Vinnare och förlorare i ett snårigt pensionssystem | Fria.Nu
Jon Weman

Fördjupning


Jon Weman
Fria Tidningen

Vinnare och förlorare i ett snårigt pensionssystem

I dagarna har du förmodligen ivrigt sprättat upp ditt orangea kuvert, med miniräknare och papper redo gått igenom resultaten för dina fonder och funderat över nya smarta investeringsstrategier. Sedan har du planerat för en guldkantad ålderdom. Inte? För knappt 20 år sedan, 1994, sjösattes det nya pensionssystemet som, var det sagt, skulle säkra pensionerna för överskådlig framtid. Men hur blev det egentligen med det?

De orangea kuverten var tänkta som en pedagogisk finess för att öka acceptansen för det nya pensionssystemet, men förvandlades snarare till ett stående skämt – senast i form av en kuvertbild som cirkulerat på Facebook med texten ”Virusvarning! Öppna inte om du inte litar på avsändaren!”. Men det är långt ifrån det enda som inte riktigt gått som det var tänkt med det nya systemet. I februari konstaterade Pensionsmyndigheten att pensionerna under 2014 kommer att sänkas med beräknade 2,2 procent.

– Det har varit en stor negativ utveckling på kort tid, det är tråkigt att pensionerna utvecklas så här dåligt, sade myndighetens Ole Settergren nyligen till Aftonbladet.

Då ska man minnas att det redan under 2010 och 2011 har varit sänkningar ­ med sammanlagt 6 procent, även om pensionerna återhämtat sig något under detta och förra året.

Under slutet av 2012 krävde pensionärsorganisationer ett stopp för nya sänkningar, medan socialdemokraterna ifrågasatte fondsparandet inom premiepensionen.

– Det var en viktig poäng att man själv skulle kunna välja fonder, men nu har vi erfarenhet av att de flesta inte är så intresserade av att göra den här typen av val, kommenterade Tomas Eneroth (S) för Svenska Dagbladet, som konstaterade att systemet är ”i gungning”.

En vanlig kritik mot det nya pensionssystemet har varit att det är krångligt och att få egentligen förstår sig på det. Man märker att siffrorna i det orangea kuvertet inte var vad man hoppats på – men varför?

Låt oss börja från början.

 

Uppgörelse bakom lyckta dörrar

Det nya pensionssystemet skapades av en liten grupp, med representanter för Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna under de första åren på 1990-talet. Den formella riksdagsgruppen, med deltagare från alla partier, hamnade nästan helt utanför.

– Vi kunde ha möte och när det var över bad gruppens ordförande, Socialdemokraternas och de borgerligas representanter att stanna kvar. Alla riktiga beslut fattades i den här inofficiella gruppen, som inte ens hade något namn, berättar Ulla Hoffman, Vänsterpartiets representant när det begav sig.

Frågorna var kontroversiella och man ville helst ha så lite debatt som möjligt både inom respektive partier och i offentligheten, konstaterar hon i sin bok Som en skänk från ovan.

– Det är intressant att notera att det första som händer direkt efter valet 1991 är tillsättandet av arbetsgruppen, och det sista som görs innan valet 1994 är att klubba igenom dess förslag. Man ville absolut inte att det skulle bli någon valfråga, påpekar forskaren Urban Lundberg vid Stockholms universitet, författare till avhandlingen Juvelen i kronan, om pensionsreformen och socialdemokratin från år 2003. En besvärande detalj just för Socialdemokraterna var att partiet röstat för överenskommelsen i riksdagen innan frågan behandlats på partikongressen. Det krävdes att partiledningen hotat med regeringskris för att den till slut skulle få stöd för sin linje.

– Som ett sätt att göra förslaget mer lättsmält framhölls det väldigt starkt från framför allt socialdemokratiskt håll att det var en reform av ATP-systemet, inte ett helt nytt system. Det hette ”Arbetsgrupp för ett reformerat pensionssystem”. I dag ser man nästan aldrig den terminologin längre, men när det var aktuellt i den politiska debatten fick allmänheten helt klart intrycket att man diskuterade en reform av den gamla pensionen. Men i verkligheten handlar det om ett helt nytt system, byggt efter helt andra principer, säger Urban Lundberg.

Resultatet gruppen kom fram till hade följande beståndsdelar:

• En (låg) garantipension som tillsammans med bostadstillägg sätter en miniminivå som alla svenska pensionärer har rätt till, 7 800 kronor för ensamstående och 7 000 för sammanboende.

• Inkomstpensionen, den viktigaste byggstenen i systemet.

