Han kämpar för att rädda historiskt minnesmärke | Fria.Nu
  • Rubert Muschinski är medlem i gruppen ”Bündnis East side gallery Retten” som vill rädda East side gallery. Aktivisterna, som huserar i en husvagn uppställd vid muren, turas om att samla underskrifter i protest mot rivningen
Fria Tidningen

Han kämpar för att rädda historiskt minnesmärke

Berlinmuren rivs – för andra gången. 24 år efter dess fall ska delar av den bevarade muren nedmonteras för att ge plats åt bostäder. Men den här gången vill berlinarna ha den kvar. Fria har besökt rivningshotade East side gallery, ett av stans mest berömda historiska minnesmärken.

Till vänster om mig rusar bilar förbi i en hårt trafikerad korsning. Då och då hörs det lite skarpare ljudet av en motorcykel som passerar och sedan tonar bort. Till höger finns ett av Berlins mest berömda historiska minnesmärken och konstgallerier, East side gallery. På den trånga trottoaren trängs turister i hettan. Men kanske inte så länge till. East side gallery, som består av ett bevarat stycke mur, är under nedrivning. Muren faller. Det är i slutet av april 2013.

East side gallery har inte alltid varit ett sightseeing-stopp. 1961 byggdes muren som nu pryds av målningar i bjärta färger med fredsbudskap, som handlar om när allt fler invånare i dåvarande kommunistiska Östtyskland försökte fly till västra sidan av den delade staden. Muren, som omgärdade i princip hela det lilla Västberlin, blev en effektiv barriär mellan det kommunistiska och det kapitalistiska Tyskland, och kanske den starkaste symbolen för den järnridå som fram till 1990-talet delade inte bara Berlin utan världen i två. Bilden dröjer sig kvar än i dag. När muren revs behölls den dryga kilometer jag nu står invid. Att de 105 konstverk den då täcktes med behåller sin kultstatus märks, besökarna flockas vid vykortsstånden.

Den verkliga gränsen mellan öst och väst gick vid floden Spree som flyter strax bakom. Den korta biten strand och hamn blev ett sorts ingenmansland. Nu finns där glasstånd, souveniraffärer, och en båt som fungerar som ett vandrarhem. Och en byggarbetsplats. Bakom muren, där tidigare bara trädkronor gick att skymta för de som satt fast på östsidan, sticker nu grävskopornas långa gula armar upp.

I husvagnen jag befinner mig i är bullret från motorvägen dämpat. Spetsgardiner i vagnens lilla fönster silar intrycken från omvärlden som turisternas sorl och murens starka graffitifärger. Rubert Muschinski tuggar på en hemrullad cigarett utan att tända den. Han är medlem i gruppen ”Bündnis East side gallery Retten” (”förbundet för att rädda East side gallery”), som fått tillstånd att ställa en liten husvagn vid muren och den hårt trafikerade Mühlenstrasse. Här turas ett 20-tal aktivister om att samla underskrifter och dela ut flygblad med protestbudskap mot det byggföretag, Living bauhaus, som river bort bitar av muren några meter bort för att ge plats åt nya höghus. Nein Danke är gruppens budskap mot företagets projekt.

– East side gallery är ett viktigt historiskt minnesmärke. Men problemet med byggkranarna här är inte bara att de river bort delar av muren. Det är också vad de senare ska bygga upp. Husen som byggs är mycket höga och stora, och de byggs utan att de boende i området har haft något att säga till om.

Rubert Muschinski är själv berlinare och bor i den angränsande stadsdelen Treptow, vars hustak skymtar fram österut i husvagnsfönstret. Också Treptow påverkas av den pågående gentrifieringsprocessen, säger han. Hyrorna stiger snabbt och fler och fler tvingas flytta ut.

– Vissa av husen kommer att vara bostadshus, men antagligen blir det också flera hotell. Och det blir naturligtvis inte hyreshus utan dyra bostadsrätter, inget för vanliga Berlinbor. Vi befarar att många av lägenheterna kommer att köpas av investerare, människor som låter dem stå tomma i väntan på att de går upp i värde, säger Rubert Muschinski.

