”Ungdomar har en massa energi men ingenstans att göra av den” | Fria.Nu

Fördjupning


Michael Kasenbacher
Fria Tidningen

”Ungdomar har en massa energi men ingenstans att göra av den”

I denna personliga intervju drar lingvisten och den politiske kommentatorn Noam Chomsky upp huvuddragen för en radikalt annorlunda syn på arbete och utbildning. Med utgångspunkt i tanken att frihet är förutsättningen för kreativitet och förverkligande diskuterar Chomsky här allt från den spontana lekens borttynande tillvaro till ett skolsystem som kväver elevernas nyfikenhet och ett samhälle som i allt större utsträckning försöker skapa kontrollerbara medborgare.

Vi kanske kan börja med ditt privatliv och din dubbla karriär inom lingvistik och politisk aktivism? Gillar du den sortens arbete?

– Hade jag haft tid hade jag tillbringat långt mer tid med att arbeta med språk, filosofi och kognitiv vetenskap, ämnen som är intressanta på det intellektuella planet. Men en stor del av mitt liv ägnas åt andra former av politisk aktivitet: läsning, skrivande, planering, aktivism och så vidare. Det här är aktiviteter som är viktiga att göra, som är nödvändiga, men inte särskilt intellektuellt utmanande. Men jag gör det därför att det är nödvändigt. Den sortens arbete som borde utgöra den största delen av livet är den sortens arbete som du skulle vilja utföra även om du inte hade fått betalt för det. Det är arbete som utgår från dina egna individuella behov och intressen.

Filosofen Frithjof Bergmann menar att de flesta människor inte vet vad det är för arbete de verkligen skulle vilja syssla med. Han kallar det för ”begärets fattigdom”. Jag har märkt att detta ofta stämmer när jag talat med många av mina vänner. Har du alltid vetat vad det var du ville syssla med?

– Det där är ett problem som jag aldrig har haft – för mig fanns det alltid för mycket som jag ville göra.  Jag är inte säker på hur utbrett detta är men ta till exempel en hantverkare, själv råkar jag ha tummen mitt i handen, men ta någon som kan bygga saker, laga saker, någon som verkligen vill göra detta. De älskar att göra det, ”finns det ett problem, kan jag lösa det”. Eller bara vanligt fysiskt arbete – det är också tillfredsställande. Om du jobbar på befallning blir det självklart bara rent rutinarbete men om du gör exakt samma sak av egen vilja eller utifrån ditt eget intresse är det spännande, roligt och tilltalande. Det är därför många gillar att påta i trädgården eller bygga saker eller liknande fastän de har haft en jobbig vecka och nu är det helg och de skulle kunna välja att bara lägga sig och vila.

– Detta är en gammal insikt, den är inte min. Wilhelm von Humboldt, som forskade mycket om detta, påpekade en gång att om en hantverkare producerar ett vackert ting på beställning kan vi beundra det han har gjort men vi föraktar det han är – han är ett verktyg i andras händer. Men om han istället skapar samma vackra ting av egen vilja kommer vi att beundra både tinget och honom, samtidigt som han förverkligar sig själv. Det är på sätt och vis som studier i skolan – jag tror att vi alla vet ur egen erfarenhet att om du studerar därför att du behöver klara ett prov kan du klara dig fint under själva provet men två veckor senare har du glömt bort allting du har lärt dig. Men om du istället studerar därför att du vill förstå, och gör undersökningar och misstag, letar på fel ställen och så vidare, då kommer du faktiskt komma ihåg det du lärde dig.

Tror du då att en person i grund och botten vet vad hon eller han vill syssla med?

– Under rätt förutsättningar skulle det kunna vara sant. Ta barn till exempel, de är nyfikna av naturen, de vill ha reda på allt, de vill utforska allting, men dessa tendenser blir i regel motarbetade. Barnen tvingas istället in i disciplinerade system där saker och ting organiseras så att de börjar agera på ett visst sätt, och denna miljö har en benägenhet att döda all nyfikenhet. Det är därför skolan upplevs som så tråkig. Att gå i skolan kan vara spännande. Själv gick jag i en Dewey-skola till dess att jag var tolv. Det var en spännande upplevelse, man vill vara där, man ville gå dit. Det fanns ingen rangordning, det fanns inga betyg. Det var inte som att man fick göra precis det man ville utan det fanns strukturering och system, men i grund och botten blev man uppmuntrad att ägna sig åt sina egna intressen och att arbeta i grupp. Jag visste faktiskt inte om att jag var en duktig elev förrän jag började gymnasiet. Jag gick på en gymnasieskola med akademisk inriktning där alla rangordnades och där det ansågs vara en självklarhet att man skulle vidare till universitetet och därför var det viktigt att göra bra ifrån sig på proven. I grundskolan hade jag faktiskt hoppat över ett år men ingen hade brytt sig nämnvärt om det. Det enda jag brydde mig om var att jag var yngst i klassen, men det var ingen stor grej som man gjorde något väsen av.

