Vid det laget har jag som läsare hunnit ställa mig dem ganska många gånger. I Feldts fragmentariska prosa där minnesbilder av barndom och vuxenliv blandas med aningar, känslotillstånd, tankar och frågor finns nämligen få svar. Särskilt inte på frågorna vem modern är och varför hennes dotter inte vill veta det. Fast de kanske – åtminstone för läsaren – är de intressantaste.

Att växa upp med en berömd förälder är säkert inte lätt. Är föräldern dessutom självutnämnd expert på barnuppfostran är det nog ännu svårare. Själv ska man då vara det främsta exemplet på hur väl föräldern lyckats, hur lyckliga och lyckade hennes barn blivit och hur goda relationerna inom familjen är.

Samtidigt finns den egna upplevelsen där; den av att inte finnas. För vem är dottern medan modern ligger med sina män, dricker, slåss, domderar och debatterar?

Och vad är hon? Övergivenheten i den dominanta moderns skugga är inte bara den av att vara osedd, oupptäckt, den är också den av att vara omskapad, tvingad in i en form som ska vara regelbuden nog att visas upp då det passar modern.

Minnesfragmenten från uppväxten är som ett eko av Wahlgrens självbiografi. Fast de viskas fram istället för att ropas ut. Som läsare av Wahlgren förstår man att det här inte går smärtfritt till, men här handlar det om att överleva och leva, för henne, modern.

Hos Feldt får man det bekräftat; smärtfritt var det inte och för nästa generation skulle det komma att handla om samma sak: överleva, leva, oavsett vad det kostar.

Och på samma sätt som omgivningen en gång sa till Wahlgren att man ska älska sina föräldrar, man ska hedra dem för att alla föräldrar älskar sina barn – som om det inte i själva verket var tvärtom, att det är alla barn som älskar sina föräldrar, så säger nu de alla till Feldt – pojkvännerna, vännerna, de äkta männen, syskonen – att är det inte ändå dags att försonas nu, att glömma och förlåta? Men Feldt gör som Wahlgren: hon vägrar, för hon vill leva.

Någon gång berör Feldt själv denna modersspiral ner genom generationerna. Den är hon inte omedveten om. Ändå är hennes bok ofta beklämmande fri från insikt och även nyfikenhet.

För trots att jag är den första att hålla med både Feldt och Wahlgren om att försoningen inte är nödvändig, att den i detta livet till och med kan vara farlig, så finns det en längtan efter sanning och ödmjuk förståelse som måste finnas i en berättelse. Annars blir den stum.

Feldts korta kapitel med små, ibland till synes slumpmässigt valda rubriker påminner om skärvorna efter en vas eller en kopp som slagits sönder. Hon hade kanske inte behövt limma ihop dem, men i alla fall ordna dem till ett mönster. Som det är nu blir det ingen helhetsbild, inte ens konturerna av en. Även språket, själva orden och meningarna, blir alltför vaga och kvasipoetiska, på det där viset som är så vanligt då oskickliga skribenter vill gestalta känslor.

Om allt som Feldt påstår är sant är omöjligt för en läsare att bedöma. Mycket stämmer, som sagt, med det Wahlgren redan själv berättat. Dessutom finns det alltid en anledning till att barn berättar förfärliga historier om sina föräldrar; skulle historierna inte vara sanna i sak så äger de en inre sanning, eftersom ingen vill minnas sina föräldrar som kärlekslösa.

Icke desto mindre finns det passager där jag tvivlar. Vissa av de händelser Feldt skildrar är så tunt gestaltade att jag har svårt att ge dem kött. De blir språkstommar som slutar i intet eller med en böj som jag förstår är menad att chockera mig.

Men naturligtvis blir jag inte särskilt chockerad. Effekten blir den vanliga då skribenter tar till det här knepet; man tänker att det där lät ju nästan lite väl smaskigt eller svartvitt, det måste ha funnits en anledning också, eller åtminstone något slags sammanhang som nu saknas.

Avsaknaden av djup i texten och den ständiga pendlingen mellan det spektakulärt konkreta och det finstämt abstrakta gör att den tyvärr förlorar mycket av den trovärdighet som berättelse som det är möjligt att den hade förtjänat.

Nu hetsas läsaren hela tiden från den ena händelsen till den andra och allt verkar gå ut på att illustrera hur ond modern varit och hur illa hon gjort dottern.

Sina föräldrar behöver man inte förlåta. Dem mindre än några andra eftersom ingen fått ens fulla tillit så som de, ingen hade så kunnat göra gott – eller svika och skada.

Oavsett vad aningslösa människor, som ofta samtidigt hävdar barns rätt och fördömer vuxna som fallit offer för sina föräldrar, säger om den saken så finns det fall där förlåtelse i betydelsen bibehållen relation är meningslöst.

Men den som läser en berättelse söker ett helt. Det behöver inte vara försoning eller förlåtelse, men jag skulle tro att det är ett slags förstående nyfikenhet eller åtminstone ett sant uttryck.

Vem var min mamma och varför ville jag inte veta det? Svaret kanske bara är att hon var som du, och vem är du som frågar?

Då det ena svaret är givet och den nya frågan ställd kan boken börja.