Det talas mer och mer om prekariatet, den moderna tidens proletariat, ett system med en ny underklass som är baserad inte på ägande, eller bristen på det samma, men på allmän otrygghet; otrygga anställningar, otrygg inkomst, otrygg framtid, oavsett klassbakgrund och utbildning. Samtalet om prekariatet är nu aktuellt på grund av den stigande arbetslösheten de senaste åren, men vissa branscher har närmast alltid livnärt sig på prekära anställningsformer.

Kulturbranchen, exempelvis. Den jag själv arbetar inom, då och då, på gott och ont. Alltid projektarbeten, alltid tillfälliga anställningar, ofta för låg lön – och alltid en beroendeposition i förhållande till de över dig i hierarkin för tja, det är de som bestämmer när och om du får jobba nästa gång. Så håll dig väl med dem – annars…

Det är precis den sortens konsekvenstänkande, övervägningarna varje gång man vill säga ifrån om sin rätt att bli behandlad ordentligt, som även varddagssexism och i förlängningen hela den patriarkala traditionen bygger på – att människor, till synes frivilligt, väljer att stå ut för att inte riskera något värre.

Så stod jag exempelvis och sa ingenting när den fulle, store och aggressive mannen på Amanda Jensen-konserten på KB Malmö tidigare i våras tyckte att det var helt rimligt att hålla om min midja varje gång han vände sig till mig i ett bråk som uppstått. För jag ville inte riskera att hamna i en (mer) våldsam situation.

Så satt jag också och sa ingenting när den konstnärlige ledaren på två-veckorsprojektet jag just arbetat på valde att gå upp bakom mig och kyssa mig på halsen när han skulle säga hejdå – 20 minuter efter att vi för första gången presenterats. För jag behövde det där jobbet. Vem är jag då att börja bråka om en vänlig gest, hur gränsöverskridande den än var?

Prekariatet och patriarkatet har det gemensamt att de bygger på att just konsekvenserna av motstånd värderas värre än situationen själv, och de förstärker varandra, ger varandra spelrum. Den ena prekära situationen föder den andra, den ena maktlösa positionen föder den andra, tills utrymmet för motmakt är minimalt. Vilket ger intrycket att den samma situationen egentligen inte alls är oacceptabel – för människor accepterar ju uppenbarligen. Och gör de inte det finns det tusen åter som är villiga att stå ut och därmed upprätthålla systemet.

De lyckliga slavarna är frihetens värsta fiende, sägs det. Men det är inte sant.

Frihetens värsta fiende är de som tror att så länge folk står ut, så gör de det frivilligt.