– Gymnasiet var helt annorlunda – man skulle vara bäst i klassen, inte näst bäst. Och det är en väldigt destruktiv miljö – det gör att människor inte hinner känna efter och ta reda på vad det är de egentligen vill göra. Det var det som hände mig – jag tappade all lust och intresse under gymnasiet. När jag bläddrade genom universitetskatalogen kändes det återigen mycket spännande, det fanns mängder av kurser och ny kunskap att inhämtas. Men det visade sig att universitet bara var som ett förvuxet gymnasium. Efter cirka ett år var jag på väg att hoppa av och det var av en ren slump som gjorde att jag gick kvar, jag råkade träffa en lärare som föreslog att jag skulle börja läsa hans kurser och sedan började jag gå på andra kurser. Men jag har ingen yrkesutbildning. Det är därför jag undervisar på MIT (Massachusetts Institute of Technology) – jag har inte de kvalifikationer som krävs för att undervisa på ett akademiskt universitet.

– Utbildning borde vara en spännande, intressant och rolig upplevelse. Annars kan det bli oerhört alienerande, något jag ser hos mina barnbarn och hos deras vänner. Det här är ungdomar som helt enkelt inte vet vad det är de vill göra så de röker gräs, de dricker och de skolkar. De har mängder av energi och är fulla av iver men har ingenstans att göra av det. Här i USA har till och med lekbegreppet förändrats. Jag kan se det till och med där jag bor. Min fru och jag flyttade ut till ett område som skulle vara mycket barnvänligt – det fanns inte mycket trafik, det fanns skog på baksidan och barnen kunde leka mitt i gatan. Barnen var ute och lekte hela tiden, cyklade omkring och allt möjligt. Nu finns det ju fortfarande barn här i området men de är inte ute, de är antingen inne och spelar dataspel eller vad det nu är, eller så sysslar de med organiserade aktiviteter: vuxenorganiserad sport till exempel. Men just spontanleken verkar ha minskat avsevärt. Det finns forskning på detta som gäller USA och Storbritannien, jag är inte säker på om det gäller på andra platser, forskning som menar att den spontana leken har minskat på grund av samhällsförändringar. Och det tror jag är en väldigt negativ utveckling därför att det är där dina kreativa instinkter blomstrar. Det är skillnad på att spela baseboll i ett organiserat lag där alla måste bära uniform, och på att vara tvungen att hitta på en lek och spela baseboll med handtaget på en kvast som man hittar någonstans.

– Ibland kan det bli närmast surrealistiskt; jag minns när mitt barnbarn var omkring tio år gammalt och var väldigt intresserad av idrott och spelade i stadens knatteliga. En gång kom han hem otröstlig därför att det lag de skulle mött inte hade tillräckligt med medlemmar. Jag vet inte om du kan reglerna för baseboll men alla sitter på bänken hela tiden, det är ungefär tre personer som faktiskt gör något, alla andra bara sitter.  Men mitt barnbarns lag kunde inte bara flytta en av sina spelare över till det andra laget så att alla barnen kunde ha roligt, därför att man måste följa reglerna. Det är ju att driva det hela in absurdum men det är sådant som sker i dag. Det ser man även i skolorna. Bush’ och Obamas stora utbildningsinnovation var ”No Child Left Behind”-lagen där standardiserade prov används för att utvärdera elevernas kunskaper. Jag kan se följderna av detta när jag i dag talar med lärare, föräldrar och elever. Det handlar om att träna på att klara proven och lärarna utvärderas utifrån hur bra eleverna gör ifrån sig på sagda prov. Jag har pratat med lärare som har berättat att det finns barn som ibland visar intresse för något som tas upp under lektion och som vill fördjupa sig i ämnet, men läraren tvingas säga ”du har inte tid att göra det därför att du måste göra bra ifrån dig på det här provet nästa vecka”. Detta är motsatsen till utbildning.

Tror du att det är möjligt att bekämpa all denna strukturalisering och organisering av vårt samhälle? Och hur skulle det motståndet se ut?

– Samhällssystemet utvecklas mot en variant där livet är alltför strukturerat, organiserat, kontrollerat och disciplinerat och att lista ut vad det är man skulle vilja göra med sitt liv ter sig i allt mindre utsträckning som ett alternativ. USA hade den första verkliga folkbildningen, men ser man tillbaka på systemet i slutet av 1800-talet var den i hög grad avsedd för att omskapa självständiga jordbrukare till kontrollerbara fabriksarbetare. En stor del av utbildningen behåller den formen ännu i dag. Vi kan titta på vad som skedde under 1960-talet. Det fanns för mycket demokrati. Det var en tid av folklig aktivism då unga människor testade nya saker och experimenterade; det har kallats ”den bekymmersamma tiden”. ”Bekymren” handlar om att denna tid gjorde detta land mycket mer civiliserat: vi fick medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen, miljöintresset, motståndet mot aggression. Men detta orsakade mycket oro i vissa läger därför att det blev svårare att kontrollera människor. Människor förväntas vara passiva och apatiska och göra som de blir tillsagda av ansvariga personer med makt. Det är en elitistisk ideologi som rör sig över hela det politiska spektrat, från liberaler till leninister är det i väsentligt avseende samma ideologi: människor är för dumma och okunniga för att göra saker på egen hand så, för deras egen skull, måste vi kontrollera dem.

– Men denna mycket dominerande ideologi höll på att brytas ner under 1960-talet. Under denna tid fanns det en organisation som hette ”Trilateral Commisssion”, som i grund och botten bestod av liberala internationalister från Europa, Japan och USA och var den intellektuella elitens liberala avdelning. Hela Jimmy Carters regering kom därifrån. Denna kommitté engagerade sig i att försöka frambringa det de kallade ”mer måttlighet i demokratin” – alltså att återigen göra människor till passiva, lydande varelser. Särskilt var de bekymrade av ungdomarna. De intresserade sig för de institutioner som var ansvariga för indoktrineringen av de unga (deras egen frasering), med andra ord skolor, universitet, kyrkan och liknande och menade att dessa inte skötte sina jobb som de skulle, därför att de unga tydligen inte var tillräckligt indoktrinerade. De unga ansågs vara för fria att sträva efter egna tankar och idéer och dessa institutioner var tvungna att bli bättre på att kontrollera dem.

 – Sedan den tiden har det introducerats en mängd disciplineringsåtgärder här i landet. Bara en så enkel sak som att höja undervisningsavgifterna som numera är skyhöga. Till viss del bidrar detta till en åtskillnad som grundas på klasstillhörighet, men ännu mer handlar det om att skuldsätta människor. Säg att du precis är klar med universitetsstudierna och har en stor skuld, då kommer du inte att vara fri att göra vad du vill. Du kanske ville bli jurist med inriktning på det allmänna goda men blir istället tvungen att börja arbeta på en advokatbyrå som specialiserar sig på bolagsjuridik. Det här en allvarlig sak. Disciplinerande system skapas för att försäkra sig om att folk hålls under kontroll. Tanken på frihet ter väldigt skrämmande för dem som har ett visst mått av privilegier och makt. Man ser detta både i utbildningssystemet och på arbetsplatserna. David Noble som är lärare här på MIT har gjort en mycket bra undersökning om utvecklingen av datorstyrda verktygsmaskiner – som först utvecklades under 1960-talet av militären, liksom så mycket annat… Han upptäckte att medan dessa metoder skapades ställdes man inför ett val – antingen kunde man rita maskiner som kunde kontrolleras av yrkesmaskinister eller av cheferna och ledningen. Man valde det andra alternativet även om det inte var mer lönsamt. Så det var mer viktigt att hålla arbetarna under kontroll än att ha yrkesmaskinister som driver den industriella processen. Skulle den mentaliteten spridas skulle arbetarna förr eller senare kräva det som skulle tyckas dem självklart – att de bara skulle ta över fabrikerna och göra sig av med cheferna, som ändå bara är i vägen. Det uppfattas som skrämmande. Denna oro är det som mer eller mindre ledde till Roosevelts ”New Deal”. Reformprogrammets åtgärder var till viss del utlösta av det faktum att strejker höll på att utvecklas till sittstrejker, och en sittstrejk är bara ett steg från att säga: ”Men varför sitter vi här? Låt oss ta över stället.”

– Om man tittar tillbaka på 1800-talets arbetarklasslitteratur finns det väldigt mycket skrivet om dessa idéer. Det är något som sker främst runt tiden för den industriella revolutionens introduktion i Förenta staterna. Arbetarna var bittra motståndare till det industriella systemet och menade att det begränsade deras frihet, deras självständighet, deras rättigheter som medborgare i ett fritt land samt att det fördärvade deras kultur. De ansåg att arbetarna helt enkelt borde äga fabrikerna och driva dem på egen hand. Under 1800-talets USA, utan att vara influerade av marxism eller någon europeisk idélära, menade man att lönearbete nästan var samma sak som slaveri – med den enda skillnaden att lönearbete var temporärt. Detta var en sådan klyscha att det till och med användes som ett slagord av det republikanska partiet. Under inbördeskriget slogs nordstaternas arbetare under parollen ”löneslaveri är lika illa som slaveri”. Det där var man tvungen att slå ur folk. Men jag tror inte att den föreställningen har försvunnit helt, jag tror att den bara ligger under ytan och kan bli aktuell återigen.

Hur ser din privata arbetsrutin ut? Hur klarar du av att arbeta så mycket?

– Min fru dog för ett par år sedan och sedan dess har jag inte gjort annat än att arbeta. Jag träffar mina barn ibland men annars gör jag inget annat än att jobba.

Hur många timmars sömn får du per natt?

– Jag försöker sova sex–sju timmar om det går. Jag lever ett ganska ansträngande liv med enorma mängder föreläsningar och möten så jag får inte alls så mycket tid som jag skulle vilja ha över till att bara arbeta. Sen har jag nästan aldrig någon fritid – jag går aldrig på bio eller på restaurang. Men det där är inget jag skulle rekommendera. Ett liv utan fritid är inte något särskilt sunt leverne.

Fakta: 

Texten är tidigare publicerad på New Left Project

Översättning: Mariana Filip.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria.Nu