Nillgård rycker upp naturen med rötterna | Fria.Nu

Recension


Fria Tidningen

Nillgård rycker upp naturen med rötterna

Att läsa Ewa Nillgårds dikter är att stiga in i en animerad och sensuell värld. I naturens bilder och skeenden lyckas hon gestalta det mänskliga, skriver Ida Andersen.

Hur mycket betyder titeln för en dikt? Ibland ingenting, många poeter sätter inte rubrik på sina dikter.

Ibland är titeln avgörande. En läsanvisning, en dörr som författaren gläntar på så att vi bättre förstår vad den handlar om. Det kan också vara ett samspel, dikten är kropp och titeln huvud. Jag funderar mycket på betitlandets svåra konst när jag läser Ewa Nillgårds debutdiktsamling I hästens år är andetagen.

Här blir titlarna ett slags etiketter på dikterna som är korta fyra- till tioradingar. Som om författaren samlat sina dikter i ett skafferi, klistrat på en etikett med blå bårder och sedan präntat dit titlar som Svank, Vattenhjul, Värme, Marsmorgonen, Svanpar, Svart ek och November. Etiketter att hänga upp minnet på när man under den mörka årstiden går och vänder på burkarna, och låter innehållet komma tillbaka till medvetandet igen.

Kanske är det orättvist att inleda en recension av en debutant med att prata om titlarna, som om inte dikternas innehåll var det viktiga. Men samtidigt fångar resonemanget Nillgårds intentioner som poet. Dikterna är som oerhört laddade ögonblicksbilder, oftast förlagda till naturen. Och väldigt mycket är det iakttagelser som går utöver de vanliga naturlyriska: ”i gryningen när murkelsyran/ vaknat från sagostunden/med sirius och orion/sprang rännilar av fukt/utmed fågelns huvudduk”.

Författaren tränger liksom in under naturens hud, uttolkar där mening och betydelser som står i förbindelse med hennes egen själ, hennes känslor och även med någon annan – det förekommer, men sparsamt, även ett ”vi”, ett ”du”: ”vi är gräs/lyfter rötter av stjärnöga tibast”.

Det jag vill åt är viljan att liksom hämta hem detta fenomen, ta det till sig, inom sig, i samma andetag som man vill förmedla naturens besjälning och att denna erfarenhet är något oerhört värdefullt. Något man vill behandla varsamt och med största vördnad.

Jag kan personligen känna väldigt starkt för poeter som i sitt språk och i sin tematik lyckas använda naturen utan att det känns slitet, för finns det inte något i naturen som tränger in i allas våra sinnen?

Nillgård lyckas i det stora hela (här finns något solkysst moln) att i naturens bilder och skeenden gestalta det mänskliga, ofta med rent kroppsliga konnotationer. I dikten Inomskärs till exempel: ”salt skummar/lyfter sig in i hud hinnor/som likt lakansväv spänner/över klippans hjässa ...”

Men vad är egentligen människa, vad är natur här? Att läsa Ewa Nillgårds dikter är att stiga in i en animerad och sensuell värld, där dagarna knäpper sina blusliv, där ”mörker häver andas vaskar ur” och där ”stunden stillnar till en droppsten”. Men där man också skönjer ett vemod, en svärta, och något som tycks som en kärlekshistoria med alla dess faser: möte, passion, uppbrott, längtan, saknad.

Här ur dikten Utlovats:

du anade isens onor
långt innan jag ens
kommit ut på den
ändå var jag stel frusen
och blöt
med ett halsband av fiskögon
som nöp i huden

Ibland önskar jag att det fanns mer av detta, att dikterna bildat en större helhet, att en berättelse blivit tydligare. Kanske hade det räckt att sätta dikterna i annan ordningsföljd?

Kanske kan poeten i fortsättningen tränga djupare in i det som sker mellan årstidernas växlingar, mellan det vissnade och det groende?

Kanske, för hur njutbar naturen än är med alla sina små under, kan den i poetisk tappning även bli enahanda i längden.

Fakta: 

<h2>Poesi<br>
I hästens år är andetagen<br>
<strong>Författare</strong> Ewa Nillgård <strong>Förlag</strong> King ink</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Posttraumatisk dikt i toppklass

Recension

Brian Turner var gruppbefäl under George W Bushs krig i Irak. Numera bearbetar han sina traumatiska erfarenheter i poesins form. Ida Andersen överväldigas av hans andra diktsamling på svenska.

Fria Tidningen

Johannes Anyuru stannade i Aten

Recension

På Göteborgs poesifestival förra
året deltog Johannes Anyuru i ett panelsamtal om ”poeten som aktivist”. Där de
båda andra poeterna betonade vikten av att ha tillgång till det offentliga
rummet för att nå ut med sina budskap, anlade Johannes Anyuru ett diametralt
motsatt perspektiv när han beskrev hur han själv gick in i aktionen och var
delaktig i kampen.

Göteborgs Fria

© 2020 Fria.Nu