Hur (s)tort borde ett parti vara? | Fria.Nu

Inledare


László Gönczi
Fria Tidningen

Hur (s)tort borde ett parti vara?

Trots naiva och uppenbart falska försäkringar om att S var enigt i frågan om Juholt – först ”enig” uppbackning, sedan kollektiv sorg och nu att ”se framåt och hålla samman” – är det uppenbart att det finns djupa åsiktsklyftor inom partiet. Men det är de inte ensamma om. KD visar upp motsvarande problem i öppen dager. Och hör och häpna: det finns fortfarande liberala politiker inom FP, riktiga högermän i M, kärnkraftsmotståndare i C. Och långt ifrån alla trivs med MP:s glidning mot mitten eller vänsterns anti-EU-profil.

Det behövs en förändrad hållning till detta problem inom de interna organisationerna. Ge minoriteterna utrymme, resurser och politisk plattform. Dölj dem inte – släpp fram dem. Ju mindre sådant sker desto mer desperat blir den interna kampen. Om det dessutom går dåligt i opinionen för partiet hårdnar kampen ytterligare, om än bakom lykta dörrar.

Ibland duger inte ens detta spektrala synsätt. När partier har för stort omfång är det bättre att separera. Fyraprocentsgränsen är ett stort mentalt hinder för sådana processer och partiegoismen än större. Ibland är det onödigt att dela upp partiet eftersom det finns andra partier som kan suga upp de missnöjda.

Ett aktuellt exempel på detta är att både MP och nu än mer tydligt V lockar till sig sympatisörer och sannolikt också politiker från S, som krymper, och den politiska kartan blir tydligare.

Vänsterfalangen inom S kan söka sig till V. Har de gröna sossarna ambitioner kan de också hitta plats inom V eller MP. Kvar skulle de typiska pragmatikerna, med fokus på opinionssiffror i storstäder kunna bli.

Risken är att MP ger upp alltmer av sin samhällskritik, och hakar på tillväxtkrameriet bland annat genom att flörta med fackföreningsrörelsen. Då behövs S inte alls.

Tyvärr är jag rädd att den föråldrade devisen ”enade vi stå splittrade vi falla” fortfarande styr tänkandet i alltför hög grad. Partierna kommer att krampaktigt försöka värna om sin ställning, försöka släta över åsiktskillnader och bilda valmaskinerier istället för att erbjuda ideologiskt motiverade val.

I väpnade strider hade säkerligen devisen sitt berättigande kanske även i klasskampen, men den är exempel på ett odemokratiskt tankesätt eftersom demokrati kräver öppna och ärliga politiker.

Fakta: 

László älskade ”En för alla, alla för en” i sina unga år, men ifrågasätter starkt dess roll i politiken

Annons

© 2019 Fria.Nu