Johannes Anyuru stannade i Aten | Fria.Nu

Recension


Göteborgs Fria

Johannes Anyuru stannade i Aten

På Göteborgs poesifestival förra
året deltog Johannes Anyuru i ett panelsamtal om ”poeten som aktivist”. Där de
båda andra poeterna betonade vikten av att ha tillgång till det offentliga
rummet för att nå ut med sina budskap, anlade Johannes Anyuru ett diametralt
motsatt perspektiv när han beskrev hur han själv gick in i aktionen och var
delaktig i kampen.

I En civilisation utan båtar, baserad på dagboksanteckningar och blogginlägg (han kallar det själv
dokumentärpoesi) från de veckor Anyuru väntade i Aten på att komma iväg eller
inte som passagerare på Frihetsflottan Ship to Gaza, är just inifrånperspektivet
och autenticiteten slående. Jag tänker på Carlo Levi som av fascisterna
förvisades till en liten håla i södra Italien. Med stort patos och förmåga att
vara mitt i livet och att vara en av de människor han skrev om, lyckades han i
boken Kristus stannade i Eboli,
beskriva sin tillvaro i Aliano, så att man inte bara förstod människorna utan
hur allt hängde samman politiskt och historiskt.

Anyuru var inte förvisad men det finns något förvisat
i situationen, denna väntan i en främmande miljö, hur tiden liksom är upphävd
men det finns också en likhet i hur han precis som Carlo Levi både är offer för
och gör sig till tolk för skeenden som är större än honom själv.

Boken börjar hemma i Göteborg, i våndan över den
avgörande fråga Johannes Anyuru fått, och som gör varje ögonblick laddat med
innebörd. Trädens löv och blomning, snacket med brorsorna – allt kanske är
något han ser och upplever för sista gången. Anyuru inser allvaret i aktionen,
och tvekar länge innan han säger att han ”... är beredd att ställa min kropp på
en av båtarna – kroppen med sitt medborgarskap, sin identitet, sitt hjärta
/.../ för att annars måste någon annan / .../ resa i mitt ställe ...”

Även veckorna i Aten, där han hamnar mitt i de
intensiva protesterna på Syntagmatorget, är skildrade med samma laddade
närvaro. Anyuru är verkligen där med ögonen svidande av tårgasen, och med
författarens förmåga att befinna sig på den tunna gränsen mot det verkliga, det
sårbara, kanske där vi alla kanske borde befinna oss för att se och förstå hur
saker verkligen förhåller sig.

Denna bok talar om maktspelen för att stoppa
Frihetsflottan: från Nethanyahus vänskap med Papandreou, över FN:s och Röda
Korsets dimridåer om läget i Palestina, lagrum som tillgrips för att kunna
förhala, förhindra, till hur skeppen saboteras och blir obrukbara. För att
tjäna maktens syfte är alla medel tillåtna.

Men det är också en bok underifrån, från rökpauserna
på gatan mellan möten, samtal, presskonferenser och övningar för att kunna
motstå eventuella våldsamma anfall. Det finns en imponerande kunskap och
erfarenhet som inom ”aktiviströrelsen”, mänsklig och insiktsfull kunskap som
inte blundar för verkligheten och som Anyuru tar del av.

Anyuru intar en ödmjuk och registrerande hållning;
väntan kan vara olidlig, paranoid, förvirrande, men också ett tillfälle att
tänka. Han undrar: ”Vem tillhör min röst? Jag vet inte än. Inte bara mig själv,
längre.” Denna insikt innebär förvisso en smärtsam klyvning men han lyckas både
språkligt och tankemässigt hålla ihop det hela:” Jag skriver om denna resa som
går i en riktning som ännu inte finns, en riktning som vi alla tillsammans
kommer att skapa, om våra kroppar och båtar inte slås sönder.”

Han funderar mycket på sin roll i Aten, och binder samman
sin närvaro med sin far som gjorde sin militära utbildning i Aten, i
militärjuntans Grekland, fadern som nu är gammal och döende och som väcker upp
frågor om ett annat deltagande.

Han återkommer ofta till kärleken, till människorna på
Syntagmatorget, till de andra deltagarna i Frihetsflottan, till de personer och
kollegor som med sina ord och sitt stöd bidrar till boken. Ja, denna kärlek
bultar och lyser starkt genom hela boken, trots de plågsamma omständigheter
världen, Palestina och Grekland, vid denna tid befinner sig i. Och denna kärlek
är fundamental när den säger ”Lögnen är bara språk, bara ord, den saknar all
relation till livet ...”

Denna bok ställer mycket på sin spets, där finns en
glödande ilska som pyr under de stoiskt filosoferande resonemangen. Denna bok
ställer frågan om vår egen delaktighet i politiska sammanhang, också om vi inte
äger Anyurus ord och mod. Men framförallt är detta ett mycket viktigt
tidsdokument och samtidigt ett slags handbok i aktivism och livets konst. Att
läsa, begrunda och att bli hoppfull av, trots allt.

Fakta: 

<h2><strong>Litteratur<br></strong><em>En civilisation utan båtar&nbsp;</em><br>Författare: Johannes Anyuru&nbsp;<br>Förlag: Glänta produktion</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Posttraumatisk dikt i toppklass

Recension

Brian Turner var gruppbefäl under George W Bushs krig i Irak. Numera bearbetar han sina traumatiska erfarenheter i poesins form. Ida Andersen överväldigas av hans andra diktsamling på svenska.

Fria Tidningen

Nillgård rycker upp naturen med rötterna

Recension

Att läsa Ewa Nillgårds dikter är att stiga in i en animerad och sensuell värld. I naturens bilder och skeenden lyckas hon gestalta det mänskliga, skriver Ida Andersen.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu