Långsam gryning för Rumäniens feminister | Fria.Nu

Fördjupning


Cecilia Köjling
Fria Tidningen

Långsam gryning för Rumäniens feminister

Medan svenska feminister startade Grupp 8 och krävde daghem åt alla låg kvinnorörelsen i Rumänien i dvala. Under 50 år styrde Nicolae Ceasuescu landet med järnhand och när regimen föll blottades ett land där mycket gått förlorat. Men 20 år senare står den feministiska rörelsen enad.

Den rumänska motsvarigheten till Diskrimineringsombudsmannen ligger i samma lokaler som gamla krigsministeriet. På innergården utförde Ceausescuregimen avrättningar. Allt går i brunt, dörrarna är ljudisolerade. Det är svårt att inte få obehagskänslor.

Idén att skriva om feminism i Rumänien sedan Ceausescus fall har lett ända hit, till maktens korridorer. Men det börjar med en feministisk flashmob vid Tineretului tunnelbanestation i Bukarest.

Aktionen vänder sig mot trafficking med budskapet: ”Jag är inte till salu: stoppa trafficking”. Rumänien är ett betydande avsändarland, människor tvångsprostitueras både inom landet och till Västeuropa och USA.

– Vi gör det här för att hedra de som överlevt, säger Oana Baluta, ordförande för den feministiska organisationen Filia som är en av aktörerna bakom aktionen.

Vi går tillsammans till den park där flashmoben ska äga rum. Plötsligt ljuder en visselpipa och vita masker åker på. Maskerna gör de medverkande ansiktslösa och symboliserar att ett traffickingoffer kan vara vem som helst oavsett klass, bakgrund och etnicitet. De ansiktslösa kvinnorna leds av en man med ett jokeransikte. De rör sig långsamt och lite teatraliskt genom parken.

När visselpipan ljuder igen stannar de. Det enda som rör sig är vinden i deras kläder och förbipasserande som slänger undrande ögonkast. De fortsätter förbi, ungefär som folk går förbi tvångsprostituerade flickor i verkligheten. Två minuter passerar. Sedan hörs visselpipan en tredje gång och alla tar av sig maskerna och skingras.

Oana Baluta är nöjd med aktionen.

– Reaktionerna varierar. I dag var det främst nyfikenhet. En annan gång när vi protesterade mot partnervåld och hade sminkat upp oss som om vi blivit slagna blev vissa oerhört provocerade och kom fram och sa att kvinnor som vi förtjänar att bli slagna. Men det är viktigt att tänka på att detta är något nytt i det postkommunistiska Rumänien. Att folk går ut och protesterar för sina och andras rättigheter.

Den som startade den feministiska rörelsen i Rumänien var forskaren Mihaela Miroiu, professor i filosofi och numera verksam inom statsvetenskap. Alla vi talar med hänvisar till henne, den rumänska feminismens urmoder.

Vi träffar henne på hennes arbetsrum på universitetet. Hon berättar om sin tid som gästprofessor på Göteborgs universitet och om hur imponerad hon blev av Sverige. Lovorden haglar, vi vrider lite generat på oss i stolarna. Här är Sverige föregångslandet. Utopia. Vi vill inte segla under falsk flagg, nog har Sverige också sina problem, men inte heller trampa ner någons idealbild.

Mihaela Miroiu menar att ett av de största bakslagen för feminismen i det postkommunistiska Rumänien är religionens ökade inflytande. Där har vi som medborgare av världens kanske mest sekulariserade land en klar fördel, menar hon.

– Vet ni varför ni inte behöver religion? För att de viktigaste kristna idealen redan är en del av er politik, era institutioner och ert vardagliga liv. För er är kristendomens ideal generell politik. I Rumänien är den religiösa tron så stark eftersom förtroendet för staten är så lågt. Folk litar inte på politiker, lagar, institutioner, knappt ens på sina medmänniskor. Då behöver man något att tro på.

