig luftfuktighet. Du har ingen luftkonditionering i bilen. Men, trafikstockningen beror inte på att vägen är full av bilar utan på att beväpnade soldater står någonstans därframme och kontrollerar varje passagerares ID-handlingar, genomsöker bilarna och talar om för passagerarna om de kan fortsätta eller inte. De som får nej måste vända tillbaka därifrån de kom. Hela resan och den långa väntan har varit förgäves. När soldaterna får lust, tar de paus för att röka, äta eller bara vila en stund. Då och då parkerar en militärjeep rakt över vägen, soldaterna i den umgås med sina kollegor vid vägkanten. De skrattar, lyssnar på musik och har trevligt. Där sitter du i din bil, tiden går och du kan ingenting göra. Ingenting! Skulle du säga till soldaterna att skynda sig kan du hamna i fängelse eller i värsta fall bli skjuten.

När tillfälle ges brukar jag försöka prata med soldater som tjänstgör vid någon av de tre checkpoints som finns runtom Tulkarem. Alla är inte intresserade av samtal med så kallade ”internationella” som jag. Ganska ofta får jag höra att jag ska försvinna därifrån, men ibland blir det riktiga samtal om Israel-Palestinakonflikten och om hur båda sidor drabbas av den.

Jag pratar med en soldat som säger att han var för fred mellan Israel och Palestina innan han gick in i armén. Idag, tre år senare, tror han inte på fred längre. Det gör ont att höra eftersom det någonstans därinne finns en människa som tyckte att det som soldaten nu gör är fel. Han erkänner visserligen att hans arbete försätter honom i en situation där det är omöjligt att inte skrika åt människor, knuffa dem och förnedra dem. Om han inte betedde sig så, vore han inte en god soldat. Trots detta, påpekar han noga att han inte kommer att må dåligt när han en dag lämnar armén. Han kommer inte att ångra någonting. Soldaten undrar vad jag tycker om palestinierna, eller araberna, som han liksom de flesta israeler säger. Jag berättar om mina palestinska vänner och han kontrar med att prata om självmordsbombare, extremism och fundamentalism. Kvinnoförtryck uppehåller han sig länge vid och säger att det är hemskt att se palestinska kvinnor i slöja och täckande kläder. Han håller absolut inte med mig om att kvinnoförtryck finns både i hans och mitt samhälle, bara i andra former. Jag ger honom många exempel och till slut säger han:

”Jo visst, så kanske det är, men palestinska kvinnor våldtas och misshandlas regelbundet av sina män.” Jag undrar var han har fått den informationen ifrån och han kan inte svara. Det är bara sånt man vet, menar han, precis som att alla araber är våldsamma.
- ”De slåss ju med varandra till och med, hur ska vi någonsin kunna få fred med dem?” Han syftar på striderna mellan Hamas och Fatah, som han ser som ett bevis på att palestinier inte klarar att styra sig själva. Jag frågar om han tycker att det är så konstigt att människor som pressas till bristningsgränsen till slut vänder sig mot varandra, när de inte kan vända sig mot den mycket starkare ockupationsmakten. Jag berättar om situationen inne i palestinskt ockuperat område och frågar hur han tror att israeler skulle hantera att leva under de omständigheterna. Jag ber honom fråga sig varför det finns palestinska självmordsbombare, vad det är som gör en människa så desperat att han eller hon är villig att spränga sig själv till döds. Soldaten svarar inte utan upprepar istället det mantra som blivit ett av de vanligaste argumenten för en fortsatt ockupation.:
-”Vi lämnade Gaza och nu skjuter de raketer in i Israel. Där ser du vad som händer om vi ger dem frihet!”
-”Ingenting rättfärdigar våld i någon form, men det går inte att se raketbeskjutningarna från Gaza så svartvitt”, invänder jag .”Ockupationen av Västbanken pågår ju fortfarande. Ska invånarna i Gaza, där den humanitära situationen är ännu värre än på Västbanken, säga tack så mycket, nu är allting bra?”

Den här soldaten är inget undantag, jag har hört samma åsikter många gånger förut. Inte heller är han ovanligt okunnig, han är universitetsutbildad och mycket välinformerad om händelser i omvärlden. Men hur fritänkande han än tycker sig vara, har han matats med propaganda om den ”arabiska fienden” under hela sitt liv. Han är ett barn av sitt samhälle, ett samhälle som är traumatiserat av sin historia, av en befogad skräck för att förföljas, förtryckas och förnedras. Men det rättfärdigar inte hans eller samhällets förtryck och förnedring av ett annat folk. Som en palestinsk man sade till mig:
-”Om judarna är offer, är vi offrens offer. Varför ska vi betala för Europas dåliga samvete över vad de utsatte judarna för? Vi vill ju bara leva i fred, i vårt land, med israelerna som grannar.” Nu står soldaten här med vapen i hand och tror att han möter palestinier på lika villkor. Jag tror att han är den som är räddast i det mötet.

DISCLAIMER
Jag arbetar för Sveriges Kristna Råd (SKR) som Ekumenisk Följeslagare inom Kyrkornas Världsråds  Ekumeniska Följeslagarprogram i Palestina och Israel: EAPPI, (Ecumenical Accompaniment Programme  in Palestine and Israel). De synpunkter/reflektioner som uttryckts här ovan är helt och hållet personliga  och inte nödvändigtvis ett uttryck för vad min arbetsgivare; Sveriges Kristna Råd eller Kyrkornas Världsråd ställer sig bakom.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Att leva bakom muren

Reportage

Israel började bygga sin så kallade säkerhetsbarriär under 2002 och den beräknas bli ca 703 kilometer lång när den är färdig. 80 % av barriären, eller muren som jag väljer att kalla den eftersom den till stora delar består av betong och taggtråd, byggs på ockuperad palestinsk mark.

Läsarnas Fria

Israeliska fredsrörelser

Reportage

Vid Beit Iba checkpoint utanför Tulkarem pratar jag med två soldater som är reservister, israeliska män som kallas in till armén en månad per år. Deras behandling av förbipasserande palestinier är märkbart bättre än andra soldaters, de ler, ber artigt palestinierna att komma fram eller att gå vidare istället för att skrika ”go!” som många andra brukar göra.

Läsarnas Fria

Med mina egna ögon

Reportage

Så är jag här, i Tulkarem på Västbanken. Efter en lång, skakig, varm bussfärd på dammiga grusvägar anländer jag tillsammans med Hayley från England och Magne från Norge, till staden som kommer att vara vårt hem under de närmaste tre månaderna.

Läsarnas Fria

Vilken framtid väntar Peru?

Reportage

Efter decennier av orättvisor och fattigdom verkar befolkningen i Peru ha tröttnat. De sociala klyftorna är fortsatt stora trots regeringens vallöften år 2006. Mycket tyder nu på att den slumrande maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso har vaknat till liv. Men om landet går mot nya inbördeskrig eller en fredlig lösning är ovisst.

Läsarnas Fria

Skördningen av oliver i Yanoun

Reportage

Jonas Ström, som befunnit sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, har rapporterat för LFT om sin vistelse i en serie resebrev. Här kommer en sista betraktelse från hans resa.

Läsarnas Fria

© 2026 Fria.Nu