”Vi har samma rätt att spela som alla andra” | Fria.Nu
Fria Tidningen

”Vi har samma rätt att spela som alla andra”

I ett Afghanistan härjat av krig och interna motsättningar har cricket oväntat blivit en enande och försonande kraft. Genom ett svenskfinansierat projekt får nu synskadade barn för första gången möjlighet att utöva den krångliga bollsport som är landets överlägset mest populära fritidssysselsättning.

Med sina elever i släptåg banar sig Fazil Ghani Bashardost väg mot den nätbur där hans lag ska träna slag och kast. Att se en skolspelande cricketklass är ingenting ovanligt i Jalalabad, men Fazils studenter är unika. Barnen och ungdomarna – i åldrarna nio till 25 – utgör tillsammans Afghanistans allra första cricketlag för synskadade.

– De är alltid glada när vi ska spela, det var eleverna själva som valde cricket, säger Fazil.

Han tillägger med ett leende:

– Det är ett bra val, jag gillar också cricket.

Sporten är tidskrävande, svårspelad och regelmässigt krånglig, och utifrån ett svenskt perspektiv förefaller valet kanske märkligt. För den som är bekant med cricketens betydelse i det samtida Afghanistan blir det dock lika självklart som för Faizals studenter.

Provinsen Nangarhar ligger i östra Afghanistan, och det är här den cricketfeber landet upplever är som allra hetast. I provinshuvudstaden Jalalabad förvandlas varje trottoar, grusgång eller ödetomt till en spelplan, och matcherna i den park guvernören Gul Agha Sherzai anspråkslöst låtit döpa efter sig själv drar dagligen drivor av åskådare.

Dess popularitet till trots är organiserad cricket en relativt ung företeelse i Afghanistan. Sporten spreds över världen med det brittiska imperiet och fick lokalt fäste. Idag har flera forna kolonialstater starkare lag än de sedan länge är utkastade kolonialherrarna.

Nangarhar gränsar mot Pakistan, och under talibanerna flydde många till den relativa säkerheten i grannlandet. Det var där, i flyktinglägren, som en ny generation afghaner växte upp med och lärde sig älska spelet. Återvändande flyktingar tog med sig sporten hem, och resten är en framgångshistoria.

Landslaget formerades 2001 – med flera tongivande deltagare från Nangarhars fattiga landsbygd – och när det mot alla odds lyckades kvalificera sig för sitt första världsmästerskap 2010 exploderade intresset. Spelarna är omåttligt omtyckta, och för många har landslaget kommit att symbolisera hoppet om en ljusare framtid och en gemensam nationell identitet bortom etniska gränser.

– Ställ ena foten framför den andra och rulla den längs marken, instruerar Fazil och vrider 14-årige Imran Alis höfter till rätt position.

Imran Ali skakar den vita bollen så att plastkulorna inuti den skallrar och rullar den sedan mot slagmannen. I internationella tävlingssammanhang är underarmskast tillåtna, men laget har bara tränat i ett halvår och Fazil har valt att anpassa reglerna.

– Allt som sker måste vi vara medvetna om, ljudet är nyckeln, säger han.

Undervisningen finansieras genom Svenska Afghanistankommitténs programverksamhet för barn med funktionsnedsättningar och samlar totalt 16 elever i upptagningsområdet kring Jalalabad. Dessutom tillhandahåller organisationen hemskolning för drygt 60 synskadade i Nangarhars många svåråtkomliga byar. Dessa elever går förvisso miste om de sociala värdena av att ingå i en grupp med liknande erfarenheter, men avstånden är stora, infrastrukturen undermålig, och alternativet hade varit att de inte erbjudits någon undervisning alls.

Klassen i Jalalabad är förberedande. Många har tidigare inte fått någon undervisning alls, vilket förklarar de stora åldersskillnaderna, och när de är redo integreras eleverna i vanliga skolor.

Väl där bistår Svenska Afghanistankommittén med mobilitetsträning och anpassade böcker och rättar de prov eleverna skriver på braille.

Imran Ali har gått i klassen sedan den inrättades för två år sedan, och förutom att den gett honom tillgång till det skrivna ordet har den också format hans framtidsplaner.

– Jag vill bli lärare för blinda, säger han. Jag har fått hjälp och vill hjälpa andra blinda.

Hellre än framtiden pratar han dock om cricket och räknar gärna upp sina favoritspelare i landslaget – kastaren Hameed Hassan och slagmännen Karim Sadiq och Mohammad Shahzad – samtliga från Nangarhar.

