Fördjupning


Richard Seymour
Fria Tidningen

Välkommen till prekariatet

Begreppet prekariat behöver omdefinieras. Gruppen av arbetstagare som arbetar under osäkra arbetsförhållanden är inte en framväxande farlig klass utan alla vi som inte är ministrar eller finanskapitalister. Det skriver den brittiska sociologen Richard Seymour när han granskar begreppet ur ett historiskt perspektiv men med framtida visioner. Välkommen till prekariatet.

I sin nuvarande utformning är begreppet prekariat inte helt övertygande. Konceptet har populariserats, och fått ett visst teoretiskt djup, av Guy Standing, ekonomiprofessor vid universitetet i Bath. Han hävdar att prekariatet är en klass-i-blivande, som, i och med att den blir starkare, kommer att representera en ”ny farlig klass”, ett monster. Om vi inte förstår prekariatet, varnar han – eller snarare, om det inte förstår sig självt –  kommer det att föra oss mot en ”infernots politik”. Detta inferno skulle vara en omarbetad fascism i vilket arbetare med osäkra anställningsformer, prekariatet, skulle spela det gamla trasproletariatets roll. Denna ”farliga klass" behöver en röst för att artikulera sin specifika osäkerhet; annars kan den vilseleddas av ultrahögern, menar han.

Oavsett retoriska extravaganser innebär detta att det som står på spel i och med begreppet prekariat handlar om strategi. Analysen är att arbetsmarknader, arbetsprocesser, socialisering och klassbildning i slutändan lutar åt en politisk analys av de organ och allianser som finns tillgängliga för en omvälvande politik. Mycket vilar därför på hur teoretiskt och empiriskt robust begreppet prekariat är. Jag kommer att argumentera för att det för närvarande är ett helt otillfredsställande koncept, som misslyckas med att förklara de företeelser som det med rätta uppmärksammar, och i ännu mindre grad förklarar den bredare situation där dessa företeelser utvecklas. Ändå kan prekariatbegreppet inte avfärdas, det anger någonting av vikt. Men om prekariatet ska bli ett användbart begrepp måste det först lösgöras från en rad oacceptabla teoretiska antaganden som styr dagens tolkning av klass och kapitalism.

I denna artikel kommer jag att hävda att det är fel att behandla prekariatet som en klass. Omständigheterna kring osäkra arbetsförhållanden och social otrygghet missuppfattas när de förpackas i en teori om en ”framväxande klass”. Detta är viktigt eftersom klassanalyser ligger till grund för politiska strategier. Jag kommer också att hävda att denna sorts osäkerhets effekter sträcker sig genom hela kedjan av klasskikt, den påverkar arbetarklassen såväl som delar av medelklassen, speciellt småbourgeoisin. Beteckningen prekariat fungerar alltså som en slags populistisk tillskriven identitet. Denna interpellation drivs av en verklig antagonism. Det är den motsättning som uppstår mellan maktblock och de återstående – i synnerhet i nedskärningstider. Den osäkerhet som är inbyggd i finansiell ackumulering påverkar nu ännu bredare lager av människor, så att endast den kapitalistiska klassen och delar av medelklassen tycks vara skyddade, deras säkerhet köpt med vår prekaritet. Vi bör anamma begreppet prekariat i denna mening, och använda det i grundandet av en ny, radikal majoritetspolitik med en tydlig antikapitalistisk kärna.

”Hamnarbete är alltid ett otryggt och osäkert sätt att leva. Tillgången på arbetare överstiger vida efterfrågan”, berättade en hamnarbetare 1882. Den tidiga industrialiseringens spinneriarbetare var regelbundet utan arbete och tvingades utföra småsysslor för att tjäna sitt levebröd. Osäkra arbetsförhållanden är lika gamla som kapitalismen, och kvinnor och rasistiskt förtryckta har alltid utfört huvuddelen av det otrygga arbetet.

Det finns en allmän känsla i dag av att vi befinner oss i en ny utvecklingsfas, där marginalen har blivit kärnan, och rymmer, enligt vissa beräkningar, så många som en fjärdedel av alla arbetare. De jobb som här hänsyftas går under beteckningar som McJobs och skräpjobb, och ger en anvisning om arbetsmarknadens omvandling genom den tekniska, rumsliga och organisatoriska omstruktureringen av kapitalismen.

