Omsorgen gör avtryck i litteraturen | Fria.Nu
Fria Tidningen

Omsorgen gör avtryck i litteraturen

Arbetet inom vård och omsorg har tematiserats i litteraturen de senaste åren. Oftast är det de tillfälliga besökarna som skriver. Frida Lundgren kopplar samman omsorgslitteraturen med kraven på ett mer flexibelt arbetsliv.

Litteratur som skildrar det dagliga livet på en arbetsplats frodas i ett Sverige där arbete, eller avsaknaden av det, ständigt diskuteras. De senaste åren har framför allt många debutanter skildrat vardagen på så vitt skilda arbetsplatser som snabbköpet, kallskänken och äldreboendet. Det sistnämnda hamnade särskilt i fokus i början av 2012, när Sara Beischer debuterade med romanen Jag ska egentligen inte jobba här, om en timvikaries första möte med äldreomsorgen. Publiceringen sammanföll med Caremaskandalen, så Beischer hamnade onekligen rätt i tiden.

Boken blev omtalad och skapade debatt. Men Beischer var inte ensam. Under året publicerades flera kritiska skildringar av äldreomsorgen. Stefan Gurt skrev om anhörigvård i Så dödar vi en människa och Suzanne Gottfarb om hemtjänstens arbete i En stödstrumpas bekännelser.

Det är förstås inte första gången omsorgssektorn är i fokus i bokform. 2004 skrev Anna Bäsén Vem ska ta hand om min mamma? lika ingående och argt om äldreomsorgen som Gurt gjorde 2012 och Johan Jönson skildrade jobbet på bland annat ett gruppboende i mastodontdiktverket Efter arbetsschema (2008). Lägg därtill Måns Wadensjös skildring av en förlossningsavdelning (Förlossningen, 2009) så går det att konstatera att antalet titlar som på något sätt berör vård- och omsorgssektorn är ganska många.

I januari i år kom ännu en. Marie Hållanders debut Tjänster i hemmet utspelar sig i hemtjänsten och är en poetiskt befriande text om ett arbete på nedersta botten. Hållander har fångat varje arbetsmoments kärna i några enstaka meningar, och det är välskrivet och gripande.

Ett drygt år efter Beischers bok fortsätter alltså arbetsplatslitteratur som tematiserar äldreomsorg att beröra och ta plats. Den rör sig in mot centrum, vägrar befinna sig i periferin där den ofta befunnit sig tidigare. Det är också en litteratur som är värd ett eget namn. Det handlar inte om vilken arbetsplatslitteratur som helst, det är en litteratur som handlar om det samhället borde byggas på: omsorg. Böckerna av Beischer, Hållander med flera är omsorgslitteratur.

Formen är mindre viktig, prosa eller poesi, skönlitteratur eller självbiografiska skildringar spelar mindre roll. Det viktiga är att den faktiskt existerar. Så varför är arbetsplatsen och äldreomsorgen ett ämne som många författare lockas av?

Den ilskna tonen i många av de nämnda texterna har väckt uppmärksamhet. Men ilskan riktas åt olika håll. Johan Jönson har kallats hatisk (av bland andra Aase Berg) på grund av sin skildring av den maktlöse arbetaren i Efter arbetsschema. Stefan Gurts ilska härrör från den anhöriges hjälplöshet när en släkting skadas istället för vårdas.

Samtidigt finns också ilskan och hatet hos den vars jobb det är att visa omsorg. Huvudpersonen i Jag ska egentligen inte jobba här konstaterar: ”Jag får ofta lust att slå Astrid, trots att jag har betalt för att ta i henne med plasthandskar”. I Tjänster i hemmet erkänner timvikarien: ”När jag äcklas, äcklas jag ordentligt och hos dig Rut, äcklas jag ofta. Jag skulle kunna säga att jag hatar dig.”

Omsorgslitteraturen hade inte existerat om det inte vore för ilskan och hatet. Det är en del av arbetet, både för den som vårdas och den som ger vård. Ilskan blir desto mer påtaglig och skrämmande när det handlar om just arbeten med omsorg och visar att exempelvis äldreomsorgen är långt ifrån så konfliktfri som vi kanske skulle önska. Det är en verklighet som skildras.

Men vilken verklighet, och skildrad av vem? De författare som skriver om omsorgsyrken har sällan någon ytterligare kontakt med det arbete de skildrat litterärt. De har varit tillfälliga besökare, ofta av ekonomiska skäl. Under besökstiden ser de en arbetsplats som är värd att synliggöra. Många gör det väldigt bra. Omsorgslitteraturen är betydelsefull, men den ska också ses i ett större sammanhang. Varför kan dessa böcker skrivas?

