Fria Tidningen

Mellan sol och spöregn, Regina Spektor och Rihanna

Fria Tidningen besökte Peace & love och bjöds på en mix av indiepop och traditionell rock.

Peace & Love pendlade i år mellan starka indieband och traditionell rock med maskulina förtecken, och en mängd fina kvinnliga singer/songwriters. Festivalen hade lite att erbjuda för alla smaker, med undantag för ganska få starka rap-artister. I år fanns inte riktigt så många starka dragplåster som senaste åren, men Rihannas närvaro med sin megashow gjorde att festivalen trots dåligt väder kom upp i nästan samma antal besökare som förra året. De starkaste och mest minnesvärda ögonblicken var konserterna som Regina Spektor, Mumford and Sons och My Morning Jacket bjöd på. Reginas vackra och ömsom intrikata pianopopmelodier i jetlaggat och lite vimsigt tillstånd var en fröjd att se och lyssna till. Hon kombinerar melodi och uppbruten dissonans med en lite punkig attityd med cello, synth, trummor och hennes piano. Regina är en expert på att skapa dramatik och berättelser i sin sagoliknande musik, precis som Tori Amos.

Mumford and Sons konsert kanske var högpunkten på festivalen. Niomannabandet med sin stämsång, starka scennärvaro och multiinstrumentalitet stöpt i rockig och melodisk folkmusik skapade en perfekt atmosfär på Utopiascenen på torsdagen. Som en ung man i publiken uttryckte sig: ”det här är ren glädje för älskare av banjomusik”. Konserten avslutas med The Cave och alla sjöng tillsammans. Det blev en grandios final på den mysiga och ömsom kraftfulla konserten.

My Morning Jackets södernrock med starka reverber och jammande var en perfekt avslutning på torsdagen. Större delen av publiken tittade på Veronica Maggio vilket gav mera luft åt spelningen. Detta starka, samspelta indierockband som flirtar med electronicabeats, new wave, psykadelisk rock och postrock har en fenomenal förmåga att skriva och genomsyra sin musik med välstrukturerade melodier. Tyvärr var publikresponsen dålig och bandet förtjänade en annan publik eller scen möjligtvis. Lalehs konsert var svulstigt konstruerad med sina ljudbilder och pretentiösa framtoning och lika ointressant var Wolfmothers nästan pastischliknande tolkning av 70-talsrock a la Led Zeppelin. En angenäm överraskning var dock Nicki & The Doves extatiska och välproducerade electropop på den lilla Tropicoscenen.

Fredagen blev en lite tråkig och nästan avslagen dag vad gäller musiken, publiken och klimatet. Rebecca och Fiona försökte med gott mod dra igång publiken med sin housemusik och det gick halvvägs. Därefter tillströmmade en mycket äldre publik till festivalområdet då band som Nationalteaterns rockorkester, Billy Idol, Thorsten Flinck och Kent spelade. Den riktiga pärlan under dagen var norska Maria Menas energiska pop och singer/songwriter-musik under träden. Hon har en mycket distinkt och precis röst som rytmiskt och avhugget dramatiserar mellan harmonier och nästan ryckigt prat vilket ger en fin relief till de finsnickrade låtarna byggda på fiol, gitarr, bas, synth och trummor. Finaste låtarna är balladen Victoria, rockvibbarna i You're the only one och duetten Sorry.

Markus Krunegård dundrade på med sin pop och rock och har etablerat sig som en gigant inom svensk musik, och hans trogna skara av fans dyker alltid upp fastän hans livespelningar inte håller måttet. Deportees konsert var dock fylld av energi och fantastiska poppärlor medan publiken istället inte svarade upp till den elektriska stämningen i musiken och på scenen. Efter all rock blev rapkollektivet Labyrints explosion en fröjd att få njuta av, speciellt då de integrerade ska och reggae i sin mix och publiken smittades av dansglädje.

Lördagen inleddes med en mycket fin tribut till The Band, med 74-årige grundaren Garth Hudson på synt med kompbandet Deadman och inbjudna svenska och internationella artister som tolkade The Bands låtar. Det blev en resa där bland andra Anna Ternheim, Israel Nash Kripka, John Hiatt, Hoffmaestro och Ebbott Lundberg medverkar. Alla körde fina tollkningar, speciellt Hoffmaestro, men när systern till Garth rullades in i en rullstol och tog micken så blåste hon bort alla med sin energi och kraftfulla stämma i Don't do it. Som avslutning sjöng alla tillsammans klassikern The Weight.

Tre snabba konserter följde. The Shins låtmaterial är av gudabenådad kvalitet och de fullkomligen öser ut hit efter hit, men det gick tyvärr för mycket på rutin och energin fanns inte där. Stämningen kändes avmätt och det smittade av sig på publiken som gick eller satte sig ner. Brittiska indierockarna The Maccabees är dock en helt annan historia och deras pulserande rytm med tre gitarrer och en bas med trummor och synt skapade en ljudbild och energi som verkligen nådde fram till publiken. Gitarrerna lät som hypnotiska klockspel och electrobeats vävdes in fint i melodierna. En av dagens bästa konserter.

En fin kontrast blev Anna Ternheims musik, som förtrollade, och de sju musikerna – jag räknade till 17 instrument – säger någonting om multidimensionerna i dess akustiska ljudlandskap där bland annat cello, banjo, valthorn, xylofon, gitarr, violin och kontrabas blandades. Stämningsfull musikpoesi med hög intimitetsfaktor. Att därifrån kastas in i Skrillex bombastiska, industriella, mörka och tunga dubstep mixande med pop, reggae, var som ett slag i magen. Jag formligen kände en stor osynlig hand kasta mig in i det extremt stora folkhavet för att låta mig uppslukas, implodera, explodera och svepas med i denne unge mans djande på hög nivå. Blocket och pennan får stanna i väskan.

Rihanna var den prestigefyllda avslutningen på festivalen och med hennes mäktiga Egypten inspirerade dekor med faraoner och sfinx som bakgrund inleder hon 45 minuter sent sin konsert. Tyvärr är hon inte klockren på scenen röstmässigt och genom den något tråkiga löpande band rutinen i att stapla hittar på varandra. Många faller bort under konserten men hon lyckas att pumpa ut Umbrella och sen tar det slut. Flashigt men långt ifrån den kvalitet som inleddes med Regina Spektor. Jag minns tre dygn bakåt och ler inombords.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Starkaste året i Popagandas historia

Från nya brittiska souldrottningen Jessie Ware via The XX electrominimalism till Håkan Hellströms starkt emotsedda folkhemsindiepop. Jens Ahlberg summerar det starkaste året hittills i Popagandas historia.

Fria Tidningen

Senegals popgeni förenar kontinenter

Inte bara musiker utan också affärsman, aktivist och politiker. Jens Ahlberg porträtterar en världsartist med många strängar på lyran: Polarprisvinnaren Youssou N´Dour, som enar en kontinent och bygger broar mellan länder i hela världen.

Fria Tidningen

Vemodsreggae och rap på baktaktsfestival

Med fint väder, en stark artistlista och publik i alla åldrar blev 10-årsjubilerande Öland roots en strålande festival, tycker Jens Ahlberg. På en äng vid havet rymdes bland andra legenden Max Romeo, det återförenade Kultiration med sin folkmusikreggae samt dancehallprinsessan Soom T från Glasgow.

Fria Tidningen

Sufistjärna med lyrisk tyngd

Cheikh Lô gästade Stockholm i veckan med mångsidig musik från Senegal till Kuba. Ett celebert besök som tyvärr gick många förbi, skriver Jens Ahlberg.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu