Sarajevo den 27 juni. Jag är i gamla stan, den kända Bascarsija. Sitter och dricker bosniskt kaffe med Monika. Hon är från Sverige och jobbar på svenska ambassaden i Sarajevo. Kaffe för bosnier har en speciell betydelse, just nu diskuterar vi Sarajevo, Bosnien och bosnierna. Monika säger att hon inte känner till Sarajevo så mycket, associationen till ordet krig är dock djupt inetsad i hennes tankar. Ikväll ska vi gå till ”min” restaurang med musik, jag vill att hon upplever något nytt i min stad.


Himlen är mörk, molnen är tunga och lovar regn. Framför oss ligger stadsbiblioteket. – För precis 93 år sedan besökte Frans Ferdinand och hans fru Sofia biblioteket för sista gången, berättar jag för Monika och pekar mot biblioteket. Hon är tyst och säger sedan, ”Det österrikiska paret”. Att ett par blev mördat i Sarajevo var inte så viktigt, men det mordet räknas som anledningen till Första världskriget. Det är välkänt.

  I en lärobok för mina elever läste jag att ”Attentatet i Sarajevo var organiserat av serbiska organisationen Svarta handen”. Efter 1914 krigades det i Bosnien två gånger till. Ett av krigen upplevde jag och min familj. Men det är historia.

Bogumilerna är bosniska gravstenar. Här en i Konjic.
Bildrättigheter: Sevko Kadric

Några dagar senare reste jag till Konjic, en liten stad nära Mostar. Konjic är en av de vackraste städerna i hela Bosnien. Höga berg runt om staden, och genom staden rinner den rena och gröna floden Neretva. Projektet ”Demokrati och multietniskt samhälle” bjöd in mig för att tala om bogumilerna.

Min bok Bogumilerna som inspiration är översatt och publicerad på engelska. Några hundra personer från 50 olika länder diskuterade demokrati, mångfald och bogumilerna, förstås.

I oktober år 1449 skrev bosnierna på gravstenar åt sina krigare som stupade långt ifrån sina hem: ”Trampa inte över denna gravsten, den är ett minnesmärke. Bakom varje berömmelse och stora segrar står alla egna nederlag”.

Mostar den 15 juli. Alltid när jag närmar mig Mostar får jag magont. Så starka upplevelser och djupa minnen. För länge sedan brukade vi åka från Sarajevo till Mostar för att plocka körsbär, ibland för att umgås med vackra tjejer, eller för att klättra i det höga berget Prenj. På förmiddagen klättrade vi i berget och åkte skidor och på eftermiddagen solade vi och badade i Neretva eller i Adriatiska havet.

  Nu närmar jag mig den gamla bro som givit Mostar sitt namn. Most betyder bro. Den vackra vita bron liknar en fiskmås. Måsen flyger över floden och binder samman stränderna med vita vingar, firar livet och symboliserar mångfalden. I det sista kriget raserades bron av granater, men efter kriget byggdes den upp igen.

 

 Många turister från olika länder kommer på besök. Jag står på bron, tittar i vattnet som är djupt där nere. En ung man samlar pengar av turister. Han kommer att hoppa ner i vattnet för några hundralappar. Det är en tradition och stolthet att ungdomar hoppar i vattnet från den 50 meter höga bron.

  ”Det är omöjligt”, hör jag på svenska.

– Jo, det är möjligt, säger jag och hälsar på folk från Sverige. Två lärare från Örebro har semester i Makarska och besöker Mostar. Några minuter senare äter vi lunch tillsammans på en restaurang nära bron.

– Det är enklare att umgås i Bosnien än hos oss, säger Eva från Örebro. Tänk att det idag är 40 grader.

  – Med en kall öl är allt enklare, säger jag och skålar för Mostar och mina nya svenska vänner.


”Var är du?”, skickar jag i ett SMS till min dotter, som är på semester i Adriatiska havet i Kroatien. ”I Makarska!” får jag som svar. ”Var i Makarska?” frågar jag igen. ”Nära hotell Dalmacija, kommer du?” svarade hon.

Jag svarar inte, men fick information om var dom är. Hon är med två tjejer i Makarska, jag har lovat att komma och hälsa på. På stranden solar de och jag visslar på ett speciell sätt som min dotter känner igen.

– Men Gud, jag hör min pappa säger Jasna och tittar efter mig.

Jag sitter på en uteservering, dricker kaffe och väntar på min dotter och hennes kompisar Blanka och Azemine.

   


Sevko Kadric