• Premiepensionen, som bygger på individuellt sparande och står för ungefär en sjunddel av den totala pensionen.

Systemet är tekniskt mycket komplicerat, men bygger på följande grundprinciper:

• Varje intjänad krona genererar pensionspoäng. Detta står i kontrast till gamla ATP, där de 15 bästa åren i arbetslivet bestämde nivån.

• Hur mycket ett poäng är ”värt”, det vill säga hur stor framtida pension det genererar, beror bland annat av tillväxten i samhällsekonomin, inflationen, och utvecklingen för AP-fonderna, vars kapital ska fungera som en säkerhetsbuffert om utbetalningarna överstiger inbetalningarna.

• Pensionen blir också väsentligt högre ju senare en person väljer att gå i pension.

 

Dyrt system

Premiepensionssystemet är ett exempel på en kompromiss som blir svårbegriplig sedd annat än som just en kompromiss. Medan merparten, 16 procent av den pensionsavgift vi betalar in går till att finansiera inkomstpensionerna, går 2,5 procent istället till ett individuellt konto, där det antingen placeras i fonder spararen själv valt eller, för icke-väljare, hamnar i den statliga 7:e AP-fonden, som också investerar pengarna i aktier och andra finansiella tillgångar.

– Hos främst Moderaterna var man ursprungligen inne på ett system helt byggt på enskilt sparande. Det var otänktbart för Socialdemokraterna och därför landade man till slut i de här 2,5 procenten, säger Urban Lundberg.

Det finns 77 fondbolag som tillsammans erbjuder 800 olika fonder. Hur många människor som arbetar med att placera pensionspengar vet inte Premiepensionsmyndigheten. Tillsammans tog de i alla fall ut förvaltningsavgifter på 800 miljoner och betalade 500 miljoner i bankavgifter för sina börsaffärer under 2012.

Kostnaderna för detta fondmyller gör därmed premiepensionen till ett dyrt system: den totala administrationskostnaden för hela det nya pensionssystemet var år 2009, då Riksdagens utredningstjänst gjorde en beräkning, 4,3 miljarder. Av det utgjorde premiepensionen hela 1,7 miljarder eller 40 procent, trots att den alltså bara hanterar runt 15 procent av pengarna.

Bankerna erbjuder också ”fondförvaltare” som mot ytterligare avgifter väljer åt spararna – gärna med förkärlek för bankens egna fonder, och inte med speciellt goda resultat konstaterade Dagens Industri.

 

Vad får vi för det?

För att göra ett långt svar kort, och förenkla ett komplicerat sammanhang, men utan att egentligen missa något väsentligt, skulle man kunna säga: ingenting.

När systemet var nytt kommenterade Affärsvärlden med ”Nu mer än någonsin gäller det att välja med omsorg”.

Men går det verkligen att ”välja rätt”? Forskningen visar att nästan inga fonder i längden går särskilt mycket bättre än börsindex; vissa år går de bättre, andra sämre, konstaterar pensionexperten Nils Eliasson i Aftonbladet. De som i dag visar bäst resultat har antagligen bara haft tur, och det inte mycket troligare att de går bra i framtiden än att någon annan gör det.

Skämten som florerat med liknelser att apor, yuccapalmer och hundar slår proffessionella placerare är komiska, men inte alla har förstått grundorsaken: spekulation är ett nollsummespel. Alla kan inte vinna samtidigt. Om några fonder går bra, kommer andra alltid att gå dåligt, jämfört med börsindex. Samma avkastning som börsindex är precis vad en apa, palm eller slumpgenerator i längden kommer att prestera, eller som du själv klarar genom att välja 30–40 aktier på måfå och behålla dem år efter år (vilket systemet inte tillåter dig att göra – du måste gå via fonder). Placerarnas eventuella expertis gör ingen skillnad, eftersom de ju spekulerar mot varandra.

– Det finns ingen som helst mening med alltihop egentligen, säger Sten Ljunggren, docent i företagsekonomi som skildrat pensionssystemet i bland annat Ekonomihandboken.

Fonder skiljer sig dock från apor i ett viktigt avseende – de tar ut en avgift, i genomsnitt 0,4 procent. Några tiondelars procent låter försumbart lite, och det är antagligen meningen också. Men avgiften räknas på hela fondkapitalets storlek, och du betalar den vare sig din placering ökar eller tvärtom minskar i värde. En årlig värdeökning på 2 procent förvandlas till 1,6 procent med en fondavgift på 0,4 procent – och jämför man ser avgiften plötsligt inte lika oskyldig ut längre. Om du sparar 100 000 kronor i dag med 2 procents avkastning har de efter 25 år gett 67 000 kronor i ränta. Med 1,6 procent stannar summan på 52 000.

