Som vi alla vet grundades FN för ”att rädda kommande generationer från krigets gissel”. Orden framkallar enbart djup sorg när vi tänker på hur vi har handlat i vår strävan att uppnå detta mål – även om betydande framgång har vunnits, särskilt i Europa.

I århundraden hade Europa varit den mest våldsamma platsen i världen, med mordiska och destruktiva interna konflikter och skapandet av en krigskultur som möjliggjorde för Europa att erövra större delen av världen och att, med England i spetsen, påtvinga sina erövringar, vad Adam Smith kallade ”européernas barbariska orättvisa”. Den globala erövringen tog en särskilt skrämmande form i det som ibland kallas ”Anglosfären”, bestående av England och dess utlöpare, nybyggar- och kolonialsamhällen som ödelade de inhemska samhällena, och skingrade eller utrotade deras befolkning.

Men sedan 1945 har Europa internt blivit den mest fridfulla och på många sätt den mest humana plats på jorden – vilket också är källan till delar av dess nuvarande problem, ett viktigt ämne vi får lämna till senare.

I vetenskaplig lärdom tillskrivs denna dramatiska övergång ofta tesen om ”demokratisk fred”: demokratier krigar inte mot varandra. Icke att förglömma är dock att européerna insåg att nästa gång de kommer att ägna sig åt sin favoritsysselsättning och slakta varandra, kommer spelet att vara över – civilisationen har utvecklat metoder för förstörelse som endast kan användas mot dem som är för svaga för att kunna betala tillbaka med samma mynt, något vi har sett i åren som följde på andra världskriget. Hotet har inte upphört. Konfrontationerna mellan USA och Sovjetunionen kom smärtsamt nära slutligt kärnvapenskrig på sätt som är omskakande att begrunda vid närmare granskning. Hotet om kärnvapenkrig förblir alltför olycksbådande levande.

Kan vi vidta åtgärder för att åtminstone begränsa krigets gissel? Den pacifistiske tänkaren och socialaktivisten A.J. Muste, en av 1900-talets stora amerikanska gestalter har, enligt min mening, en ganska övertygande ståndpunkt: det han kallade ”revolutionär pacifism”.

Muste föraktade strävandet efter fred utan rättvisa. Han uppmanade att ”man måste vara revolutionär innan man kan vara pacifist” – med vilket han menade att vi måste upphöra med att ”finna oss [så] lätt i onda förhållanden” och måste hantera ”dessa nittio procent av vårt problem ärligt och riktigt” – ”det våld på vilket det nuvarande systemet är baserat, och allt det onda – materiellt och andligt – detta medför för människomassorna över hela världen.” Om vi inte gör det ”finns det något skrattretande, och kanhända hycklande, över vår oro över de tio procenten våld som används av rebeller som kämpar mot förtryck” hävdade han. Han stod inför dagens svåraste problem för en pacifist, frågan om huruvida man bör delta i det anti-fascistiska kriget.

När jag skrev om Mustes ståndpunkt för 45 år sedan, citerade jag hans varning om att ”Problemet efter ett krig är segraren. Han tror att han just har bevisat att krig och våld lönar sig. Vem kommer att lära honom en läxa?” Hans iakttagelse var mycket träffande vid den tiden, då krigen i Indokina rasade. Men också vid alltför många andra tillfällen sedan dess.

Historien tillhandahåller gott om bevis för att stödja Mustes slutsats. Och det verkliga svaret på Mustes fråga, ”Vem kommer att lära honom en läxa?”, kan bara vara: inhemska befolkningar om de kan anta grundläggande moraliska principer.

Även den mest okontroversiella av dessa principer skulle kunna ha en stor inverkan på att få slut på orättvisor och krig. Ta universalitetsprincipen, kanske den mest grundläggande moraliska principen: de normer och värderingar vi ålägger andra är samma normer och värderingar vi ålägger oss själva. Principen är universell, eller nära på, i ytterligare tre avseenden: någon form av den finns i varje moralisk kod; den är allmänt hyllad i ord, och konsekvent avvisad i praktiken. Fakta talar sitt tydliga språk, och bör vara besvärande.

