Ylwa Isenvadh berättar en historia i debattartikeln ”Med rovdjuren som gisslan” (2/5, Fria tidningen). Historien handlar om samer och börjar någon gång i förkristen tid. Då antas samerna ha levt i så kallad ”samklang” med naturen. Man levde gott på att som nomader följa renen från vinter- till sommarland. Och Rovdjuren såg man såg som heliga.

Men så hände något. Plötsligt ockuperar Sápmi 50 procent av Sverige. Plötsligt är bara 12,5 procent av alla samer renägare, och dessa har ”föga gemensamt” med den samiska kulturen. Renägarna skaffade sig skoter, gevär och hus och förlorade allt som fanns av den så kallade samklangen med naturen. Isenvadh frågar då: hur kan denna näring – som knappast kan kallas vare sig kulturarv eller samisk – gå före svensk rovdjurspolitik?

Det är uppenbart att det fattas viktiga delar i den här historian. Delar är bortklippta för att passa Isenvadhs argumentation bättre. Det är oacceptabelt.

Vi vill därför fylla i några av luckorna. Sverige har koloniserat Sápmi, inte tvärtom, under flera århundraden. Redan Axel Oxenstierna, Norrlands första lagman, sa att ”I Norrland Hafva vi ett Indien”. Sveriges kolonialism har, till skillnad från många andra platser i världen, mest luktat av byråkraters bläck och inte av krutrök. Makthungriga myndigheter, råvaruhungriga industrier, och rasbiologiskt understödda ideologier har jobbat ihop för att kolonisera Sápmi.

Hos Isenvadh, och andra debattörer, finns uppfattningen att samerna får oförtjänta fördelar av staten. I själva verket är sanningen den motsatta: staten har under århundraden tagit rättigheter, resurser och mark från samerna. Staten har sällan haft problem att bryta mot sina egna lagar i Sápmi. Gruvindustri, skogsindustri, vägar, fri jakt, vattenkraft och massturism är exempel på sådant som gör intrång och fragmenterar det samiska landet.

Rovdjursfrågan måste ses i ljuset av den här historien, annars är argumenten obegripliga. Utan historien förstår man inte avskyn mot att staten dikterar villkoren för den samiska kulturen och samiska näringar. Att Sveriges kolonialism kan utelämnas i en debattartikel som med historien som vapen vill göra gällande att rovdjur ska få gå före samisk kultur är minst sagt beklämmande.

Riksdagsmannen Olle Larsson (SD) lämnade 24 april in en interpellation. Samerna anses, genom modernisering, ha tappat något essentiellt samiskt och förtjänar inte att kallas ursprungsfolk, enligt Larsson. Hos både Larsson och Isenvadh finns uppfattningen att det typiskt samiska definieras av attribut som nomadism, ”samklang med naturen”, och tradtitionell teknologi. Hos Larsson betyder hus och skoter att samer inte är ursprungsfolk, hos Isenvadh att rennäringen inte är kulturbärande. Snarlika slutsatser, som båda bygger på att förvägra samiska näringar och kultur att förnyas.

Precis det var svensk ”lappolitik” fram till 1971. Politiken styrdes av devisen ”lapp ska vara lapp” som från 1885 ämnade låsa samerna kulturellt och teknologiskt. En ”riktig” same bodde i kåta, vallade renar, var förvånansvärt ofta man, och hade toffs i mössan. Bofasta samer, eller samer som livnärde sig på annat än rennäring, blev ofta inte sedda som samer och blev uteslutna ur samebyarna. Än idag finns den här splittringen mellan renägande och icke renägande samer i svensk politik. Exempelvis måste gruvbolag redovisa effekter på rennäringen, inte den samiska kulturen i stort.

Är det med det här som bakgrund rätt att indignerat hävda att staten ”pumpar in miljoner” i rennäringen? Är det inte i själva verket resterna från en förvånansvärt färsk kolonial politik, en politik driven av en ”söndra och härska”-taktik? Rennäringen är en tung kulturbärare enligt de flesta samer, trots skoter och rovdjursjakt, och trots vad Isenvadh tycker. Varför inte lyssna på dem? Varför försöka väcka till liv ett sedan länge dött synsätt på samisk kultur?

Isenvadh kallar rennäringen naturfientlig. Det är onaturligt för samer att bruka naturen snarare än att vörda den, tycks hon resonera. För jordbruk, i jämförelse, är egentligen mycket mer ”naturfientlig” än rennäringen – se så mycket plogarna kör sönder marken! Isenvadh avslöjar härmed mindre om rennäringens negativa konsekvenser och mer om sin egen selektiva, och historiskt lösrykta bedömningsmall, som dessutom är olika för olika folk, i sann exotistisk anda.

Människor i Sverige, inte bara samer, levde förr närmare naturen. ”Samklangen med naturen” var vardag. Moderniseringen har inte varit oproblematisk. Men det var inte livet närmare naturen heller, och det är oärligt att romantisera det, särskilt när det uppenbart sker i syfte att påverka samtida politik. Rovdjursjakten, som naturligtvis varit förekommande genom samisk historia, var, enligt Isenvadh, idyllisk när den skedde med spjut och skidor – idag, med gevär och radio, är den ett helgerån.

Rovdjuren måste få plats, liksom samiska näringar. Vi kan inte acceptera att det senare offras för det förra, och inte heller tvärtom. Det sista rovdjursdebatten behöver är fördomar, historieförfalskning och kompromisslöshet.