 

En trygg framtid?

Men, även om nu fondplacerarnas insatser egentligen är överflödiga, är det väl ändå bra om vi lägger undan pengar för vår ålderdom, dessutom i aktier där de kan förräntas? Vilket vi i dag alltså gör dels inom premiepensionssystemet, dels genom AP-fonderna med sina sammanlagt runt 800 miljarder. Innebär det inte ändå en trygghet inför en oviss framtid?

Här kommer vi in på en grundläggande fråga som sällan ställs: är det alls någon mening att spara, klokt eller inte, på börsen eller någon annanstans, till framtidens pensioner?

– Nej. Att spara betyder att man minskar på sin nuvarande konsumtion. Som enskild person kan jag göra det utan att det märks på hela ekonomin. Men ett helt samhälle kan inte spara för framtiden, säger Sten Ljunggren.

Vi kan inte i dag ”trygga” framtidens pensioner: de måste vi alltid betala i framtiden med den produktion vi har då, skriver Ljunggren tillsammans med Johan Ehrenberg i Ekonomihandboken. Om andelen pensionärer stiger, måste de antingen leva fattigare, eller så får de arbetande avdela en större del av sina inkomster till att försörja dem – den ekvationen finns det inget system, oavsett hur det är konstruerat, som kommer runt.

– De enda som tjänar på det här är aktiefonderna och de som tidigare hade stora innehav av aktier (pensionssparandet håller kurserna uppe), samt de som har tur med sina pensionsplaceringar. De som förlorar är alla andra, berättar Sten Ljunggren.

Det hela blir mer begripligt om man tänker på att, med den alternative ekonomen David C Kortens formulering, pengar inte är rikedom, utan anspråk på rikedom. Framtidens pensionärer kommer behöva mat, mediciner, lägenheter, vårdplatser – fysiska produkter och människors arbetstid. En del av Sveriges faktiska produktion kommer att behöva avdelas för våra äldre. Om fonderna skulle ha en sensationell tillväxt, skulle det bara betyda att pensionärerna skulle ha rätt till större anspråk på den produktionen – och mindre skulle bli kvar till övriga.

Nu verkar det knappast vara den problematiken som vi får brottas med i framtiden.

 

Chock för många

I boken Pensionsbluffen från 2012 visar ekonomijournalisten Joel Dahlberg att framtidens pensionsutbetalningar tvärtom kommer bli en chock för många.

En grundtanke i det gamla ATP-systemet, påpekar Dahlberg, var förutsägbarhet, från pensionärens synvinkel: man kunde med mycket stor sannolikhet räkna med 60–65 procent av slutlönen i pensionen och därmed vara skyddad från att få en djupt försämrad levnadsstandard på gamla dagar.

Med dagens system, däremot kan många få nöja sig med 50 eller ända ned till 40 procent av slutlönen, enligt beräkningarna i Pensionsbluffen. Även efter ett långt yrkesliv kan det för en hel del bli omöjligt att nå över garantipensionen – alltså pensionärernas socialbidragsnorm eller existensminimum.

Argumentet mot ATP-systemet var att det hotades av ”kollaps”, skriver Lundberg i Juvelen i kronan. Ordet ger en känsla av katastrof och pensionärer som irrar omkring i ett (bildligt) ruinlandskap. Vad som rent konkret menades var dock att inkommande avgifter inte skulle täcka utbetalningarna och de ackumulerade tillgångarna skulle ta slut.

– Under den förutsättningen, att man uteslutit möjligheten att höja avgifterna, skulle systemet hamnat i en kris, det stämmer naturligtvis, säger Sten Ljunggren.

Det nya systemet, däremot, marknadsfördes framför allt som ”stabilt”. Men stabilt för vem?

Stabiliteten, konstaterar Joel Dahlberg, är definierad som att avgiftsnivån till systemet är fixerad och pensionerna anpassas efter hur mycket pengar som kommer in. Däremot garanterar systemet inte en pension som går att leva på. Det finns framförallt inget som säger att du inte efter pensionsdagen kommer att ha dramatiskt mycket mindre att leva för, som det gjorde i det gamla systemet. Men huruvida systemet garanterar drägliga pensioner är för de flesta människor en betydligt mer angelägen fråga än om det är ”stabilt”.

Så, handlar hela maskineriet med poäng och konton när allt kommer omkring helt enkelt om att sänka pensionerna?

– Nja, så generellt kan man inte uttrycka det, att det ger lägre pensioner för alla, oavsett hur man beter sig. Det är framförallt ett självreglerande system och ett system som flyttar över ansvaret, och risken, på individen, menar Urban Lundberg.