Principen har en enkel konsekvens: vi bör fördela ändliga energikällor i den mån vi kan påverka resultaten, vanligen inom frågor där vi har ett delat ansvar. Vi tar det för givet när det gäller fiender. Ingen bryr sig om huruvida iranska intellektuella ansluter sig till de styrande prästerna i ett fördömande av Israels eller USA:s förbrytelser. Snarare frågar vi oss vad de säger om sin egen stat. Vi hedrade sovjetiska dissidenter på samma grunder. Naturligtvis är detta inte reaktionen inom deras egna samhällen. Där fördöms dissidenter som ”antisovjetiska” eller som anhängare till den Store Djävulen på samma sätt som deras motsvarigheter här fördöms som ”antiamerikanska” eller som anhängare till den officielle fienden för dagen.

Och naturligtvis kan bestraffningen av dem som ansluter sig till grundläggande moraliska principer vara hård, beroende på vilken typ av samhälle det rör sig om. I Sovjetstyrda Tjeckoslovakien fängslades, till exempel, Vaclav Havel. Samtidigt, i USA-styrda El Salvador blev hans motsvarigheter skjutna i huvudet av en elitbataljon som var nyutexaminerad från John F. Kennedys School of Special Warfare i North Carolina, och som handlade enligt specifika order från högsta ledningen.

Vi känner alla till och respekterar Havel för hans modiga motstånd, men vem kan ens namnge de ledande latinamerikanska intellektuella, jesuitpräster, som lades till Atlacatl-brigadens långa blodiga spår kort efter Berlinmurens fall – tillsammans med hushållerskan och en dotter, eftersom ordern var att inte efterlämna några vittnen?

Innan vi får höra att dessa är undantag, kan vi erinra oss en truism om latinamerikansk vetenskaplig lärdom återberättad av historikern John Coatsworth i den nyligen publicerade Cambridge University History of the Cold War: ”från 1960 till Sovjets kollaps 1990, översteg antalet politiska fångar, tortyroffer och avrättningar av fredliga politiska oliktänkande i Latinamerika vida de i Sovjetunionen och dess östeuropeiska satellitstater”. Bland de avrättade fanns många religiösa martyrer och massakrerna var genomgående genomförda med stöd från eller initierade av Washington.

I väst har allt detta ”försvunnit”, för att låna våra latinamerikanska offers terminologi. Tyvärr är detta beständiga drag i en intellektuell och moralisk kultur, och vi kan spåra dem tillbaka till de tidigaste historiska nedteckningarna. Jag tror att de kraftigt understryker Mustes föreskrift.

Om vi hoppas på att någonsin leva upp till de höga ideal vi passionerat förkunnar, och att föra den ursprungliga drömmen om FN närmare uppfyllelse, bör vi noga tänka på de avgörande val som har gjorts, och fortsätter att göras varje dag – icke att förglömma ”det våld på vilket det nuvarande systemet är baserat, och allt det onda – materiellt och andligt – detta medför för människomassorna över hela världen.”

Bland dessa människomassor finns sex miljoner barn som dör varje år på grund av brist på enkla medicinska förfaranden som de rika länderna skulle kunna göra tillgängliga inom statistiska fel i sina budgetar. Och en miljard människor som befinner sig på gränsen till svält eller värre, men inte på något vis befinner sig utom räckhåll.

Vi får heller aldrig glömma att vår rikedom härleds, till stor del, från andras olycka. Detta är klart och tydligt i Anglosfären. Jag bor i en bekväm förort till Boston. De som en gång bodde där var offer för ”det fullständiga utrotandet av alla indianer i Unionens folkrikaste delar” genom metoder som var mer förödande för de inhemska indianerna än vad Mexikos och Perus erövrares metoder varit. Denna slutsats uttrycktes av den förste krigsministern för de nyligen befriade kolonierna, general Henry Knox.

Den store strategen John Quincy Adams, intellektuell författare till Monroedoktrinen, uttalade sig om ödet för ”den olyckliga ras av amerikansk ursprungsbefolkning, vilken vi utrotar med sådan obarmhärtig och trolös grymhet… en av denna nations avskyvärda synde, som jag tror vi kommer att få svara inför Gud för” – ord som yttrades långt efter Adams eget betydande bidrag till dessa avskyvärda synder.

Oavsett vad Guds yttersta dom kan bli, är domen över människan långt från Adams förväntningar. För att nämna några senare fall: New York och London Reviews of Books är väl två av de mest ansedda vänsterliberala intellektuella tidskrifterna i Anglosfären. I det förstnämnda, redogjorde en framstående reporter för det han hade lärt sig från den ”heroiske historikern” Edmund Morgans verk: nämligen att Columbus och de tidiga upptäcktsresandena hittade ”en fastlandsvidd glest befolkad av jordbrukare och jägare… I denna gränslösa och oförstörda värld som sträckte sig från tropisk djungel till det frusna norr, kan det ha funnits drygt en miljon invånare.”