Bygget är en del i det som har kommit att kallas Mediaspree, ett växande område för medieföretags kontor längs stränderna vid den östra delen av floden Spree. Rubert visar mig ett av sina flygblad. Bilden är densamma som går att se om man skulle luta sig ut genom fönstret på husvagnen: den breda gatan, muren med dess målningar och ett relativt nybyggt hus på andra sidan gatan, en gråmulen himmel över Berlin. Bilden är densamma, men med en markant skillnad: himlen är inte längre där. Istället tornar en svart byggnad upp sig. En del av muren finns kvar, men den liksom hukar under höghuset.

På en pall ligger högar med fler flygblad, nedtyngda av stora stenblock. Men stenarna kommer inte från muren, säger Rubert Muschinski, de är bara där för att flygbladen inte ska blåsa iväg genom husvagnens alltid öppna dörr. På en av bänkarna i husvagnen ligger en tunn madrass med grönt- och rosaprickigt lakan. Medlemmarna i aktionsgruppen tar skift med att hålla vakten. Rubert Muschinski sitter här då och då. Egentligen är han konstnär, men målningarna på muren bakom honom ligger ganska långt från det han själv gör – installationskonst. Han tycker att det är praktiskt att vara frilansare i en sådan här grupp, han bestämmer ju själv över sin tid. Men när jag frågar om den politiska aktivismen är något som inspirerar ler han och skakar på huvudet.

– Nej. Det tar bara energi, mycket energi. Men jag gör det med nöje.

Mühlenstrasse, vägen som löper parallellt med East side gallery, är svårframkomlig. Överallt hörs knäppande ljud från kameror och den som inte vill hamna mitt i en okänd familjs semesterbild får ideligen huka, eller springa ut på gatan.

Marlon, en it-student som inte vill säga sitt efternamn, extraknäcker som gränsvakt i DDR-uniform på fritiden. När jag går förbi frågar han om jag vill köpa ett foto. För några euro kan man få bildbevis på att man träffat en riktig DDR-soldat – även om fotot tas mot en bit mur fullmålad med antimilitaristiska budskap. Här säljs också kylskåpsmagneter, vykort och ”visum”, utresetillstånd från DDR där man själv kan fylla i sitt namn. Marlon har bara arbetat här någon månad och hittills har affärerna gått strålande, berättar han. Alla vill skicka vykort med hälsningar från 1970-talet. Men han ser dagligen hur nya bitar av mur krossas och befarar att affärerna kan komma att gå sämre när rivningarna har kommit längre.

I dag är Marlon generös trots den strama soldatfasaden, och jag får ta en bild på honom gratis innan jag går vidare. Några meter längre bort ligger en souvenirshop som får göra reklam på själva muren: en skylt berättar att man här kan få sitt nyinköpta ”visum” stämplat.

Rubert Muschinkski knappar på sin dator. Hans protestgrupp har arrangerat flera stora demonstrationer, men i dag är också internet viktigt och underskrifterna samlas på en något smutsig laptop som då och då ger ifrån sig ett missnöjt läte. Gruppen har också haft viss kontakt med stadsdelsnämnden i Treptow, men med borgmästaren har kommunikationen gått sämre. Rubert Muschinksi fnyser. De är vänner, byggherrarna och borgmästaren Klaus Wowereit, menar han.

Tysk lagstiftning erbjuder också mindre utrymme för att överklaga beslut än exempelvis Sverige. Och Berlin blir allt dyrare att bo i. De stigande hyrorna har skyllts på mycket, som den stora inflyttningen av människor från södra Tyskland och andra europeiska länder, som Sverige. Arbetslösheten i Berlin är större än i övriga Tyskland, och de som har jobb tjänar mindre. Men Rubert Muschinski ser ett större problem i att det inte byggs tillräckligt många billiga hyresrätter, bostäder ”för vanligt folk”.

