Vencer o morir – Vinna eller dö. Det slagordet avslutar den kommuniké som PDPR-EPR, Partido Democratico Popular Revolucionario-Ejercito Popular Revolucionario, skrev i slutet av augusti. När EPR tog på sig skulden för bombattentatet i september var det inte första gången den här sommaren. Nu, liksom tidigare, krävde man att två av gruppens medlemmar som är försvunna sedan maj månad ska återbördas. Regeringen hävdar dock att de inte vet vad som har hänt de två aktivisterna.


Dessa försvinnanden är inte de enda som har förekommit i Oaxaca under de senaste femton månaderna. EPR:s aktiviteter är bara en liten del av en av senare års största folkrörelser i Mexiko.

Delstaten Oaxaca, belägen i sydvästra Mexiko, har en lång tradition av sociala rörelser. På 70-talet var detta platsen där COCEI, Coalición de Obreros, Campesinos y Estudiantes del Istmo, var de första i landet att lyckas bryta det socialistiska Partido Revolucionario Institutionals totala kontroll över partipolitiken.

Sedan 1980 har Sección 22, den lokala delen av det nationella lärarfacket, vuxit sig allt starkare och frigjort sig från fackets nationella ledning. De senaste 27 åren har de mobiliserat för bättre resurser till skolorna och bättre arbetsförhållande för sina medlemmar. Ibland i form av marscher, ibland i form av tältläger, plantón. Ofta har båda formerna av mobilisering använts samtidigt.

Det som hände förra året var att delstatsguvernören Ulises Ruiz Ortiz meddelade att han till skillnad från tidigare år inte tänkte tillåta demonstrationer. Det beslöts således att polisen skulle bryta upp lärarnas tältläger med våld. Detta skedde också den 14 juni, med ett nittiotal skadade som följd. Det rapporterades om brott mot deklarationen för mänskliga rättigheter, som regeringen i Mexiko säger sig följa.


Men lärarna fick oväntat stöd av stora delar av Oaxacas befolkning och en bred mobilisering var ett faktum. Ett nytt tältläger etablerades av en nybildad samlingsorganisation med representanter för olika sektorer av samhället, Asamblea Popular de los Pueblos de Oaxaca, APPO. Det hölls flera så kallade Megamarchas, demonstrationer med upp till 800 000 deltagare. Man enades kring kravet på Ulises Ruiz avgång.


Rörelsen mötte stort politiskt och polisiärt motstånd. Redan från början var repressionen ett faktum. Än i dag sitter flera personer i fängelse, anklagade för brott i samband med konflikten.

I början av sommaren talades det om 27 politiska fångar. Under de senaste månaderna har en del av dessa släppts, andra sitter fortfarande inspärrade utan att vara dömda.

Brandgula ringblommor smyckar kritmarkeringen som hedrar Brad Will, den amerikanska Indymedia-journalisten som sköts av polisen då han filmade de våldsamma protesterna i Oaxaca i oktober förra året.
Bildrättigheter: Guillermo Arias/AP/SCANPIX

Hösten 2006 var orolig i Oaxaca. I vart och vartannat kvarter sattes barrikader upp, bland annat för att skydda de radiokanaler som ockuperats av rörelsen från paramilitära grupper. Befolkningen skyddade sig med de medel som stod dem till hands; stenar, pinnar, påkar. Beväpnade, civilklädda män, enligt de flesta betalade av delstatsregeringen, dök upp i bilar utan nummerplåtar.

Flera dödsfall inträffade under hösten. Efter att den amerikanske indymediajournalisten Brad Will dödats av ett pistolskott när han filmade vid en av barrikaderna, skickades den fedrala polisen till delstaten i oktober.


Nya gatustrider och nya protestaktioner följde. Stora delar av Oaxacas befolkning motsatte sig polisens närvaro med mer eller mindre fredliga metoder. Nya datum lades till det kollektiva minnets lista över polisövergrepp. Nya namn till listan över omkommna, andra till listan över arresterade och försvunna.

Under konfrontationer den 25 november greps runt 500 personer som fördes till fängelser i andra delstater. Många hade inte någonting att göra med rörelsen. De flesta släpptes senare, alla med berättelser om övervåld, både fysiskt och psykiskt, från polisens sida, samt brott mot de mänskliga rättigheterna.


Efter de många gripandena var det under flera månader ganska tyst från tältlägret APPO. Den första maj i år ordnades en ny marsch, men det var först ungefär en månad senare som det verkligen började hända saker. På årsdagen av polisens angrepp mot lärarna den 14 juni ordnades en marsch. Därefter installerades en ny plantón, där en del av de organisationer som är representerade i APPO, samt lärarfacket Sección 22, deltog.

Till det gamla kravet på delstatsguvernörens avgång tillkom nu krav på frihet för alla politiska fångar och att de brott som begåtts under det gågna året skulle utredas.

 

Till en början var plantonen endast representativ. Man ville inte störa elevernas skolgång utan enbart ungefär tio procent av lärarna var närvarande. Det talades hela tiden om förstärkningen som skulle komma när terminen tog slut och lärarnas sommarlov började.