Beräkningen är fel med tiotals miljoner, och vidden inkluderade avancerade civilisationer, välkända fakta för dem som väljer att veta. Inga reaktioner i form av ilskna brev dök upp mot detta verkligt kolossala fall av folkmordsförnekelse. I den följeslagande Londontidskriften nämnde en berömd historiker i förbigående ”felbehandlingen av den amerikanska ursprungsbefolkningen”, återigen utan att förorsaka några kommentarer. Vi skulle knappast acceptera ordet ”felbehandling” för jämförbara, eller till och med mycket mindre värre, brott som begås av fiender.

Erkännandet av avskyvärda brott som vi gynnas enormt av skulle vara en bra start efter hundratals år av förnekelse, men vi kan gå längre än så.

En av de största stammarna där jag nu bor var Wampanoag, som fortfarande har en liten reservation inte alltför långt borta. Deras språk har för länge sedan försvunnit. Men i en anmärkningsvärd bedrift av lärdom och engagemang för grundläggande mänskliga rättigheter, har språket rekonstruerats från missionärers texter och genom jämförelse, och har nu sin första inhemska talare på hundra år.

Västvärlden har just uppmärksammat tioårsdagen av terroristattacken den elfte september och det som på den tiden kallades, men inte nu längre, den påföljande ”ärorika invasionen” av Afghanistan som snart kom att följas av den ännu mer ärorika invasionen av Irak. Delvis sinnesfrid för elfte september uppnåddes med lönnmordet på den huvudmisstänkte, Usama bin Ladin; utförd av amerikanska kommandosoldater som invaderade Pakistan, grep honom och sedan mördade honom och gjorde sig av med liket utan obduktion.

Jag säger ”huvudmisstänkt”, då jag erinrar mig den gamla, men för länge sedan övergivna, doktrinen om ”antagande om oskuld”.

Det senaste numret av den största amerikanska vetenskapliga tidskriften om internationella relationer har flera artiklar som diskuterar Nürnbergrättegångarna mot några av historiens värsta förbrytare. Där kan vi läsa att USA:s beslut att åtala, snarare än att vilja hämnas brutalt, var en seger för den amerikanska traditionen av rättigheter och ett särskilt amerikanskt slag av formalism: bestraffning endast för dem som kan bevisas skyldiga genom en rättvis rättegång med en uppsättning processättsliga skydd.

Tidskriften kom ut lagom till firandet av det dramatiska övergivandet av denna princip, medan den globala kampanjen för mördandet av misstänkta, och oundvikliga skador på civila, forsätter att utökas, och lovordas.

Men det är inte endast lovord som hörs. Pakistans ledande dagstidning publicerade nyligen en studie av effekten av målrobotsattacker och annan amerikansk terror. Man fann att ”cirka 80 procent av befolkningen i stamområdena Södra och Norra Waziristan har påverkats mentalt, medan 60 procent av folket i Peshawar kommer snart att bli patienter i psykvården om inte dessa problem omedelbart åtgärdas”.

Man varnade också för att den unga generationens överlevnad står på spel. Delvis av dessa skäl, har hatet mot USA stigit till fenomenala höjder – och ytterligare ökat efter mordet på bin Ladin. Som en konsekvens av detta öppnade man eld över gränsen och sköt mot den amerikanska ockupationsarméns militärbaser i Afghanistan – något som ledde till att Pakistan skarpt fördömdes för sin vägran att samarbeta i ett amerikanskt krig som pakistanierna motsätter sig. Samma ståndpunkt de hade när ryssarna ockuperade Afghanistan. En ståndpunkt som då prisades, men nu kritiseras.

Facklitteraturen och till och med den amerikanska ambassaden i Islamabad varnar för att trycket på Pakistan att ta del av den amerikanska invasionen, liksom de amerikanska attackerna i Pakistan, ”destabiliserar och radikaliserar Pakistan, med risk för en geopolitisk katastrof för USA – och världen – som skulle ställa i skuggan det som möjligen skulle kunna ske i Afghanistan” – för att citera den brittiske militären och Pakistananalytikern Anatol Lieven.