I det tidiga nittonhundratalets fordistiska (Henry Ford) modell av kapitalismen (se faktaruta) använde chefer olika mekanismer för att bibehålla en stabil och välreglerad arbetskraft. Organisationsteorier i samarbete med tayloristiska (Frederick Winslow Taylor) riktlinjer skulle öka arbetarnas produktivitet, samt försäkra deras underordning gentemot ledningen genom att bryta upp arbetsprocesserna i en uppsättning beräkningsbara uppgifter. Skicklighet lyftes därmed, i den mån det var möjligt, bort från verkstadsgolvet. Hantverkarens expertis ersattes av industriarbetarens förutsägbara, monotona och rutinmässiga arbetsuppgifter. Företagen brukade också en kombination av materiella incitament, ideologiska maningar och direkt inblandning i arbetarens familjeliv för att odla företagslojalitet och sammanhållning. Ford själv påpekade att utbetalningen av en relativt ”hög lön” skulle spara pengar på lång sikt genom den minskade personalomsättningen.

Detta korporativa systems sönderfall resulterade i en genomgripande omvandling av arbetet. Postfordistisk kapitalism, hävdas det, har gjort sig alltmer av med långvariga anställningar i försök att göra produktionen mer flexibel. Särskilt inom tjänstesektorn läggs fler och fler uppdrag ut på entreprenad till företag som hyr arbetskraft på tillfällig basis. Befattningar som tidigare sysselsatte heltidsanställda utförs nu av vikarier månader åt gången. Denna process skapar ett dynamiskt växande skikt av arbetarstagare som, trots att de ofta är välutbildade, lever i osäkerhet, saknar framtidsutsikter, och bildar övergående former av existens ur fragmentariska arbets- och sociala liv. Med frånvaro av företagslojalitet, och endast en mindre känsla av gruppsammanhållning sinsemellan, är detta en högst individualistisk klass-i-blivande. Deras socialitet, åtminstone i de centrala kapitalistiska ekonomier, utgörs av ett "nätverkande" byggd på sociala medier snarare än på ”gemenskapen” i föråldrat arbetarklassliv. Det är de som protesterar, genom antikapitalistiska demonstrationer, studentprotester och Occupy-rörelsen. Välkommen till prekariatet.

Många analytiker, som i likhet med mig utgår från ett ortodoxt marxistiskt perspektiv, avvisar rakt prekariatbegreppet och de påståenden som följer med det. Det finns ingen framväxande ny klass, jobbstabiliteten har inte minskat på det sätt som vissa teoretiker hävdar, och den långsiktiga arbetskraften har fortsatt att expandera. Kevin Doogans New Capitalism: The Transformation of Work, är den mest empiriskt och teoretiskt robusta redogörelsen för denna uppfattning. I boken påpekar Doogan att den arbetsmarknadsteori som prioriterar avvikande anställningsformer – tillfälliga jobb, deltidsarbeten, vikariat – ordnar en rad olika typer av arbetskraft in i en enda kategori enbart på grundval av vad de inte är. Flexibel anställning manifesterar sig på väldigt olika sätt: det kan vara anslutet till ”familjevänlig” lagstiftning, eller till vissa branschers behov av skiftarbete eller till säsongsmässiga cykler i vissa industrier, särskilt inom jordbruket. Mycket av detta grundas i traditionella ekonomiska sektorer, snarare än i de tjänstesektorer som förmodligen personifierar postfordistisk produktion. Effekten av att bunta ihop dessa olika former av arbete i en enda kategori tillskrivs ”en falsk homogenitet i synen på atypiskt arbete”, enligt Kevin Doogan. I dess nuvarande formulering förblir prekariatbegreppet i bästa fall ett rent negativt koncept. Det hänvisar till en förlust, förlusten av relativ trygghet, utan att egentligen förklara dess effekter.

Det skulle dock vara fel att förneka de förändringar som äger rum. För det första, massarbetslösheten. Efter att nästan ha försvunnit under efterkrigstiden, har det sedan 1970-talet återvänt som ett ständigt hot, och tenderat att göra anställningsformer mer osäkra. Detta skedde inte på ett odifferentierat sätt. 

I årtiondet efter 1973–74, avvärjde ett antal ledande kapitalistiska samhällen (Österrike, Japan, Norge) arbetslösheten betydligt mer framgångsrikt än andra (Storbritannien, Nederländerna, Kanada). Avvikelsen kunde delvis förklaras av institutionella faktorer. De samhällen som klarade sig bäst hade ett institutionaliserat åtagande att upprätthålla låga arbetslöshetssiffror som inte motsattes av någon annan agenda, och som gjorde det möjligt för dem att rida ut 1970- och 1980-talens stora lågkonjunkturer. De samhällen som upplevde massarbetslöshet tenderade att vara de som antog hårda nedskärningsåtgärder, vilket avspeglar institutionella åtaganden till låg inflation och hårdvaluta. Detta är långt ifrån uttömmande, men poängen är att otrygghet i denna mening är en samling av konkreta effekter som härstammar från medvetet valda klasstrategier inom varje kapitalistisk formation.

Ännu en förändring som äger rum är deltidsarbetandet. Deltidsarbete, som inte nödvändigtvis behöver vara osäkert, har sannerligen ökat som en del av ett bredare mönster av undersysselsättning. Därefter finns studentkomponenten i prekariatet. Doogan konstaterar att tillväxten av en studentarbetsmarknad i avancerade kapitalistiska samhällen, speciellt i USA, är en av de mest betydande utvecklingarna under de senaste decennierna. Denna typ av lågavlönat, okvalificerat och osäkert arbete har blivit en central del av rekryteringsstrategin hos stora delar av näringslivet, särskilt när det gäller stormarknader och telefonförsäljning. Arbetsosäkerheten ökar i och med den ekonomiska osäkerheten. Tillväxten av gigantiska skulder för hushåll under åren som föregick finanskrisen åtföljdes av kollapsen i personliga besparingar. Dessutom, som Guy Standing påpekar, kan officiella siffror dölja den verkliga omfattningen av användandet av osäkert arbete. Den svarta arbetsmarknaden, särskilt när det kommer till migrerande arbetskraft, verkar utanför statens direkta övervakning. Just migrerande arbetare utgör en stor grupp av osäkra arbetare, något som är en global trend. Detta är resultatet av politiska skapade hinder för arbetskraftsrörlighet, inte endast internationellt, utan även inhemskt. Inom de utvecklade kapitalistiska samhällena, utgör migrationskontroller del av ett större register av rasifierade hinder, former av segregation, och gettofiering, något som enligt sociologen Loïc Wacquant verkligen är ett nytt inslag i det moderna prekariatet.

Osäkerhet är inbyggd i den nyliberala kapitalism där tillväxt bygger på finansiell risk och skuldsättning, där arbetsmarknaderna försvagas och sociala skydd avvecklas, där stater skapar hinder för att beröva medborgarrättigheter för vissa arbetargrupper, och där satsningen på nya ackumulationszoner resulterar i ockupationen av mark, fördrivning och urbanisering utan arbete.

Den nuvarande tolkningen av prekariatet kan inte förklara hur osäkerhetens effekter sprids. Denna tolkning menar att på grund av postfordistiska ackumulationsmönster, har delar av en tidigare säker ”arbetarklass” som centrerades kring kroppsarbete, frikopplats. Vid sidan av på liknande sätt undanträngda delar ur andra klasser, såsom tjänstemän, bildar de en ny prekär klass. Om detta stämde skulle prekariatet vara koncentrerat till ett bestämd, klassliknande lager av människor i de mest avancerade kapitalistiska samhällena. I själva verket tycks osäkerhet påverka människor i olika klasser, inom jordbruks- och industrisektorerna lika mycket som inom tjänstesektorn, och på olika nivåer (jobbet, hemmet, bankkontot). Denna utökade ”reservarmé av arbetskraft” har relevanta effekter inom hela arbetsstyrkan, inte endast ett skikt. Men den största svårigheten med begreppet prekariat är att dess förespråkare vill att det ska göra mycket mer än vad det är kapabelt att göra – nämligen att namnge, beskriva och förklara en social klass i utveckling.

Enligt Guy Standing behöver vi ett nytt sätt att tala om klass för att kunna beskriva dagens nya klassförhållanden. Detta är anledningen till att idén om prekariatet lanserades. Standing hävdar att ”arbetarklassen”, i den konventionella meningen, är slut. Istället för de gamla klasserna (kapitalister, arbetare, bönder, adel) finns det nu ett månglagrat klassystem bestående av en elit, tjänstemän, kroppsarbetare, ”essensen av den gamla 'arbetarklassen'”, och själva ”prekariatet”. Standing fortsätter med att identifiera ”prekariatets” ”klassegenskaper”:

”Det består av människor som har minimala förtroenderelationer till kapitalet eller staten, vilket skiljer dem från tjänstemän. Och det har inte proletariatets sociala kontraktsrelationer, genom vilka anställningstrygghet gavs i utbyte mot underkastelse och tillfällig lojalitet, den oskrivna överenskommelse som ligger till grund för välfärdsstaterna. Frånvaron av detta avtal som säkrar förtroende eller trygghet i utbyte mot underkastelse, gör prekariatet utpräglat annorlunda i klasstermer.”