– Cricketen är det bästa med att vara här, jag spelar hemma också.

Under träningen ser Fazil minst lika entusiastisk ut som sina elever, och han talar gärna om sportens betydelse. Dels för bilden av Afghanistan i omvärlden, dels som en väg att bygga studenternas uppfattning om sitt egenvärde i ett samhälle där personer med funktionsnedsättning alltjämt stigmatiseras.

– Det är bra för hälsan att idrotta, och det stärker elevernas självkänsla. Det får dem att inse att det inte är någonting fel på dem. Vi har samma rätt att spela cricket som alla andra.

Fazil förlorade sin syn efter att han gått ut gymnasiet och lärde sig läsa och skriva braille genom Afghanistan Association of the Blind, AAB, landets enda intresseorganisation för synskadade.

Traditionellt har en av få möjligheter som stått föräldrar till synskadade till buds varit att skicka sina pojkar till koranskola. För flickor har alternativen varit få eller inga, och de har ofta spenderat en stor del av sin tid i hemmet. Sedan starten 1996 har AAB verkat för ett mer inkluderande utbildningsväsende, men mycket återstår att göra för de runt 100 000 afghaner som organisationen uppskattar är blinda eller har kraftigt nedsatt syn.

– Som du vet har vi många personer med funktionsnedsättningar i det här landet och det viktigaste är att regeringen ger frågan högre prioritet. Men biståndsgivarna måste också uppmärksamma frågan, vårt problem är att vi saknar resurser, säger ordföranden Shereen Aqa Siddiqi.

– Situationen är inte bra, vi är långt ifrån nöjda. 10 procent av landets synskadade har utbildning och bara några få procent har jobb,

Tillgången till utbildning är också, som så mycket annat i Afghanistan, en könsrelaterad fråga. Av de 16 eleverna i i Jalalabad är fem flickor, men dessa är utestängda från det mest populära skolämnet – cricketen.

Hemaytullah Kakar, Svenska Afghanistankommitténs informationsansvarige i Jalalabad, pekar på att Nangarhar är en av landets mest konservativa delstater.

– Vissa familjer känner skam om deras döttrar alls rör sig utanför hemmet, särskilt om de har en funktionsnedsättning. De är rädda att människor ska skratta åt dem.

Parallellt med undervisningen driver kommittén därför också så kallade medvetandeprogram, utbildningsinsatser riktade mot byäldstar och lokala ledare.

– Det fungerar, respekten för personer med funktionsnedsättningar växer och stigmatiseringen är nästan borta. Vi har lokala råd för samhällsutveckling, nu har vi flera personer med funktionsnedsättning som tagit plats i dessa råd.

Fazil, som gärna talar om deltagande i idrott som en rättighet, ser både bekymrad och bevärad ut när frågan förs på tal.

– Just nu är det bara pojkar, men i framtiden ska flickor också få spela.

Om, och i så fall när, den framtid han talar om verkligen kommer att infinna sig är osäkert. Afghanistan befinner sig i en pågående kraftmätning mellan det progressiva och det reaktionära och starka krafter gör sitt yttersta för att vidmakthålla de rådande sociala maktstrukturerna.

Om saker utvecklar sig som Fazil hoppas förefaller det dock som om rekrytering av spelarna kommer att vara ett mindre problem. Amina, Imran Alis två år yngre syster, får förvisso inte vara med att spela, men under hela träningen har hon hjälpt till med att bära utrustning och hämta bortslagna bollar. När idrottslektionen är slut och det är dags för undervisning i pashto sitter hon fortfarande med slagträt i knät.

Annons

Rekommenderade artiklar

Transfetter är farliga - men lagstiftning dröjer?

I Danmark är det förbjudet i livsmedel. I New York får det inte användas på restauranger. Och en ny rapport visar att transfetter drastiskt ökar risken för prostatacancer. Miljöpartiet föreslår lagstiftning mot det farliga fettet, men både riksdagsmajoriteten och Livsmedelsverket är emot.

Korpen satsar på damer

Gratis domarutbildning och bättre planer och matchtider för damer ska göra Korpenfotbollen mer jämställd.

Stockholms Fria

Handikappidrott intar Malmö

I helgen samlas runt 2 000 idrottare från femton länder för att delta i världens näst största handikappidrottstävling – Malmö open.

Skånes Fria

Krönika: Vi gör något unikt

Verklig mångfald inom medierna handlar inte bara om politisk färg, utan också om organisationsformer, skriver Fria Tidningens chefredaktör Per Björklund.

Fria Tidningen

© 2016 Fria.Nu