Mordet på bin Ladin ökade denna risk påtagligt på sätt som ignorerades i den allmänna entusiasmen över mördandet av misstänkta. De amerikanska kommandosoldaterna hade order om att kämpa sig ut om det skulle behövas. De skulle säkert ha haft flygskydd, kanske ännu mer, vilket kunde ha lett till en konfrontation med pakistanska armén, den enda stabila institutionen i Pakistan, och djupt engagerade i att försvara Pakistans suveränitet.

Pakistan har en enorm kärnvapensarsenal, den snabbast växande i världen. Och hela systemet är genomsyrad av radikala islamister, produkten av det starka amerikansk-saudiska stödet för den värsta utav Pakistans diktatorer, Zia ul-Haq, och hans program för radikal islamisering. Detta program, tillsammans med Pakistans kärnvapen, är del av Ronald Reagans arv.

Obama har nu ökat risken för kärnvapensdetoneringar i London och New York, ifall konfrontationen skulle ha lett till läckandet av nukleära material till jihadister, som rimligen befarades – ett av många exempel på det ständiga hotet från kärnvapen.

Lönnmordet på bin Ladin kallades Operation Geronimo. Detta orsakade uppror i Mexiko, och resterna av den amerikanska ursprungsbefolkningen protesterade mot benämningen. Men på andra håll var det få som förstod betydelsen av att likställa bin Ladin med den hjältemodige apachehövding som ledde motståndet mot inkräktarna och försökte att skydda sitt folk från ”den olyckliga rasens” öde som John Quincy Adams så vältaligt beskrivit. Den imperialistiska mentaliteten sitter så djupt att sådana frågor inte ens kan begripas.

Operation Geronimo kritiserades på några håll – man kritiserade namnet, dess genomförande, och dess konsekvenser. Detta framkallade den vanliga strömmen av rasande fördömanden, ovärdiga att kommenteras, även om vissa av dem var lärorika. Det mest intressanta fördömandet kom från den respekterade vänsterliberale politiske kommentatorn Matthew Yglesias. Han förklarade tålmodigt att ”en av de viktigaste funktionerna i den internationella institutionella ordningen är just att legitimera västmakternas användande av dödligt militärt våld”, så det är oerhört naivt att föreslå att USA ska lyda internationell lag eller andra villkor som vi påtvingar de maktlösa.

Orden är inte menade som kritik, utan som beröm; med andra ord kan man ha taktiska invändningar om USA invaderar andra länder, mördar och förstör med liv och lust, lönnmördar misstänkta efter behag, ifall landet i övrigt fullgör sina skyldigheter i mänsklighetens tjänst. Om de sedvanliga offren ser saken ur ett annat ljus, ja, då är det bara ett bevis på deras moraliska och intellektuella efterblivenhet. Och den enstaka västerländska kritiker som misslyckas med att begripa dessa grundläggande sanningar kan avfärdas som ”enfaldig”, förklarar Yglesias – som i förbifarten hänvisar specifikt till mig, och jag erkänner min skuld med glädje.

Låt oss backa ett årtionde till 2001, då det från första stund stod klart att den ”ärorika invasionen” var allt annat än det. Den genomfördes med insikten att miljoner afghaner skulle kunna komma att svälta, vilket är varför bombningarna fördömdes så bittert av hjälporganisationer som tvingades avsluta verksamhet som fem miljoner afghaner var beroende av för sin överlevnad.

Det värsta skedde lyckligtvis inte, men endast de mest moraliskt tröga kan undgå att förstå att insatser värderas i termer av sannolika konsekvenser, inte faktiska sådana. Invasionen av Afghanistan syftade inte till att störta den brutala talibanregimen, som man senare hävdade. Det var en efterhandskonstruktion, och anfördes som anledning tre veckor efter att bombningarna började. Invasionens uttryckliga skäl var att talibanerna var ovilliga att utlämna bin Ladin utan bevis, vilket USA vägrade att tillhandahålla, (därför att, som vi senare fick veta, man knappt hade några bevis, och i själva verket fortfarande har väldigt lite som skulle kunna hålla i en oberoende domstol – även om bin Ladins ansvar knappast kan betvivlas).

Talibanerna gjorde vissa åtbörder mot utlämning, och vi har fått veta att det fanns andra alternativ, men att de alla avfärdades till förmån för det våld som har slitit sönder landet. Enligt FN har det nått sin högsta nivå på tio år, och ingen minskning finns i sikte.

