Deras epok varade från 900-talet till 1500-talet, då Bosnien ockuperades av Turkiet. Denna tid har spelat en mycket stor roll i landets hela historia och är som en bro mellan alla bosnier, som senare kom att bli katoliker, ortodoxa eller muslimer.
 Namnet kommer från en av deras ledare, Jeremias Bogumil. Från 1100-talet till 1500-talet kom folk från bland annat Frankrike, Italien, Dalmasien och Bulgarien till Bosnien för att studera. De var motståndare till kyrkan och prästerskapet som de ansåg bara levde på folket och var en börda för det. Den katolska och ortodoxa kyrkan hånades för att de förkunnade om det rena livet för folket samtidigt som de själva levde i synd.
Hur stark den bogumilska kulturen var visar ett dokument som finns bevarat i Vatikanen, där man kan läsa att ”i Bosnien finns en hädisk påve”. Hans Furuhagen skriver att bogumilierna inspirerade till protestantismen och ”under denna tid spred sig den bogumilska läran som en löpeld”.

Bogumilerna var en dualistisk troende rörelse. Kroppen och den materiella världen ansågs som syndig och ledd av djävulen, medan själen var Guds skapelse. Förhållandet mellan Gud och folket var direkt. De menade att Jesus var själen (dock inte skapad av Maria). De trodde inte på Jesu uppståndelse eller återkomst, dessa händelser hade, liksom de personer som följt Jesus till korset, bara en symbolisk betydelse.
Bogumilerna förkastade korset som en fetisch. De skämtade över nattvarden, såsom varande Jesu kött och blod och kyrkans dop av små barn förlöjligades. Sitt avståndstagande till kyrkan markerade de med att säga: ”Vi är inte riktigt kristna, de kristna lever inte som vi. En sann kristen behöver inte många saker för sig själv och hjälper andra som är svaga.”
Bogumilerna var vegetarianer och drack inte alkohol. Lögner och våld ansågs som dåligt. De motsatte sig kyrkans hierarki och levde ett liv som liknade det gamla demokratiska slovenska patriarkatets livsföring. Dessutom hade de en egen kung och ett samfund i vilket man som vuxen blev invigd i. Deras ledare levde i celibat och kallades förfader.
Detta var ett folk som älskade freden och var motståndare till kriget, de levde i harmoni med naturen. På bogumilernas gravstenar finns inristade bilder på människor med öppna händer, som påminner om indianernas teckningar, och bilder på en kvinna mellan två krigare. Där finns också flera bilder av kvinnor och män som håller varandras händer. Det rådde jämlikhet mellan män och kvinnor, vilket inte var karaktäristiskt för andra religioner.
Bosnierna var litterärt bildade och hade en egen skrift som kallades ”bosancica”. De brukade skämta om det kristna prästerskapet, att det inte kunde delar av Bibeln utantill, men att såväl kvinnor som män bland bogumilerna kunde hela utantill.

Bogumilerna tolkade Bibeln fritt ur hjärtat. Deras historia och liv i Europa har redogjorts av engelsmannen Artur Evans. Även Miroslav Krleza har skrivit viktiga skildringar. Han var kommissarie för en världsutställning om Jugoslavien, där bogumilernas gravstenar var ett centralt ämne.
Serbisk lobby blev mycket provocerad och frågade varför han inte ställde den ortodoxa vita ängeln i centrum. Krleza svarade: ”Fresken som kulturbild kommer på andra plats då den inte härstammar från Jugoslavien”. Kroatisk lobby frågade varför inte ikonen intog den centrala platsen. ”Nej”, svarade han, ”ursprunget till denna kulturbild kommer från ett annat håll, men bogumilernas gravstenar finns ingen annanstans i världen utom i Jugoslavien, nämligen i Bosnien.”
Det finns 66 478 stycken gravstenar efter bogumilerna. På dessa kan man läsa om deras liv, filosofi, historia, kultur och religion. Den bosniska konstnären Lazar Drljaca har inspirerats mycket av bogumilernas berättelser och fynd. Efter att ha studerat i Paris var han förtrogen med Picasso, men återvände till Bosnien och levde sitt liv på Prenjberget. Han älskade bogumilerna och kände sig som en av dem. Före sin död bestämde han att det skulle skrivas på hans gravsten: ”Här vilar den siste bosniske bogumilen.”
Mak Dizdar tyckte också mycket om bogumilerna och skrev Stenen som sover, boken där han förklarar gravstenarnas betydelser.
Här får några dikter från bogumilernas gravstenar illustrera deras tro.

Gamle Radin,
som på Bosniens jord är den äkta sonen…
Du sökte djupare inom dig själv än vad ditt djup var
och vidare än vad bredden var.
Med allt har du med din själs snäcka rört vid, allt betraktat,
men varken Honom eller dig själv har du lyckats nå.
Djup, alltför djup är din sömn, men än djupare är medvetandet.

•••

Här ligger Tanisa Cuk av kungadömet Sutjeska, älskad av kungen, men utan frihet, trogen sin kung som en jakthund.
Jag levde, men vatten kunde inte släcka törsten och inte heller jordens avkastning stillade hungern, därför att hunger och törst återvänder varje dag inom mig,
såsom jag från åkern återvänder likadan till mitt hus, men för just den dagen annorlunda.

Och hela tiden tänker jag på Dig, Herre, och i bön till Dig sluter jag om natten mina ögon,
och i bön till Dig öppnar jag dem om morgonen såsom man om morgonen öppnar fönstren och dörren till Ditt och mitt hem.
Och hela tiden väntar jag på Dig och hela tiden sätter jag mitt hopp till Dig.
Men Du visar Dig inte och inte heller ger Du Dig till känna.
Bara tystnad.
Och ovissheten föds i min själ, en obenägen ovisshet om att också Du någonstans, som jag här, inte fåfängt väntar på räddning från mig.

Och med denna tunga tanke lade jag mig under denna gravsten och den tanken skar jag in i hård sten, så att de som läser igenom den ser vem det var av oss två som först inväntade räddning.

Jag lade mig bittert sommaren A.D 1389 när Tvrtko var kung över Bosnien, Serbien, Dalmatien och den västra sidan. Jag var då en gamling som i världen såg det som jag inte ville se, men fick inte invänta det som mitt hjärta hela tiden väntade på och längtade efter.

•••

Här ligger Kulduk från Soli.
Om jag kom upp från denna sten, skulle varje dag vara som ett riktigt liv.
April 1449.

Sevko Kadric