-  På vintern var det roligt förr, sa Per Josefsson, när vi körde ut timmer ur skogen. Vi la upp stockarna på slädarna och for ner till ån med dem. Där fick de ligga på åkanten i väntan på våren. När isen gick upp flottade vi dem till sågen.

Vinter, kallt, pulsa i djup snö, mycket, till extremt mycket, tröttsamt. Fyrtiotalsvintrarna, väldigt kalla vintrar. Kläder, de kan inte ha varit lika varma som dagens termoställ. En rysning for genom mig. Jag tittade på den 83 år unga mannen framför mig. Han log gott åt minnet och jag förstår att han upplevt timmerkörningarna som ett sant nöje. Var hästen och timmersläden den tidens motsvarighet till våra tiders snöskoter?


Per på Stötten var i de övre tonåren under krigsvintrarna. Han berättar hur bönder och torpare gick man ur huse för att hugga i skogen. Timmer såldes som ved åt stadsborna. De ofta täta och dåligt efterhållna skogarna blev gallrade som aldrig förr.


Per ser pigg ut och har säker en hel rävfarm bak öronen. Bortsett från att han graderat upp knälederna till titan säger han sig vara fullt frisk. Han verkar inte räkna benbrottet han drabbades av förra året. Nä, sånt pjåsk räknas inte. Benet blev ju bra igen.


Sågen ser sliten och nedgången ut. Utanför byggnaden ligger två högar med stockar, en hög med gran och en annan hög med ek. Granen ska bli till lock på en ladugårdsvägg och eken störar i en gärdsgård. Hur ska detta gå till?


Kraften bakom sågbladen kommer från vattnet som forsar vårystert utför Rördalsån. Samma vatten har redan drivit Gustav Gunnarssons såg i Övre Röra. Det har passerat dammen vid mågens kvarn något nedströms och tagit sig förbi fälten med betande nordsvenskar och fram till Stötten. Här är dammluckan borta sedan länge och vattnet passerar sågen i god fart. Med en enkel anordning fuppstår ett tillräckligt tryck för turbinen i sågen, så länge det behövs. Ruinen efter Edvard Johanssons såg, på andra sidan ån, anas under växtligheten. Öppningen på den stenlagda rännan mot ån vittnar om förgången storhet och hur högt vattnet behövde stå i dammen förr, när sågarna drevs av vattenhjul.


Under sin fortsatta färd utför samlar vattnet nya krafter. Det passerar ruinerna efter ytterligare sågar eller kvarnar. Den första ruinen, i folkmun kallad nya kvarnen, ligger endast något hundratal meter nedströms Stötten. Den andra ruinen finns strax före Lundby Övre kvarn. Ytterligare en kvarn, Lundby nedre kvarn, står kvar en bit nedströms ån.


Kvar i terrängen finns också spår av gamla vägar till de olika anläggningarna. Plank och bräder från sågarna, spannmål och mjöl från kvarnarna transporterades med häst och vagn. I brist på nyttjande växer de här vägarna igen.


Intill vattenintaget och spången över ån ligger stockarna, råmaterialet i produktionen. Ut kommer plank, brädor och restmaterial som används till värmepannan. Jag ser mig omkring i sågen. Sår efter en brand i ett hörn, tomma fönsteröppningar mot vägen. Någon fattade begär efter de gamla fönstren och stal dem. De pryder nu en sommarstuga eller villa någonstans i landet. Tjuven var hänsynsfull nog att slå ut allt glas på en och samma plats. Per kunde skyffla upp det i säck från en stor hög med splitter. På tal om gammalt vill han visa mig sågbladen till den gamla träramen. De står på utsidan lutade mot väggen. Stod på utsidan. De är också borta. Sålda till skroten eller uppiffade till prydnadssaker? Vem vet. Den gamla ramsågen i trä har ersatts av en ram i järn från Jämtland. Den består idag av rostigt järn och stål blandat med smörjfett och olja.


På min fråga hur gammal sågen är får jag inget svar. Per vet inte. Han ärvde den av sin far, Josef, även kallad Stötten. Den har antagligen gått i arv från far till son i fler generationer. Det har funnits en kvarn också. Om det var före sågens tid eller samtidigt fick jag inte klart för mig. En faster till Per bodde vid sågen, i ett hus på andra sidan vägen. Pers far har berättat att fastern hade en gris och att den var så fet att man inte såg klövarna på den. Kvarnstenen från kvarnen lär ligga på andra sidan ån.