  

Många uttryckte också oro för att de skulle bli bortkörda, och för att undvika en upprepning av förra sommarens händelser lämnades tältlägret på kvällarna.


Det kom aldrig någon förstärkning, men inte heller något polisangrepp. Energin lades istället på att planera en alternativ version av Guelaguetzan, som är Oaxacas årliga kulturella folkfest framför andra. Tältlägret APPO uppmanade till bojkott av regeringens officiella Guelaguetza, eftersom man dels anser att den exploaterar folkets traditioner, dels ser den som ett sätt för Ulises Ruiz att visa sin legitimitet som guvernör.


Den 16 juli, som var den sista dagen på APPO:s Guelaguetza, samlades man i stadens centrum för att gemensamt tåga till den plats där festen och dansföreställningarna skulle hållas. Promenaden ackompanjerades av sång och musik, och dansgrupper från ett flertal av delstatens 16 olika folkgrupper deltog.

Men det förekom också en hel del politiska slagord; ”Ya cayó, ya cayó, Ulises ya cayó”; ”Ulises har redan fallit.” En av de stora frågorna var vart tåget skulle gå. Enligt tradition hålls Guelaguetzan på stadion Auditorio de la Guelaguetza på Cerro del Fortín, och det var också dit man från början hade planerat att bege sig. Men eftersom stadion sedan ett par dagar var belägrad av poliser, just för att förhindra att den folkliga Guelaguetzan hölls där, hade planerna ändrats. På Plaza de la Danza stod stolar, scen och matstånd redan uppställda. Ändå var det många som ansåg att man borde bege sig till Cerro del Fortín, och det var också den väg de marscherande slutligen tog.


På vägen stötte man på polispatruller och våldsamheter utbröt. Medan polisens tårgasbehållare flög genom luften uppmanades de marscherande att vända tillbaka, att bege sig till ursprungspanens Plaza de la Danza. Folk började springa, andra uppmanade alla att behålla lugnet; ”Det finns barn ibland oss.”

Delar av tåget gick därifrån och tittade på dansuppvisningarna som hölls inför en applåderande publik på Plaza de la Danza. Andra som inte kommit med barn, många av dem ungdomar men även äldre, stannade kvar och besvarade polisernas bombardemang av tårgas med stenar. Det skapades blockader av bussar som sedan sattes i brand.

Kravallpolis skjuter tårgas in i folkmassan under demonstrationerna den 16 juli i år. Demonstranterna försökte inta den stadion där den officiella Guelaguetzan skulle hållas måndagen därpå. Förra årets firande ställdes in under fem månaders oroligheter.
Bildrättigheter: Luis Alberto Cruz/AP/SCANPIX

Men det var inte bara de demonstrerande som använde stenar som vapen. Fyrkantiga gatustenar kom flygande också från polisernas led, som ett komplement till alla de rökgranater som fyllde luften med en stickande, svidande rök. Stridigheterna pågick under ett par timmar och resultatet efteråt var ett femtiotal demonstranter gripna och flera skadade. Och så nya rapporter från bland annat Amnesty International.


Under veckorna som följde hölls ett flertal marscher. De flesta av de gripna och flera av de tidigare politiska fångarna släpptes. För att undvika nya stridigheter beslutade tältstaden APPO att låta bli att genomföra den aktiva bojkotten av regeringens Guelaguetza, som startade den 23 juli. Vid det här laget var hela staden full av poliser. Plantonen fortsatte, men inte med samma kraft som förut. Det fanns en känsla av rädsla, men också av trötthet.


I slutet av juli meddelade APPO att plantonen skulle upplösas, och livet i staden återgick på ytan till det ”normala”. I de marscher som hölls deltog färre och färre människor. Den 10 augusti marscherade inte mycket mer än 1000 personer för att hedra årsdagen av konfliktens första dödsfall.


Egentligen har ingenting förändrats. APPO har inte fått igenom sina krav, Ulises Ruiz tycks inte ha några planer på att avgå och den ekonomiska situationen för befolkningen har inte förbättrats. APPO har hela tiden omtalats som en platt organisation utan ledare, men ändå finns det de som hävdar att APPO:s ledare planerar inför framtiden, att rörelsen är på väg in i en ny fas och att nya metoder utformas.


Även om APPO inte har åstadkommit några konkreta förändringar i Oaxacas politiska liv, så har de varit en viktig modell för sociala rörelser i andra delar av landet. Asambleas populares, folkförsamlingar, har inte bara bildats i ett flertal delstater, utan även på nationell nivå.


Även om det inte syns någon politisk aktivitet på gatorna just nu och trots att uppslutningen kring APPO:s aktiviteter har minskat betydligt finns det fortfarande ett stort missnöje bland befolkningen. EPR fortsätter att kräva frihet för sina försvunna medlemmar.


Enbart framtiden kan visa vad rörelsens nästa fas kommer att bjuda på.