Inledare


Sara Parkman
Fria Tidningen

Alla ska få vara viktiga

Det är sommar och det råkar vara rätt regnigt. Jag är hemma hos mina föräldrar och börjar titta igenom deras digra VHS-arkiv. I samlingen hittar jag Tage Danielssons film ”Sopor” från 1981 och minns att den var min favoritfilm i gymnasiet och slår på den. Jodå, nog håller den fortfarande. I filmen får vi se Lena Nyman spela den 3-åriga kronprinsessan Viktoria som tillsammans med alla barn i Stockholmsförorten Farsta ockuperar slottet (800 rum!?). Deras enda, men ack så viktiga krav är att alla ska behövas. Att alla ska få vara viktiga. Och där slutar deras kravlista.

Banal, kanske en tycker från början. Men så börjar filmen pedagogiskt och ganska långsamt argumentera för vikten av att behövas- och nog är det aktuellt än idag. Barnen berättar om ungdomarna som står utan arbete, gamla fabriksarbetaren som blivit ersatt av en maskin, barn som är onödiga men framförallt lyfter filmen fram en röd tråd som idag känns rätt bortglömd- känslan av att tillsammans skapa ett samhälle som är gött för alla.

Det är svårt att säga om det är en personlig cynism eller om det faktiskt är så att vi generellt sätt har blivit mer polariserade och mindre benägna till att kämpa för ett bättre samhälle. Jag är rädd att 80 och 90-talistgenerationen ganska lätt kommer hamna i känslan av att vara obehövd. Om vi bortser från den klick av framgångsrika entreprenörer som spontanköper lägenheter i Stockholms innerstad (läs Isabella Löwengrip) har vi en generation vars utgångsläge är smått av ett kaos av olika valfriheter. Aldrig har det funnits så många olika utbildningar och skolor att välja mellan, vi kan bo i Stockholm, Sveg eller Singapore och på samma sätt som vi väljer kvällsmat förväntas vi välja livsstil. Samtidigt är normen att vi ska leva i storstäder där bostadsbristen är ett faktum. Andra och tredjehandskontrakt skiftar lika rappt som månaderna, och tanken på att skapa ett långsiktigt hem existerar inte. Samma sak gäller fasta anställningar. Vi tillåts inte skapa en långsiktighet i våra liv. Det är inte konstigt att föreningssverige känner att det är svårt att locka de unga- för hur ska en kunna engagera sig i en styrelse på längre tid när en inte ens vet om en har bostad efter jul? Det är här Lena Nyman/ Viktoria skulle behöva komma tillbaka och berätta om vikten av att känna sig behövd. Att aldrig ha ett fast hem eller typ få en relevant syssla är inte tecken på att bli behövd.

Jag tänker på min farfar som på sin åttioårsdag satt ihop ett diabildspel med fotografier från sina 25 år som präst i Nordingrå, Höga Kusten. Varenda en på bilden kunde han namnge- både alkisen uppe på kröken till kommunpampen mitt i byn. Nog fanns det en känsla av att alla personerna var behövda – på sitt sätt.

Motsatsen- bedömandet och osynliggörandet av personer i vår närhet- är en strategi från maktens håll. Ser vi inte behovet i oss och vikten av samarbete, kommer aldrig den rådande makten att rubbas. Olika politiska organisationer och nätverk arbetar utifrån olika sakfrågor och idéer. Gott så. Men faran i att döma andra personer utifrån deras politiska engagemang, livsstil eller andra val är att det riskerar biverkningar i form av att folk onödigförklaras. Där missar vi våra olika kvaliteér. Behovet av att vara behövd blir bortglömd. Utmaningen för oss alla ligger i att se, och våga gå utanför det bekväma området bland människor. Om vi vågar se bortom fasad och norm, vågar vi också behöva varandra.

Fakta: 

<h2>Sara förundras över när spontana möten i kollektivtrafiken blir som ett vykort från helvetet: häromdagen förenades en borgerlig stilren lady med en lam sverigedemokratisk svennedude. Tillsammans kom de fram till att alla ligister borde dö och att somaliska familjer utnyttjar vårdsystemet. Sara noterar: rasismen och trångsyntheten bor överallt.</h2>

Annons

© 2014 Fria.Nu