Så vad är det du betalar för? Många tycks tro att räntan är en betalning till den person som lånar ut sina pengar och därför avstår från konsumtion. Men det stämmer inte heller. I Sverige och i majoriteten av världens länder har vi ett banksystem som kallas bråkdelsreserv (eller fractional reserve banking på engelska). I USA finns exempelvis ett reservkrav om 10 procent. Det innebär att för varje 100 dollar som någon sparar hos en amerikansk bank så kan banken låna ut 900 nya dollar. Samtidigt som personen som sparar de 100 dollarna upplever att hon/han när som helst kan ta ut sina pengar. På detta vis skapar privata banker nya pengar. Så frågan återstår: vad är det vi betala för när vi betalar ränta? När banker nu kan skapa pengar ur ingenting (annat än vårt förtroende för systemet) så är svaret givet: vi betalar för ingenting.

Vi lever i en absurd värld. När ett land som Grekland står vid branten till konkurs på grund av överskuldsättning ropar Europas ledare i kör ”Ge dem mer lån!”. Sett ur ett privatekonomiskt perspektiv låter det som ren galenskap. Tänk dig experterna i TV 3:s Skuldfällan komma in till en familj som är dränkta i obetalda räkningar och säga ”Vårt tips är att du tar ett nytt sms-lån”. Visserligen har det hänt att marknaden har låtit sig luras, se bara på exemplet Argentina. Men den här gången verkar eurokrisen vara mer svårsmält.

Så vem är det som tjänar på detta system? När jag frågade en professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet så menade han att det måste gå ungefär plus minus noll eftersom inlånings- och utlåningsräntan borde gå jämt ut. Men Margrit Kennedy visade redan 1988 i sin bok Pengar utan ränta och inflation att 80 procent av befolkningen i Tyskland betalade mer i ränta än vad de tjänade, 10 procent gick jämnt ut medan bara de rikaste 10 procenten gick plus. Sedan dess har inkomstklyftorna ökat ytterligare. Räntan är en omvänd fördelningsmekanism som tar från de fattiga och ger till de rika.

Om vi ska få ett slut på de återkommande ekonomiska kriserna behövs en ekonomisk reform som innebär ett systemskifte. Den klassiskt liberala ekonomen Milton Friedman var överens med den socialekologiska ekonomen David Korten om att ett full reserve banking system skulle vara att föredra framför fractional reserve. Med ett sådant system skulle Riksbanken ta tillbaka makten över penningskapandet, medan de gav bort makten att sätta räntan till den privata bankmarknaden.

Att en sådan reform skulle gå igenom medan banksektorns bara stod och såg på är inte troligt. De skulle göra allt för att fortsätta tjäna grova summor på vilt risktagande som premieras av staten och betalas av skattebetalarna genom insättningsgarantin. På längre sikt kan man undra vem som tjänar på en eventuell systemkollaps. För de 1,7 miljarder människor som lever i absolut fattigdom skulle antagligen ett systemskifte inte göra någon skada.

Till den dagen inträffat säger jag som vanligt: börja byta varor och tjänster med nära och kära, byt till en av Sveriges två medlemsägda banker och skriv ett klagobrev till din politiker.