Men om man ansåg att det gamla systemet ”inte fungerade” – innebär inte det i slutändan att man tyckte det betalade ut för höga pensioner?

– Jo, att det betalade ut för mycket och på fel sätt, att det belönade fel sorts beteenden. En uttalad åsikt bland de som skapade det nya systemet var också att folk hade för få år i yrkeslivet och att det, med stigande livslängd och ökande andel gamla, gjorde ATP ohållbart.

Så den diskussionen som kommit fram i den offentliga debatten under senare år, jobba till 75 och så vidare, den förekom bland experter och politiker redan vid utformningen av det nya pensionssystemet?

– Ja absolut, redan på 1990-talet satte man målet att få människor att bli kvar i förvärvsarbete längre. Det man insett, av erfarenheterna från Frankrike och liknande, var att det är väldigt politiskt känsligt att föreslå ”höjd pensionsålder”. Så istället införde man den här regeln om ”flexibel pensionsålder”. Det man inte talade om var att många skulle behöva arbeta längre än till 65 för att få en hygglig pension. Det kan ses som en typisk teknik för att maskera nedskärningar.

Att man när systemet lanserades på 1990-talet kunde presentera mer hoppfulla kalkyler över framtidens pensioner var för att de baserades på överoptimistiska antaganden, menar Ulla Hoffman.

– Man förutsatte att det skulle bli tillväxt i all evighet, att det inte skulle bli några nya kriser och att börsen skulle fortsätta gå upp i all evighet.

 

Vinnare och förlorare

Det nya pensionssystemet presenterades som helt enkelt bättre, konstaterar Urban Lundberg i Juvelen i Kronan, men kritikerna ville gärna ha svar på frågan ”bättre för vem”?

– ATP hade en viss omfördelande funktion, mellan de som haft perioder av sjukdom och arbetslöshet och övriga. Men ”livsinkomst”-principen försvinner och pensionssystemet återskapar rakt av klasskillnaderna i samhället. Kvinnor och arbetare är de som i första hand riskerar en pension som inte går att leva på, säger Ulla Hoffman.

Redan på 1990-talet varnade kvinnoorganisationer för det nya systemets konsekvenser – såväl föräldraledighet som deltidsarbete, som är långt vanligare bland kvinnor, är nämligen två riktiga sänken för ”livsinkomsten”. Omkring hälften av alla kvinnor i Sverige i dag beräknas inte komma över garantipensionsnivån, de blir ”fattigpensionärer”, enligt regeringens Delegation för jämställdhet.

En annan grupp som var skeptisk redan när systemet skapades var ett antal viktiga LO-fack, som såg det som illa anpassat till deras medlemmars situation.

– Ambitionen var alltså att få människor att arbeta längre. Men det är en sak för en akademiker att skjuta upp sin pension några år för att hamna på en drägligare inkomstnivå, en annan för de som arbetar inom industrin eller vården. Där är det inte många som skulle klara att jobba till 67, säger Urban Lundberg.

Eller ens till 65 kanske?

– Nej, absolut, genomsnittlig faktisk pensionsålder för metallarbetare är betydligt lägre. Det här är ett stort problem som inte är löst.

Å andra sidan tenderar kroppsarbetande också att dö tidigare. Kvinnliga tjänstemän lever i genomsnitt två år längre än kvinnliga arbetare medan skillnaden för män är tre år. Det betyder att tjänstemän och akademiker, förutom att de har längre tid på sig att samla ihop pensionspoäng, också kan plocka ut pension ur systemet en längre tid.

Med undantag för sidomålet att få medelsvensson att tänka som en kapitalförvaltare, har systemet huvudsakligen fungerat som det var tänkt: avgifterna har inte behövt höjas, statskassan har inte dränerats, i dåliga tider generar det ”automatiska” nedskärningar – som politikerna därmed slipper fatta beslut om – och många människor överväger redan i dag att skjuta upp sin pensionering till efter 65-årsdagen. Systemet fungerar alltså utom just för alla nuvarande och blivande pensionärer. De som i dagarna oroligt granskar siffrorna i sina orangea kuvert och grubblar på vilken sorts ålderdom de har att vänta sig.

Annons

Rekommenderade artiklar

Dunkla motiv bakom häxjakten mot Rousseff

Analys

Processen mot Brasiliens president Dilma Rousseff handlar inte om hon brutit mot lagen eller inte – det är bara en bricka i den USA-stödda högerelitens försöka att sänka arbetarpartiet PT, skriver Jon Weman i en analys.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu