Solidaritet är ett av de ord propagandaminister Schlingmanns Nya Moderater glatt tagit över från arbetarrörelsen. På partiets hemsida kan vi läsa hur ”företagande, konkurrens och valfrihet är krafter som utjämnar skillnader mellan människor och bidrar till ett samhälle som präglas av gemenskap och solidaritet.” Detta hävdat av det största partiet i den regering vars valfrihetspolitik stadigt ökat skillnaderna. Vi kan kalla det att ljuga sig mörkblå.

Annars är det migrationsminister Tobias Billström som verkar mest förtjust i ordet. I hans mun betyder solidaritet ungefär: ”Europeisk samverkan för att slänga ut asylsökande, särskilt ensamkommande barn”. EU-stater ska vara solidariska med varandra. Och framför allt med den solidariskt antagna Dublinkonventionen. Kör ut dem!

När allt kommer omkring säger ordet solidaritet ingenting om vi inte preciserar vem eller vad den gäller. Vilken solidaritet ska Nya Moderaternas samhälle präglas av? Är det bolagsdirektören i välfärdssektorn som ska känna solidaritet med den utförsäkrade smärtpatient som nekas försörjningsstöd? Känner Per Schlingmann solidaritet med bolagsdirektören eller med smärtpatienten? Och har Tobias Billström, som så gärna rapar solidaritet i tid och otid, någonsin känt det med den afghanske pojke som driftigt tar sig hela den farofyllda vägen till Sverige, men vars ärende här behandlas med ungefär lika mycket mänsklig hänsyn som en mjölbaggesanering i köket?

I Alliansens Sverige handlar solidaritet om sammanhållning mellan resursstarka, företrädesvis ”etniska svenskar mitt i livet” för att tala med vår statsminister. Får vi lite ont i magen av att se fattigreportage på tv eller tiggare i shoppinggallerian, kan vi numera göra avdrag för välgörenhet. Så skapas en direkt konflikt mellan givande av det egna överskottet och det skattesystem som en gång byggde upp en bredare solidaritet över landets befolkning. En gåva till Stadsmissionen blir direkt mindre pengar till det gemensamma.

Ska solidariteten gå djupare än till den egna privilegierade gruppen, kommer den alltid att göra ont. För själva ordet handlar om så mycket mer än villigheten att teckna ett autogiro till valfri NGO eftersom jag ju ändå ”har råd”. Solidaritet handlar om att identifiera sina intressen med varandra, om att göra det som delats odelbart, solitt. Där du blir jag och jag blir du. För den som är privilegierad kommer sådan solidaritet alltid att kosta.

I dagarna har Röda korset varnat för situationen i Europa; de ökande sociala klyftor som följer på privatiserings- och åtstramningspolitik riskerar att fördjupa konflikter och utlösa folkliga uppror. Det vi sett hittills är bara början.

Jag tror Röda korset har rätt. Jag tror att konfliktnivån kommer att höjas och att vi måste förbereda oss. Och jag tror att denna förberedelse måste bestå i en beredskap till solidaritet. Även när den kostar.

Det finns människor som agerar sådan solidaritet. I Spanien vräktes förra året över 50 000 familjer från sina hem. Flera självmord har följt. Men i Pamplona sade låssmederna slutligen basta. Ingen mer assistans vid vräkningar, inga fler byten av lås för att hålla de utslängda på gatan. I krisens Spanien behöver även låssmeder förtvivlat arbeta, men som en av Pamplonasmederna sa: ”Vi är människor, och vi kan inte längre ignorera lidandet”.

Ett annat exempel är från valrörelsens Israel: via en Facebooksida har israeler börjat erbjuda sina röster till palestinier under ockupation. I protest mot den egna demokratins diktatoriska styre över de ockuperade, avsäger sig dessa israeler sin mest grundläggande medborgerliga rätt. Inte genom röststrejk, utan genom att solidarisera sig med den som borde ha lika mycket att säga till om. Det är en genuint demokratisk handling. Så funkar solidariteten. Där du blir jag och jag blir du.