Inledare


Sara Parkman
Fria Tidningen

Ge oss en lokal!

Kanal fem kommer i vår sända en tv-serie under namnet Första, andra, tredje! – ett program där ungdomar tävlar med varandra om att få ett förstahandskontrakt i Stockholm. Genom spännande moment som nätverkande, släktforskning, kökunskap, nomadliv och tjänstemannaflirt kommer till sist en ungdom gå i mål med ett förstahandskontrakt i handen. Skämt åsido: programidén känns inte långt borta.

Bostadssituationen i våra svenska storstäder har urartat totalt. Vart fjärde år lovar politikerna tusentals nya bostäder vigda för hyresrätter, studenter och ungdomar. I valet 2010 utlovade borgarna 4 400 nya studentbostäder i Stockholm klara till 2015. Hittills har 86 stycken byggts. På den borgerliga alliansens agenda är detta en icke-fråga, så inte är det konstigt att bostadsbristen består, år efter år.

Jag skulle inte bli förvånad om en politiker snart kläcker ur sig ”Det är inte en rättighet att få ha en bostad” – för detta är just vad de signalerar med den politik som förs just nu. Men jo, det är en rättighet att oavsett bakgrund få bygga ett bo, ha en trygg plats.

Just nu är det Darwin som definierar bostadsmarknaden – survival of the fittest. Segregationen är ett faktum och gentrifieringen sprider sig till fler områden och förvandlar tidigare blandade områden till homogena vita medelklassdrömmar. I en av Stockholms södra förorter, Högdalen, påbörjas nu så sakteliga processen genom att bygga 300 nya bostadsrätter. ”Vi vill ha blandad befolkning!”, ropar staten och kapitalet som sitter i samma öppna planlösningslägenhet. I och med gentrifieringen ska också centrumen städas upp. Alkoholisterna ska inte synas utan magiskt försvinna. Hyrorna i centrumen höjs och de ursprungliga butikerna har inte råd att vara kvar. Förorternas syfte urvattnas och kvar blir sovande förstäder till de som arbetar inne i staden.

Var ska då folk ta vägen? Får vi en framtid där de fattiga, studenterna, de nyanlända och andra som inte har möjlighet till ett tryggt boende hyr en tredjehandsetta tio mil från staden en arbetar eller studerar i? Tja. Det ser inte bättre ut om vi fortsätter så här.

Sedan jag flyttade till Stocholm har snart tre av mina favoritplatser försvunnit. Skivaffären och kaféet MultiKulti, med stans kanske mest hängivna musikälskare som ägare, stängdes ner och ersattes av – håll i hatten – J. Lindeberg- klädmärket som plågade en hel högstadiegeneration med sina hoodies. Den queera baren och kulturcentrat Högkvarteret lades ner. Och nu är nästa feministiska och alternativa rum på väg att stängas ner: Hallongrottans bokhandel. En såpass stor stad som Stockholm behöver trygga rum där alternativa berättelser får plats, där inte kapitalet är det enda intresset och där föreläsningar, boksamtal, fester och möten kan ske för de personer som inte står i den ekonomiska cirkelns mitt.

Det är inte för inte en känner sig som en 80-talspunkare från Rågsved som utbrister: ”Vi vill bah ha nån stans å vaaa!! Ge oss en lokal.” Men det är precis vad en människa vill. Ha en trygg plats att få vara och växa i där en kan unna sig att hänga upp gardiner och låta alternativa rörelser bo.

Fakta: 

<h2>Sara läser föga förvånad i fredagens Metro att de nya reglerna för andrahandsuthyrning redan gett resultat. 22 000 kronor kan en få betala för 90 kvadrat.</h2>

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu