Själv har jag en stor respekt för vår kulturs främsta tänkare. Med vördnad och eftertanke har jag närmat mig de klassiska författarna och filosoferna. Allt från de grekiska försokraternas enkla, men samtigt kryptiska utsagor om världen till det väldiga filosofiska systmet hos Hegel. Jag delar den platonska idealismens uppfattning att det högsta en människa kan göra är att förenas med vad Platon kallar det godas idé. Tillvaron är enligt denna uppfattning en strävan efter större insikt och därmed också högre förståelse för moraliska  frågor. Denna Platonska tanke om det godas idé återkommer i den semitiska traditionen och kallas där för Gud. I den skrift som mer än någon annan ligger till grund för det västerlänska samhällsbygget förkunnar  Jesus att Guds rike finns inom oss. På samma sätt som i den platonska traditionen menar således Jesus att vi genom moralisk träning kan komma in i vad han kallar för Guds rike.

Självklart har jag precis som alla andra svårt att leva  upp till de moraliska krav som finns på oss människor. Det här samhället har också skapat ett system som gör det mycket svårt att ha en hög moral och en sund människosyn. De flesta arbeten har vissa moment som  medför en viss moralisk flexibilitet idag. För att uppfylla kraven på att vara ”lyckad” idag behövs en moral som  inte är i enlighet med de högre moraliska kraven som finns hos de som tidigare har varit våra moraliska förebilder. Om någon vill följa Jesus krävs det att han följer bud som ”Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en  enda skjorta, inga sandaler och ingen stav.”. Det är inte så svårt att inse att bud som detta inte följs av särskilt många. Inte nog med att du inte får befatta dig med pengar, du får inte ens ha ett par sandaler! Med en så  hårt driven moralisk position så är det inte svårt att se att moral blir något för ett fåtal. Moral blir något som vi inte kan nå upp till utan syndar och får förlåtelse för dessa synder. Alla synder kan förlåtas så det spelar ingen roll vad vi gör. Men är det en sund inställning till moralen?

Moral är något som vi behöver för att förstå vad som är viktigt i tillvaron. Moral är vårt förhållningssätt till våra egna behov och bör innefatta ett avståndstagande mot begären som lockar de okunniga, men bryter ner karaktären hos de som bejakar dem. Nietzsche uttalar sin uppfattning om saken genom att hävda att ”Utsvävningens moder heter inte glädje utan  glädjelöshet.”. Ingen lever ett liv i lyx på grund av att de är så nöjda med tillvaron utan för att de är så missnöjda med ett enkelt liv. Moral är inte något som gör att vi får avstå från vad vi behöver utan det ger oss en möjlighet att inse våra behov och uppfylla dem. Moral medför att vi inte kan utnyttjas av onda människors låga syften utan ger oss en självständighet mot yttre påverkan.

Problemen ligger nog på andra håll. Problemen har nog med människors osäkerhet att göra. Problemens källa är förmodligen människors självkänska. När människor inte har tillräckligt bra självkänsla så vågar de inte ha tillit till sig själva. De vågar inte ställa sig upp och säga ifrån när de får en arbetsuppgift som strider mot deras känsla för rätt och fel. De tycker sig överlåta det moraliska ansvaret på de som fattar besluten. Själva följer de bara. De har inget ansvar.

Var har de gamla idealen tagit vägen? Var finner vi rättrådiga, modiga och måttfulla människor idag? Moral är inte ett ok vi bär för att vara duktiga och kunna skryta inför våra grannar. Moral är till för att uppnå ett idealtillstånd av godhet, lycka och förståelse för tillvarons mysterier. Dagens ideal är snarare Britney Spears och liknande figurer än personer som Platon, Jesus, Ghandi eller Dalai Lama. Hur kommer det sig att de personer som vi har som förebilder i dagens samhälle inte har någon som helst aning om vad tillvarons mysterier handlar om? Det betraktas snarare som något ouppnåligt och lite skrämmande att försöka ge sig i kast med de stora frågorna och sammanhangen. Allt sedan Hegel utvecklade sitt stora filosofiska system och nästan ingen förstod det har människan dragit  slutsatsen att det inte finns några stora sammanhang. Vi lever i en postmodernistisk värld där allting är lika sant och alla har lika mycket rätt. All moral är lika bra och alla levnadssätt är likvärdiga. Det går inte att hänvisa till de gamla traditionerna av filosofi och religion. Filosofi betyder ju ungefär att älska visdomen. Om allt är lika sant så finns ingen visdom. Religionen talar också om Sanningen med stort s. För en postmodernist så blir det något så befängt att det inte ens behöver tas i beaktande.

Min uppfattning är att vi måste förpassa  postmodernismen till historiens skräphög tillsammans med nazismen, kommunismen och kapitalismen. Vi  måste återskapa humanismen och bygga samhället på sunda värderingar och goda ideal. Vi måste  återskapa de ideal som funnits hos de främsta av vår kulturella förfäder. Vi måste bygga ett samhälle för kärlek, medmänsklighet och respekt för jorden och människorna.