Majoriteten av dagens rumäner är ortodoxa och Mihaela Miroiu menar att religionen i allra högsta grad påverkar kvinnors situation.

– Religionen här är inte reformerad. Kvinnan har en uråldrig roll, hon ska lyda, till och med tolerera våld, och inte klaga eftersom lidande är den säkraste vägen till frälsning. Till saken hör att hälften av Rumäniens medborgare bor på landsbygden där prästen är den huvudsakliga auktoriteten och kyrkans ställning är starkare än i städerna.

Jag frågar om hur livet var för kvinnor under Ceausescu.

– Det var värre än för män, det är ett som är säkert. Kvinnor och män stod jämlika inför lagen. Kvinnor fick i princip samma lön som män och nådde ut till i stort sett hela arbetsmarknaden. Men arbete var obligatoriskt, enligt den rådande ideologin var arbete den enda accepterade sysselsättningen. Samtidigt ifrågasatte ingen de patriarkala strukturerna som rådde inom familjen där män varken deltog i barnuppfostran eller hushållsarbete.

År 1966 förbjöd Ceausescu abort. Efter stadsbesök i Nordkorea och Kina hade han blivit besatt av tanken att leda en stor befolkning.

– Kvinnor blev så mycket mer förödmjukade än män eftersom staten tog sig rätten att kontrollera deras reproduktion. Var tredje månad var man tvungen att gå på en gynekologundersökning för att kontrollera om man var gravid. Och preventivmedel var inte tillåtna.

Så många som 10 000 kvinnor dog till följd av illegala aborter. Mihaela Miroiu konstaterar att kvinnors sexliv kort och gott var en katastrof. Men livet var tufft även för andra. Homosexualitet var förbjudet och de flesta hbt-personer stannande i garderoben. Funktionshindrade levde sina liv i hemmen med små chanser att studera eller ha ett socialt liv utanför familjen. Den officiella linjen vad gällde minoriteter var att assimilera snarare än integrera, detta trots att kommunismen till en början varit internationalistisk. Rumäniens stora romska befolkning led svårt, många romska kvinnor blev liksom i Sverige utsatta för tvångsabort och steriliseringar trots att det talade emot hela partilinjen.

– Mot slutet av kommunismen var livet bedrövligt för alla. Den enda tänkande delen av samhället var det kommunistiska partiet, folket behandlades som barnungar. Partiet bestämde allt, hur man skulle leva, vilka som skulle få gifta sig, när man skulle få skilja sig. Det var konstanta intrång i människors liv.

Abortförbudet slopades omedelbart efter Ceausescus fall i december 1989. Det största bakslaget i det postkommunistiska Rumänien handlar om någonting annat; sexualiseringen av kvinnor.

– Under kommunismen var vi traktorförare och byggnadsarbetare, det fanns en tuff bild av kvinnan. Nu är drygt 80 procent av alla bilder av kvinnor på rumänsk tv sammankopplade med hennes sexualitet eller kropp.

Samtidigt breder något Mihaela Miroiu kallar ”room service”-feminism ut sig. När Rumänien började kandidera för EU i december 1999 tvingades regeringen att implementera alla de europeiska lagarna. Ett par lagar som gynnade kvinnor, en som rör föräldraförsäkring och en som rör diskriminering, hade kommit till via lobbying från feministiska grupper. Resten pressades fram av EU, till exempel en lag mot partnervåld och lika möjligheter mellan kvinnor och män.

– De här lagarna står i ett showroom men efterlevs inte. Det finns en låg politisk representation av kvinnor och de kvinnor som sitter på maktpositioner representerar sällan kvinnors intressen.

Mihaela Miroiu menar att feminismens framtid i Rumänien beror på vad som händer i spåren av den ekonomiska krisen. Nyligen sänktes lönerna i den kvinnodominerade offentliga sektorn med hela 25 procent. Samtidigt har momsen höjts med sex procent.