Per böjer sig och trär en vajer om två stockar. Jag vaknar ur min fantasi om förr och tittar på vad Per gör. Innanför öppningen till sågen drar han i en spak som hänger under takbjälkarna. Stockarna vinschas in i byggnaden på ett förhöjt golv.


Vad jag först inte såg, och som Per inte använde vid mitt besök, var en vajer som surrats på ramsågens översida. Helt säker är jag inte, men jag tror att den används för att lyfta stockändar för tunga för sågaren att lyfta själv. Och varför slita på kroppen när vattnet håller med gratis energi?


I begynnelsen drevs sågen av ett vattenhjul. 1913-1914 moderniserades sågen. Josef, Pers far, installerade turbinen. Till en början vänd uppåt driven av det fallande vattnet från rännan. Vid samma tid köpte en skogsknalle skog på fot på Nedre Röra. För att såga timret arrenderade han Stöttens såg. Den befintliga ramsågen i trä skulle bytas mot en järnsåg som Josef köpt. Arrendatorn godkände inte den sågen utan satte själv upp en järnsåg han hämtat från en nedlagd såg i Jämtland. Sedan blev ramen kvar.


Efter en tid installerades en sluten järnkanal på vilken turbinen kopplades. Nu behövdes ingen fallhöjd för att driva turbinen. Vattenintaget i dammen kunde sänkas gott och väl metern vilket ökade sågens kapacitet och förlängde säsongen.


1932 installerades en likströmsgenerator i ett nedre våningsplan. Den höll såg och gård med ström fram till 1967. Per, som tagit över gården 1951, gav vika för familjens tryck och lätt koppla in ström från kraftbolaget. Mest för att de skulle kunna se på TV. Om generatorn berättade Per två historier, en från början och en från slutet, en rolig och en tråkig historia. När de skulle koppla in strömmen i huset blev det bråttom. De lade kopparledningen löst över trädgrenar upp till gården. När det stora ögonblicket kom och de kopplade på strömmen syntes endast en svag glöd i lamporna. Det blev bättre nästa dag, när de fäst ledningen vid isolatorer längs vägen. När Per tog ner den gamla kopparledningen lät han den hänga kvar längs vägen i ett par ringar. Nästa dag när hans kulle avsluta arbetet och ta hem kopparn, var den borta. Även 1967 var kopparn dyr.


Efter att ha iakttagit Per i arbete och snokat runt på sågen växte min beundran för den gamla sågen. Allt var genomtänkt, allt var enkelt och praktiskt. Vattnet drev all utrustning. På framsidan kunde stockar rullas ner till plan utanför sågen från vägen. Stockarna vinschades in. Lyftes på vagn och rulle som jag beskrivit ovan. Stocken spändes mellan rullarna och sågades. På andra sidan fanns motsvarande rullar för att driva och en vagn med tång för att hålla sden sågade delen av stocken. Tången på de här vagnarna är flyttbara i höjd och sida för att kunna lägga an stocken mot sågbladen på bästa sätt. Vid mitt besök satt det fyra sågblad i ramen. Det går att sätta i upp till tio blad.


Efter sågramen delas plank och bräder när man lossar dem från tången. De transporteras till bortre delen av byggnaden och kantsågen som finns där. Kantsågen transporterar virket ut på ett bord för lastning på utsidan.


Med tillyxade spakar manövreras vinschen, bromsen till ramsågen och kantsågen. En spak som skjuter upp genom golvet vid sidan om ramen visade sig vara ett nödstopp. Vid olycksfall sätts drivrullen till ramen i friläge med spaken. Nödstopp är inte det en modern uppfinning?


Oftast sågades virke från egen skog. Ibland för eget behov men också till försäljning. Boende inom närområdet kunde beställa virke till att bygga en ny ladugård, eller ett nytt hus. Sågens historia kunde ha blivit all i slutet av femtiotalet. Förbipasserande såg att det brann i byggnaden och larmade Per och brandkåren. Gårdens folk fick släkt branden innan brandkåren kom fram. Ett hörn mot vägen blev skadat och spåren syns än idag.


I andra handlingar har jag funnit att kvarnarna nedströms Stötten var i bruk under 1600-talet. Hur är det med Stöttens såg, och de andra uppströms. Är de lika gamla?


Stöttens såg kommer sannolikt att finnas kvar ännu ett tag. En av sönerna i familjen har visat intresse för att på sikt ta över den och driva den vidare. Om inte kommersiellt så för eget bruk och av intresse för det gamla.