En mycket allvarlig fråga, som sällan ställdes då eller sedan dess, är om det fanns ett alternativ till våldet. Starka bevis tyder på att det fanns. Attacken den elfte september fördömdes kraftigt inom jihadiströrelsen, och det fanns goda möjligheter att splittra den och isolera al-Qaida.

Istället valde Washington och London att följa bin Ladins manus, och hjälpte honom att fastslå påståendet att västvärlden attackerar islam, och därmed framkalla nya terrorvågor. Den överordnade CIA-analytikern som ansvarade för spårandet av Usama bin Ladin sedan 1996, Michael Scheuer, varnade med en gång, och har sedan upprepat sin varning, att ”USA kvarstår som bin Ladins enda oumbärliga allierade”.

Dessa är några av de naturliga konsekvenserna av att avfärda Mustes varning, och det centrala innehållet i hans revolutionära pacifism, vilket bör leda oss till att undersöka de orsaker som leder till våld, och när de är legitima, vilket de ofta är, att åtgärda dem. När detta råd följs, kan det lyckas mycket bra. Storbritanniens senaste erfarenhet i Nordirland är ett bra exempel.

Under åratal reagerade London på IRA:s terror med än mer våld, vilket trappade upp cykeln som nådde sin bittra topp. När regeringen istället började se till orsakerna, avtog våldet och terrorn har effektivt försvunnit. Jag var i Belfast 1993, när det var en krigszon, och återvände för ett år sedan till en stad där det fortfarande fanns spänningar, men knappast utöver det vanliga.

Det finns mycket mer att säga om det vi kallar elfte september-attackerna och dess följder, men jag vill inte avsluta utan att nämna några fler årsdagar. Just nu råkar vara 50-årsdagen av president Kennedys beslut att trappa upp konflikten i Sydvietnam från grymt förtryckt till en ren amerikansk invasion: luftbombningar, användning av napalm och kemisk krigsföring som snart inkluderade förstörelse av grödor för att beröva motståndsmännen föda, samt program för att skicka miljontals sydvietnameser till det som faktiskt var koncentrationsläger där de kunde ”beskyddas” från gerillan som de visserligen stödde.

Det fanns några få på marginalerna som protesterade. Och när Sydvietnams själva överlevnad var tveksam, blev de folkliga protesterna rätt starka. Vid krigets slut 1975, ansåg cirka 70 procent av befolkningen kriget vara ”fundamentalt fel och omoraliskt”, siffror som gällde så länge som frågan ställdes i gallupundersökningar. I konstrast till detta var kriget ”ett misstag” i de politiska mainstreamkommentarerna, eftersom våra ädla mål inte kunde uppnås till en acceptabel kostnad.

En annan händelse som bör finnas i våra tankar i dag är massakern på Santa Cruz-kyrkogården i Dili för bara tjugo år sedan, den mest omskrivna av många chockerande grymheter under den indonesiska invasionen och annekteringen av Östtimor.

Några månader innan Santa Cruz-massakern, gjorde den australiensiske utrikesministern Gareth Evans sina berömda uttalanden där han avfärdade farhågor om den mordiska invasionen och annekteringen med motiveringen att “världen är en ganska orättvis plats, full med exempel på förvärv genom våld”, därför kan vi titta bort medan fruktansvärda förbrytelser fortsätter att ske, med starkt stöd från västmakterna. Men inte titta bort helt, för samtidigt förhandlade Evans rånet av Östtimors enda resurs med sin kamrat Ali Alatas, utrikesminister i Indonesien, och producerade vad som verkar vara det enda officiella västerländska dokument som erkänner Östtimor som en indonesisk provins.

Rättvisans krav kan förbli ouppfyllda långt efter att fred har förklarats. Santa Cruz-massakern illustrerar detta. Ett år efter massakern antog FN deklarationen om skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, som anger att ”handlingar som innebär påtvingade försvinnanden ska betraktas som ett fortlöpande brott så länge som förövarna fortsätter att dölja öde och vistelseort för personer som har försvunnit och dessa fakta förblir ouppklarade”.

Massakern är därför ett fortlöpande brott: de försvunnas öde är okänt, och förbrytarna har inte ställts inför rätta, inklusive de som fortsätter att dölja sin medhjälp och delaktighet. Detta är endast en indikation på hur långt vi måste sänka oss innan vi kan nå till en någorlunda respektabel nivå av civiliserat beteende.