– Går bankerna ur det hela som vinnare kommer det få svåra konsekvenser för feminismen. Då kommer statens pengar investeras i armén, polisen och nya vägar och ännu mindre än i dag gå till utbildning, daghem och sjukvård. Och då drabbas kvinnor hårt.

Men hon tror på den nya generationen feminister.

– Varje år i november hålls aktioner mot våld i nära relationer. De hade nyligen en Slut walk och har olika aktiviteter på 8 mars. De protesterar mot nedskärningar i daghem och föräldraförsäkring. Det är en slags tredje våg som är väldigt aktiva i offentligheten.

Men aktivisterna från flashmoben har svårt att identifiera sig med en specifik våg.

– Det finns inga avskilda vågor i Rumänien. Vi har ju inte ens haft 30 år av feminism så vi surfar på dem alla simultant, säger Alice Iancu som är aktiv i Filia.

Det finns inte heller någon motsättning mellan aktivism och akademisk feminism. Alla de aktivister vi träffar har ett ben på universitetet och ett i gräsrotsrörelser.

– Som feminister har vi inte råd med meningsskiljaktigheter, vi är för få. Dessutom är vi alla feminister och har en gemensam grund. Vi har samma mål även om vi kanske har olika medel för att ta oss dit. Vi håller oss alltid solidariska, säger Andreea Molocea som var hjärnan bakom flashmoben.

De menar att Rumänien fortfarande inte har lyckats uppnå grundläggande rättigheter för kvinnor och att det därför finns många saker de kan enas kring. Som till exempel när rumänska Playboy publicerade en artikel om hur man slår sin fru utan att lämna märken.

– De sa att det var ett aprilskämt, men hur kan man skämta om det när många kvinnor faktiskt blir slagna i hemmet? Det är ett stort problem i Rumänien, det lagliga skyddet för kvinnor är svagt och det finns bara skyddade boenden för cirka fyra procent av alla utsatta, säger Oana Baluta.

Jag frågar hur det är att kalla sig feminist i Bukarest.

– Vi är ”rara avis”, latin för någonting väldigt ovanligt och konstigt. Många är nyfikna och har frågor, andra är rent otrevliga. Och många är roade över att jag som är feminist är så söt och feminin. Som att det har med femininitet att göra, säger Andreea Molocea.

– För mig är det största problemet att folk förväntar sig att jag ska sitta inne med alla svar. Du måste vara en superkvinna, du måste hela tiden motivera varför feminism behövs. Och om du någon gång inte kan svara så tycker folk att där ser du, jag har rätt, vi behöver inte feminism. Man måste alltid vara redo, det är svårt att slappna av. Och då börjar man uppfylla stereotypen av en aggressiv feminist eftersom man blir mer och mer stridslysten, säger Laura Candidatu som har startat aktivistgruppen Front.

– Just eftersom den vanligaste stereotypen är att alla feminister är lesbiska som hatar män så blir ju den vanligaste strategin att säga att man inte är lesbisk och älskar män. Men det finns ju feminister som är lesbiska. Feminister kommer i alla färger och former, men försöker man bryta stereotypen är det svårt att inte exkludera vissa grupper, fortsätter hon.

Alice Iancu är mer optimistisk.

– Äh, jag älskar det! Jag tenderar nog att vara lite bossigare än andra. För mig är feminism lika med demokrati. Vissa åsikter är helt enkelt inte acceptabla i en demokratisk stat. Därför är jag nog inte lika förstående mot de som inte håller med om mina grundläggande åsikter.

De berättar att religionens ställning i dagens Rumänien gör det problematiskt att få igenom feministiska frågor. Som feminist måste man ha starka teologiska argument.

– Kyrkan har en stark relation till staten. Och när det kommer till att förändra sexistiska principer intar inte staten en position som gynnar kvinnor utan en som försvarar kyrkans traditioner. Om jag till exempel gifter mig så håller prästen en ritual där han säger att kvinnan är kroppen och mannen huvudet. Och så måste jag svära på att mannen kommer vara mitt överhuvud, säger Laura Candidatu.