Jag ska egentligen inte jobba här är en briljant titel som uppmärksammar en inställning till ett arbetes värde och krav. ”Det enda som egentligen krävs för det här jobbet är lite sunt bondförnuft”, säger chefen till bokens huvudperson. Ord som nedvärderar en hel yrkesgrupp, men tyvärr speglar de också verkligheten. Jag fick själv höra något liknande på min egen anställningsintervju. Att åtgärder vidtagits och kraven på utbildning ökat är inte tillräckligt, vårdens vikariepooler är fortfarande fulla av studenter och förbipasserande arbetskraft. För att det inte krävs mer.

I antologin Skitliv: ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (2012) tydliggörs denna tendens. Det handlar om en arbetsmarknad där bemanningsföretagen styr, där arbetskraften är kravlös, outbildad och ställer upp med kort varsel. Är det hållbart? Frilansjournalisten Sonja Schwarzenberger konstaterar i sitt bidrag: ”allt det som arbetarrörelsen kämpade för, 8 timmars arbetsdag, skyddsombud och fackföreningar har urholkats eller rent av försvunnit till förmån för ofrivilliga egenföretagare och korttidsanställda.”

Hur blir det då med omsorgen? Omsorgen om människan och arbetet. Omsorgen om de gamla?

Vården och omsorgen skulle i nuläget inte klara sig utan tillfällig arbetskraft. Timvikarier behövs och är en fantastisk tillgång. Men om arbetet inom äldreomsorgen någonsin ska få det erkännande det förtjänar måste det krävas mer än sunt förnuft och två händer. Det är en fråga om okunskap om ett yrke som kräver oändligt mycket mer än vad någon på utsidan verkar förstå.

Kanske kan omsorgslitteraturen göra en insats här. Som en bieffekt av det tillfälliga arbetet som egentligen inte borde existera skapar Beischer och Hållander med sina texter en väg in i en förståelse, ett försök till en skildring av en verklighet.

Men kan en tillfällig besökare skildra verkligheten? Att svara nej vore hånfullt. Det är besökarna som skriver, sällan några andra. Det är ett stort ansvar och att det görs är oerhört viktigt. Viktigt för äldreomsorgen, för litteraturen – och för alla oss andra.

Fakta: 

Omsorgslitteratur

• Efter arbetsschema (Bonniers, 2008) av Johan Jönson är en diktsamling i saklig dagboksform om det slitsamma arbetet inom vård och industri.

• Förlossningen (Modernista, 2009) av Måns Wadensjö är en roman om verkligheten på en förlossningsavdelning.

• En stödstrumpas bekännelser (Mormor, 2011) av Suzanne Gottfarb är en berättelse om många färgstarka möten från hemtjänsten.

• Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront, 2011) av Sara Beischer handlar om 19-åriga Moas möte med verkligheten - kroppsvätskor och tuffa arbetsvillkor på ett äldreboende istället för skådespelardrömmen.

• Så dödar vi en människa (W&W, 2012) av Stefan Gurt handlar om pappans sista tid på ett demensboende i Solna.

• Skitliv: ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (Atlas, 2012) är en antologi om den nya, ”flexibla” arbetsmarknaden.

• Tjänster i hemmet (Kabusa, 2013) av Marie Hållander är en berättelse om arbetet på hemtjänsten och mötet mellan vårdgivare och vårdtagare.

Annons

Rekommenderade artiklar

Normkritik och lokal prägel på videofest

Vill du se det senaste inom videokonsten, eller få en introduktion till genren? Då kan Videogudfestivalen i Uppsala den 19 april vara något för dig. Bland annat visas verk av Natalie Djurberg och Makode Linde.

Landets Fria

Fazeela Selberg Zaib: ”Gud är en Hen!”

Fazeela Selberg Zaib, muslimsk feminist, arbetar som biträdande studierektor vid Kista folkhögskola och kämpar för kvinnors rättigheter via radioprogram, bloggar och artiklar. När tv-programmet Uppdrag granskning i början av året sände ett inslag om kvinnoförtryck i Sveriges moskéer medverkade Selberg Zaib för att visa en sida av islam som media ofta missar att gestalta. ”Islam är kvinnors religion”, säger hon bland annat.

Landets Fria

Söker människan bakom vården

Ingen har väl kunnat undgå vinterns vårdskandaler i Sverige, men att läsa eller höra om vanvård i nyhetsrapporteringen är en sak, och att egentligen förstå vad den innebär för den enskilda människan är en annan.

Fria Tidningen

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2020 Fria.Nu