Dessa egenskaper, kan det noteras, är helt och hållet negativa: prekariatet definieras fortfarande av vad det inte är, snarare än av vad det med säkerhet är. Även om Standing hävdar att prekariatet ännu inte är en klass ”i marxistisk mening”, menar han ändå att det innehar egenskaper som hör till en blivande klass, en klass dessutom, vars intressen avviker från arbetarklassens.

För att utvärdera detta påstående vill jag kort återbesöka den marxistiska förståelsen av klassbegreppet. Utgångspunkten är att klass är ett relationellt, och inte endast ett empiriskt, koncept. Klasser bildas endast i förhållande till varandra; de existerar inte som empiriska objekt innan de förhåller sig till varandra. För det andra är dessa relationer antagonistiska och kännetecknas av en grundläggande klyvning, de är därmed kamprelationer. Kamp präglar hela samlingen av praxis som producerar och reproducerar relationerna mellan dessa klasser. För det tredje är dessa relationer i huvudsak organiserade kring produktion och reproduktion. Klasspositionerna bestäms av en matris av praktiker som relaterar till produktion av varor och kapital, till medlen för dessas produktion, och är avgörande för reproduktionen av systemet som helhet.

Självklart var det aldrig så enkelt som denna binära representation vill föreslå. Till att börja med har det alltid funnits rester av förkapitalistiska klasser – bönder, adel, och så vidare – i de flesta sociala formationer där kapitalismen har slagit rot. Det fanns också de deklasserade fragment av olika klasser som Marx kallade trasproletariatet. Ännu viktigare, det har funnits skikt som har intagit en mittposition i förhållande till dessa ”huvudsakliga” klasser. I de tidiga stadierna av den kapitalistiska utvecklingen har dessa i stort sett bestått av yrkesverksamma, köpmän och småföretagare, gamla tiders ”småbourgeoisie”. Men med tiden, medan kapitalet centraliserades, tunnades deras led ut. Småhandlare drevs i konkurs och professionella yrken gallrades eller proletariserades. I de senare stadierna har en ny medelklass utvecklats som en del av kapitalets svar på 1900-talets industriella militarisering. Detta innebar utvecklingen av disciplinära och tekniska apparater, som drivs av chefer och tekniker, och som organiserar arbetsprocessen på ett sätt som främjar underordningen av arbete gentemot kapitalet. Denna falang av chefer på mellannivå, it-specialister, personalchefer, och så vidare, utrustas med en viss makt som delegerats av kapitalägarna, och belönas oftast med en liten del av vinsten, i form av förbättrade löner och aktieoptioner.

Detta är fortfarande för enkelt, för inom varje klass finns flera andra indelningar, mellan olika grupperingar, eller nationella, ras- och könsbaserade eller religiösa indelningar. Därmed inte sagt att vilken socialt signifikant skillnad som helst automatiskt är en källa för differentiering inom klasser. Men klassernas sammanhållning är inte något som kan antas för sant, det är tvärtom något som mödosamt sätts ihop och ständigt förhandlas. Jag tar upp detta som en försiktighetsåtgärd mot att behandla klasser som genetiska faktorer i utveckling, eller som historiska objekt med förbestämda intressen oberoende av den strategiska situation de befinner sig i, som bara väntar på en ”Röst” att förklara för dem vilka dessa intressen är.

Var befinner sig Standings ”prekariat” i relation till den ovanstående skissade analysen? För det första, är ingen av de egenskaper som Standing tillskriver prekariatet grundläggande för en klassanalys ”i marxistisk mening”. De saknar direkt koppling till produktiva relationer, och är inte fundamentala för reproduktionen av systemet som helhet. För det andra, de skiljer sig från den ”gamla” arbetarklassen genom att inte ha ingått ett socialt kontrakt; men detta antyder en historiskt censurerad och eurocentrisk förståelse av arbetarklassen. För det tredje tenderar Standing att tala om prekariatet som ett kollektivt ämne, definierbar åtminstone delvis genom dess förmodade ideologiska riktlinjer. Således hävdar han att ”prekariatet inte känner sig delaktigt i en solidarisk arbetsgemenskap”. Standing drar slutsatsen att prekariatet har separata intressen från arbetarklassen – en känsla som inte har hörsammats av studenterna och de aktiviströrelser som bildar stora delar av prekariatet – men han har aldrig klart för sig vilka dessa intressen är, förutom att de inte har något gemensamt med den gamla arbetarrörelsens kultur. Det prekariatet vill ha, skissas i miniatyr – ”kontroll över livet, ett återupplivande av social solidaritet och en hållbar autonomi”; ”att se framtiden säkrad ur en ekologisk synvinkel” – men dessa strävandens relation till klassintressen förklaras inte. Trots styrkan i Standings argument, kan han inte motivera sitt påstående att prekariatet är en blivande klass.

