Till valborg dimper årets version av myndigheternas tonåringsmanual ner i brevlådorna hos tusentals föräldrar. Sist jag fick en kom den från kommunen och hette Hjälp, jag är tonårsförälder! På framsidan fanns ett porträtt av en ängsligt leende mamma och på baksidan en dito pappa. Och på försättsbladet förklarades att boken handlade om "hur det är att ha tonårsbarn. Hur man känner sig. För ibland känns det svårt".

Nja, så svårt var det väl inte, men visst ... Hur gör man till exempel när de har relationsproblem? Hur klarar man dem helskinnade genom skolan? Och hur hanterar man att den värld man ger dem är så orättvis och förorenad?

Men boken från kommunen handlade inte om det. Den handlade bara om alkohol. Det fanns mycket statistik om hur många i olika åldrar som drack folköl, cider och starksprit. Föräldrar som berättade om sina tankar om alkohol, sina egna vanor och vilka regler de satte upp för sina barn. Ingenting alls om tonåringars livsvillkor utom i relation till alkohol. Det kändes overkligt och lite beklämmande.

Nyligen kom min yngste, nu 21, hem med årets version av samma sak. Den heter Tonårsparlören och han hade fått den av sin 16-åriga plastsyrra som underhållning på en tågresa. En påkostad liten bok med illustrationer i färg. Tonårsparlören är rakare än sin föregångare, ger sig inte ut för att handla om "hur man känner sig" utan går direkt på ämnet. Tidigare har Folkhälsoinstitutet gett ut den men från i år ges den ut av ett dotterbolag till Systembolaget.

Det handlar om att inte köpa ut, se till att ungdomarna vågar berätta, prata istället för att straffa om de bryter mot reglerna och så vidare. I det stora hela bra råd, såvitt jag kan se.

Men ändå. Det talas så mycket om att ge signaler. Att skicka ut en bok på 143 sidor om tonåringar och alkohol – och bara det – till alla tonårsföräldrar signalerar att tonårsbarn är lite mer än ni klarar av, och det är alkohol (och möjligen andra droger) som är problemet. Kom gärna överens om gemensamma regler med andra föräldrar, till exempel på föräldramötet!

Alla dessa föräldramöten med diskussioner om gemensamma regler om det ena och det andra. Ofta urartade det i att föräldrarna bjöd över varandra i fråga om gränser och förbud. Om den ena tonåringen skulle vara inne klockan 22 skulle nästa förälders barn vara inne klockan 21, och nästa skulle vara inne innan det blev mörkt, för vad kan inte hända … ja, vad kan inte hända om man överhuvudtaget går ut?

Jag hade gärna tagit emot en manual när mina barn var mellan ungefär sju och tio eller elva – och då var det skolan som behövde en bruksanvisning, inte barnen. När vi väl hittade fungerande skolor var det svåraste över. Att ha tonåringar var mest fascinerande. Alla diskussioner, alla nya oväntade kloka tankar som grodde. Låt ingen reducera den tiden till en fråga om regler, förbud och snokande i byrålådor. Reclaim tonåren!