Den brittiske fotografen, kuratorn, författaren och konstkritikern Edward Lucie-Smith skriver i sin bok The Art of Cariacture att karikatyrtecknaren offrar möjligheten att skapa ett verk i kategorin seriös konst för att istället skapa seriös propaganda. Med utställningen Drivet och överdrivet på Nationalmuseum i Stockholm har propagandan flyttat in bland den fina konsten, visserligen längst ner i huset och med gratis inträde, men ändå inom samma huskropp som Carl Larssons Midvinterblot eller Alexander Roslins Damen med slöjan. Utställningens tillgänglighet ser jag dock snarare som en fin koppling till karikatyrens uttryck än dess hierarkiska förhållande till övrig konst. Karikatyren ska vara tillgänglig, inte bara i det fysiska rummet utan även i betydelsen direkt avläsbar.

Jag promenerar genom utställningen tillsammans med konstprofessorn och utställningskommissarien Lena Johannesson. Vi samtalar om karikatyrens definition.

– Jag har ett behov av att städa upp lite i definitionen av en karikatyr. En karikatyr ska föreställa en person, en individ som många känner till, säger Lena Johannesson.

Jag frågar hur hon ställer sig till Ernst Kris definition av karikatyren som en ”grafisk kvickhet”.

– Kris formulering kommer egentligen från Freud, berättar Lena Johannesson, och visar ett citat av och om denne ur texten i utställningskatalogen: ”’Karikatyren är en grafisk form av vits’ och skillnaden mellan skämtet och gåtan är, att ’gåtan döljer vad vitsen avslöjar. I skämtet är innehållet igenkännbart, men vägen dit en överraskning, i gåtan är formen välbekant men innebörden något som skall avslöjas.’”

Genom utställningens olika rum förs betraktaren genom den svenska karikatyrhistorien. Från Johan Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd, genom skämtpressens storhetstid med Gustaf Wahlbom som startpunkt och Albert Engström som solitär storhet, och vidare förbi tecknare som Martin Lamm, Knut Stangenberg och Lena Svedberg, fram till några av dagens karikatyrister såsom Helena Lindholm och Stina Eidem. Det blir till parallellhistorier mellan det estetiska konstnärliga uttrycket, teknikens påverkan och karikatyrens roll i sin samtid.

Tonen i utställningen är snarare inbjudande än provokativ. Det var en viktig tanke med utställningen, förklarar Lena Johannesson, att visa den familjära karaktären av karikatyren.

– Det är oerhört få karikatyrer som driver oss till förakt. Kris skulle nog förresten varit med på tanken om det familjära. Se på de här till exempel.

Lena Johannesson visar Johan Tobias Sergels och Carl August Ehrensvärds bildväxling, som verkligen mer är en rå, men kärleksfull drift mellan nära vänner än en hård samhällskritik. Jag poängterar att kvinnorna lyser med sin frånvaro.

– Så är det tyvärr, konstaterar Lena Johannesson. Det var fullständig manlig dominans under lång tid. Men här inne, säger hon när vi kommer in i nästa del av utställningen, här finns de faktiskt.

Kvinnorna kom in i genren genom att teckna teaterföreställningar och artister. Lena Johannesson gissar att det var ett ofarligare område, och därmed tillåtet för kvinnorna.

– Teaterscenen är redan i sin originalform en föreställning. De teckningar man ser i den här delen av utställningen, som Annie Bergmans Sarah Bernhardt i Phèdra, Paris 1914, är egentligen inte överdrivet utförda, utan skickliga skildringar av redan konstruerade schabloner.

För mig har karikatyren alltid varit ett mysterium. Vari ligger dess träffsäkerhet? Hur beskriver man en lyckad karikatyr? Hur kan en bild vara så precis och ögonblicklig genom att vara lik och olik på samma gång? Jag frågar Lena Johannesson om detta. Vad är det som är unikt för karikatyren?

– Kanske är det karikatyrens distansskapande effekt. Det behövs en distans för att man ska se den, det behövs distans för satir. Man får inte känna för mycket, svarar Lena Johannesson.

Jag kommer att tänka på Henri Bergsons tanke om att skrattet är känslolöst, att det krävs en avstängning från empati för att man ska kunna skratta. Liksom humorn bär karikatyren en ambivalens. Det familjära, till och med angeläget kärleksfulla och samtidigt krav på distans, på alienation.

– Tecknaren har det argumentativa övertaget. Så är det. Det försonande ligger i det estetiska uttrycket, säger Lena Johannesson.

Och visst är det väl så. I tecknandet som hantverk, som konstnärlig process finns en omsorg som går emot hela tanken på ett aggressivt budskap.

Omgiven av svensk karikatyrkonst från fyra sekel tänker jag på de fina verken några våningar upp i Nationalmuseums byggnad. Karikatyren ter sig på något sätt fri i relation till dem. Karikatyrerna kan visas här, men skulle likaväl kunna lyftas ut ur rummet och ut i staden, till affischer, tidningar, andra alternativa konstrum. Kanske kan det vara givande att vända på Lucie-Smiths slutsats och säga om den seriösa konstnären att hen i sin strävan att verka inom kategorin seriös konst offrar sina möjligheter att skapa seriös propaganda.