Prekariatet är inte en klass. I sin nuvarande form uppstår osäkerhet ur förhållanden som är utmärkande för den nyliberala fasen i den kapitalistiska utvecklingen. I denna fas är finansiell risk en källa till vinst; ju högre risk, desto större utdelning. Fler och fler icke-finansiella företag är beroende av sådana riskfyllda investeringar för sina vinster. Men detta gör systemet mycket instabilt och i ständigt behov av statliga ingripanden. Medan frukterna av investeringar är privatiserade, är investeringskostnaderna förstatligade. Detta betyder att kostnaderna för osäkerhet och instabilitet successivt pressas neråt och betalas till största delen av dem som har minst möjlighet att skydda den minskande knippe rättigheter och möjligheter att ställa villkor de har.

I nedskärningstider, ökar mängden av de som lider av denna osäkerhet dramatiskt. 

I alla europeiska stater som genomgår en långsiktig strukturanpassning är osäkerhet inte bara något som drabbar immigranter och de fattigaste, inte bara kvinnliga arbetare som blir gravida, inte bara studenter och de unga, inte bara en krympande manuell arbetskraft, men också den offentliga sektorns anställda, från renhållningsarbetare till tjänstemän, till vårdpersonal. Denna den härskande klassens offensiv slår till mot de mest organiserade centra av arbetsklassmotstånd, något som kommer att få effekter över hela arbetsmarknaden. Osäkerhet är inte upplevt i samma utsträckning och på samma sätt i dessa ovan nämnda yrken. Men omstruktureringen av ekonomin och den långsiktiga expansionen av en ”reservarmé av arbetskraft” som följer med den, kommer att få effekter genom hela serien av klasskikt, vilket innebär att endast en minoritet – delar av medelklassen och den härskande klassen – kommer att vara relativt säkra.

Istället för att skissa en utopisk politik som svar på denna situation, kommer jag att begränsa mig till att säga att vi borde använda oss av denna antagonism. Osäkerhet kan inte ligga till grund för den politiska strategin i sig, men det kan vara en del av ett artikulationssystem som förenar de som påverkas av det i en kamp mot maktblocket. Arbetarklassen, som den klass som mest påverkas av osäkerheten, måste ta ledningen i en sådan allians. Men vi måste utgå från att andra lager – delar av småbourgeoisin och medelklassen – kommer att vilja gå med i kampen. Prekariatet är en tillskriven identitet som kan bidra till att skapa en ny radikal majoritetspolitik med en antikapitalistisk kärna.

Prekariatet är inte en farlig, exotisk, främmande sak, inte en begynnande klass. Det är alla vi. Var och en av oss som inte är en finanskapitalist, inte en regeringsminister eller topptjänsteman, som inte är en högt uppsatt polis, som inte är domare eller mediebolagsboss – som med andra ord, inte är medlem av det kapitalistiska ”maktblocket”, eller den halvskugga av borgerliga akademiker och yrkesverksamma som omger den. Vi tillhör alla prekariatet. Och om vi är farliga, är det för att vi är på väg att krossa våra härskares bedrägliga säkerhet.

Fakta: 

Taylorismen

Lära om arbetsorganisationer där fokus var specialisering och centralisering. Principen var man kunde finna det bästa sättet att utföra en uppgift på. Denna metod kunde man senare lära ut till arbetarna vilket gjorde att de yrkesskickliga arbetare förlorade sin status, vilket höjde effektiviteten. 

Fordismen

Henry Ford vidareutvecklade Taylorismen med löpandebandprincipen för att tillgodose en massmarknad med generella produkter.

Artikeln är översatt av Mariana Filip.

Annons

Rekommenderade artiklar

Hotellen tar krafttag mot sexköp

Sexköp och människohandel är något som företag inte vill bli förknippade med. Hotellkedjan Scandic är ett av de första att se på sexköp som en hållbarhetsfråga.

Fria Tidningen

© 2014 Fria.Nu