– Jag har inget problem med försäljarna runt East side gallery, turism är en viktig inkomstkälla för Berlin. Men jag är rädd för att om man fortsätter med rivningarna kommer turisterna inte att komma.

Byggföretaget Living bauhaus, som driver byggprojekten vid Spree, verkar vara av en annan mening. Enligt hemsidan de hänvisar till på telefon är målet att bygga ”exklusiva och luxuösa objekt” i centrala Berlin – av omsorg ”inte bara om kvaliteten på huset, utan också om kundens livskvalitet”. Bilder visar köksöar och takterasser. I den tyska versionen av hemsidan är deras slogan Lev lugnt mitt i. I den engelskspråkiga är den We love Berlin.

Ja, alla älskar Berlin. Många reser hit på besök, och både historiska museer och minnesmärken och ett kultur- och nattliv som exploderade efter murens fall är turistmagneter. Men allt fler vill också flytta hit. Berlin har sedan 1989 blivit en allt mer attraktiv stad och inflyttningen har varit stor. Efter murens fall stod många lägenheter tomma men kan nu, i Living Bauhaus regi, komma att kosta runt 7 800 euro per kvadratmeter.

Mellan S-bahnstationen Ostbahnhof och East side gallery är ett av miljonprogramshusen nymålat i bjärt gult och grönt. Utanför, vid en stor parkeringsplats, finns en liten trädgård med stolar från 1970-talet under ett grällt orange parasoll. Det är ett designhotell för den som vill ha den ultimata DDR-upplevelsen under sin vistelse i Berlin, och fyndigt nog heter det Ostel, efter tyska ”Ost”, öst. Jag har förflyttats in i en liten tidsficka där varenda detalj, från karmstolar till illgröna dörrkarmar, andas diktaturtristess. Men trots Ostels ordlek med ordet hostel finns här inga gemensamma sovsalar utan rummen är dyra dubbelrum. På väggen bakom receptionsdisken visar fyra klockor tiderna i Berlin, Peking, Moskva och Havanna.

Den som i dag vill åt den ruffiga DDR-känslan får betala för den. Och kanske är de blivande köparna av Living bauhaus nya lägenheter vid Spree också Östtysklandsromantiker? Det främsta försäljningsargumentet för lyxvåningarna är ju läget vid det världsberömda East side gallery. Även om byggandet av dem innebär att galleriet markant förminskas kommer husen ändå att ligga på ungefär samma plats.

Rubert Muschinski är nästintill jämngammal med muren: när den efter 28 år föll var han 27. Han bodde då i Västberlin, men var självklart med under den där natten 1989. Ja, han var mycket lycklig då. Men efteråt kom vemodet.

– Det var svårt att se människor från öst försöka anpassa sig till livet efter muren. De var fattiga och en ekonomisk klyfta uppstod, men de var inte heller vana att leva i en demokrati. För oss i väst innebar murens fall egentligen ingen större förändring i vardagen. Men för dem betydde det allt.

På vägen ut måste jag böja huvudet för att inte slå pannan i husvagnens låga dörrkarm. När jag möter gatans starka ljus och ljud framstår husvagnen med ens som nött och dess färger mycket matta. Jag tar en bild av den för att minnas. Nästa gång jag är här kan den vara bortforslad av en byggfirma. Eller omvandlad till designhotell.

Fakta: 

East side gallery

Uppfört på en bit av den kvarlämnade Berlinmuren 1990. Minnesmärket är beläget nära stationen Ostbahnhof i östra Berlin.

160 målningar utförda av olika konstnärer får plats på 1 316 meter mur.

Byggföretaget Living bauhaus påbörjade rivningarna i mars 2013. Flera stora demonstrationer har ägt rum under våren, men om muren kan räddas står ännu oklart.

Annons

Rekommenderade artiklar

Konst från statens gömmor

SFT har besökt Statens konstråds magasin för att titta på mer eller mindre svårplacerad konst.

Stockholms Fria

© 2019 Fria.Nu