Vilken underbar motionsrunda!
I början av augusti är det fortfarande ledljus här i Norra Sverige.
En magisk kvällsnatt sprang vi, jag och hunden en träningsrunda längs grusvägen.
Vi fick skåda en förtrollande vacker verklighet i ett daggvått, sprakande scenario.
Vi sprang som på moln men blev väckta av ett fruktansvärt skrattande vid sidan om vägen.
Det är i början av augusti och jag och hunden ger oss iväg för en springarstund längs grusvägen. Klockan är halv elva på kvällsnatten. Efter den blöta dagen som det har varit, hänger regnet kvar i grässtråna. Nickande står de på vallen och i skogsbrynen, nertyngda av vattnet som forsade över dem idag.
När jag kommer ut på bron möts jag av ett olivgrönt skimmer mellan trädens mera klart gröna grenar. Skimret övergår på ett naturligt sätt i den blåa natthimlen. Där lyser månen gul och rund, som motvikt till den klart gulröda horisonten i norr. Fortfarande så här i norra delen av Sverige så är det ledljus hela natten i några veckor till. Vi springer genom det daggvåta disgråa gräset ner mot grusvägen.
Springer vår runda men när vi vänder tillbaka mot norr, uppenbaras det vidunderliga ljuset som inte har sin motsvarighet någonstans. Det är unikt, för varje gång. Kristallklar har natthimlen blivit, fast inte upplyst av stjärnor, utan av månen bakom oss och av den färgsprakande himlen framför oss. Dimman stryker lätt över hundens päls, framför mig och jag springer som på moln. På myren som vägen korsar ålar sig mjuka dimbankar mellan de fåtaliga träden och vi springer som i trans.
Jag håller hunden i stadigt grepp men jag tror att hon också är tagen av stundens allvar. Alls inte beredd på att i nästa sekund flaxar det till vid vägkanten alldeles bredvid oss. Hon störtar ditåt och jag med, för jag har lindat hundkopplet runt handen så vi sitter ihop. Tur det, för då flaxar det till igen i stillheten, ett kraftfullt skrattande hörs från de flyende bruna fåglarna. Ripor!
Magin är bruten men inte skönheten!

