Gestaltar straffet att vara kvinna | Fria.Nu
Fria Tidningen

Gestaltar straffet att vara kvinna

Det är något med Stridsbergs språk och val av metaforer och symboler som gör det alldeles oemotståndligt. I kombination med de ofta tragiska, utsatta gestalterna och de starka situationer de hamnar i blir det hemska ännu hemskare. Det är som om det vackra, poetiska språket förstärker det sorgliga och fruktansvärda.

Miljöerna besvärjs ofta fram och ljuset och mörkret har stor betydelse, som i romanen Darling river (2010). Så också i pjäserna. I Dissekering av ett snöfall använder drottningen ljussättning som medel för att tysta ned filosofen, när han säger sådant som inte faller henne i smaken.

Dessa tendenser märks tydligt i de tre pjäserna i boken Medealand och andra pjäser. Även om det är dramatik så är språket poetiskt och prosaiskt, vilket gör läsupplevelsen lika intensiv som den kan bli vid läsning av romanerna.

Medealand utgår från Euripides antika drama Medea, men i nystöpt form. Medea är den övergivna, hämndlystna och desperata tvåbarnsmodern som går ett tragiskt öde till mötes.

I Medealand aktualiseras frågan om att leva som flykting. Medea är inte medborgare i det land hon bor i. Hon har gett upp hela sitt liv för att följa den man hon älskar till ett främmande land. När han nu tagit avstånd från henne tvingas hon ut från landet av konungen.

Dissekering av ett snöfall är nyskriven och sätts upp på Dramaten i höst. Pjäsen handlar om drottningen Kristina Alexandra som vägrar böja sig för sina åtaganden. Klänningen är bläckfläckig, drömmarna levande och hon vill inte gifta sig. Hon tänker inte gå igenom förnedringen (som hon ser det) i att föda ett barn. Precis som Medea och Valerie Solanas vägrar hon inrätta sig i omvärldens förväntningar och betraktas därför med förakt.

Stridsberg skriver om att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle och det känns igen från Darling river att detta i många fall gestaltas som ett straff. Men det går att läsa pjäserna som berättelser om att vara ensam, att brinna och stå för den man är.

Den tredje pjäsen, Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, är baserad på romanen Drömfakulteten (2006) och mycket känns igen. De psykotiska inslagen, skotten mot Andy Warhol, besöken hos psykiatern Ruth Cooper. Valeries mamma Dorothy som bränner hål på sina kläder med cigaretterna. Det blir som att läsa romanen på nytt, fast ändå annorlunda.

Förutom upproret och styrkan, parallellt med utsattheten och kraven på huvudkaraktärerna, så är våldet återkommande i Stridsbergs pjäser. Berättelserna utspelas i mörka och tröstlösa sammanhang.

Drottningen i Dissekering... ber om att hennes barn ska mördas i magen om hon någonsin blir gravid. Medea missbrukar alkohol och sömntabletter, slåss och mördar för att försöka råda bot på maktlösheten. Och Valerie Solanas skjuter Warhol för att han representerar någon hon inte kan stå ut med, och för att han stött ut henne efter att först ha kramat ur det han funnit intressant.

Maktlösheten får karaktärerna att ta till våld. De ser ingen annan utväg. När de inte kan förändra samhället, monarkin, samtiden, så greppar de med skakande händer ett vapen eller gift. Pjäserna utgör på intet sätt propagering för våld, snarare tvärtom –en desperat väntan på ett annorlunda samhälle. Och Stridsberg stärker med dessa pjäser än en gång sin position som en av de mest självlysande stjärnorna på Sveriges författarhimmel.

Fakta: 

Litteratur

Medealand och andra pjäser

Författare Sara Stridsberg Förlag Bonniers

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Fria.Nu