Tillbaks i maktens korridorer är Asztalos Csaba Ferenc, Rumäniens diskrimineringsombudsman, inne på samma linje. Han menar att en stor anledning till varför jämställdheten är ett brännande problem i Rumänien är för att den inte har stöd i traditioner.

– Vi har de lagar som krävs. Utmaningen ligger i hur de efterföljs. Och det finns vissa svårigheter som är specifika för Rumänien, till exempel att det är ett ortodoxt land där traditioner inte främjar jämställdhet mellan män och kvinnor. Dessutom hjälper det inte att vi befinner oss i en ekonomisk kris och därtill har en svag representation av kvinnor inom politiken.

Han understryker att religionsutövning inte var förbjudet under kommunisttiden såsom det var i till exempel Ryssland. Men det var ett sätt att protestera mot diktatorn. Protesten var dock skenbar, kyrkorna var också kommunistregimens instrument. Efter 1989 lyckades man inte rensa ut allt det gamla och än i dag finns det präster som haft olämpliga förbindelser med till exempel den gamla säkerhetspolisen.

– Det finns heller ingen riktig avgränsning mellan politik och religion, kyrkan och staten använder varandra. Om du frågar hur mycket pengar som går från staten till kyrkan varje år så skulle ingen kunna svara. Jämförelsevis har DO en budget på 100 000 euro per år. I Frankrike har motsvarande myndighet en buget på 2,5 miljoner. Bara för sin kommunikationsavdelning.

När vi avslutat intervjun och lämnar diskrimineringsombudsmannens kontor går vi vilse i den enorma byggnaden. Gång på gång hamnar vi ute på den kusliga innergården. Kanske kan man se det som en allegori över Rumäniens svårigheter att komma undan sin historia. Men de har i alla fall kommit en bra bit på väg.

Fakta: 

Ceausescudiktaturen

• Nicolae Ceausescu var Rumäniens kommunistiska diktator mellan 1965 och 1989.

• Ceausescu styrde landet i envälde och med hjälp av den fruktade hemliga polisen, Securitate.

• Yttrandefriheten under hans regim var minimal och politiska motståndare fängslades och torterades systematiskt.

• Han drev en oberoende utrikespolitik gentemot Sovjetunnionen och förde en hård retorik mot östblocket vilket gav honom goda relationer med en del västländer. Landet tog bland annat emot stora lån och bistånd från USA.

• Genom en säregen familjepolitik ville Ceausescu bygga en stor folkmängd. Abort förbjöds och preventivmedel gavs bara till kvinnor som fött fem barn. Familjer med färre barn än fem bestraffades med höga skatter.

• Mot slutet av sin regim drev han Rumänien till en djup ekonomisk kris med stor svält som följd. Samtidigt byggde han ett enormt palats till sin egen ära.

• Ceausescu avsattes efter en revolution 1989 och dömdes i en summarisk rättegång. Han avrättades genom arkebusering tillsammans med sin hustru Elena den 25 december samma år.

Annons

Rekommenderade artiklar

Ulrika Dahl tar skamgrepp om 8 mars

8 mars

FRIA och genusforskaren Ulrika Dahl tar skamgrepp på feminismen med hjälp av ett omarbetat utdrag ur hennes nya hyllade bok med samma namn.

Göteborgs Fria

Männen som vill köpa bekräftelse

Ingen tillgång utan efterfrågan brukar det heta, men ändå lyser köparen ofta med sin frånvaro i den svenska prostitutionsdebatten. FRIA åkte till prostitutionsliberala Tyskland för att försöka ta reda varför man köper sex.

Fria Tidningen

La Casa del Encuentro

Utanför porten finns ingen skylt om ett kvinnohus, men Elin och Monica, som varit här förut, ringer på porttelefonen. Vi har i förväg ringt om att få vara med på den gemensamma middagen som anordnas varje onsdag kväll klockan 22. Då avslutas mötet som lesbiska kvinnor har samlats till.

© 2019 Fria.Nu