En akustisk version av ”Working class hero” som framförs av Magnus Östman inleder ”Varsel”. Det är en markering att det vi ska ta del av är arbetarklassens berättelser om samhället. I texterna framförs kritik mot det machoideal som ibland förknippas med arbetarklassen och publiken får ta del av starka skildringar från bland annat en arbetarkvinna. Alla texter framförs av Fröberg och Östman som återger olika livsöden på ett övertygande sätt.

Volvo kallas för ”det stora fängelset” som kväser alla drömmar. Pjäsen är en fet känga åt nyliberalismen och alla dess profeter. Det är befriande att se politisk teater igen på en teaterscen. Tankarna leder till hur det kunde se ut under 1970-talet. När Fröberg försökte intressera stadsteatern för ”Varsel” möttes han av svaret att ”kvinnliga våldsoffer från arbetarklassen är en kliché”. Medelklassen har talat igen tänkte jag när jag hörde avslaget. Och medelklassperspektivet och hur det gör sig gällande är den röda tråden. Ingen efterfrågar längre arbetarklassens röster. 

Efter föreställningens slut inbjuder Jonas Fröberg och Magnus Östman publiken till en diskussion om vad de just sett. En man säger ”Fy fan för kapitalismen och klumpar i magen”. En annan anser att Varsel känns ”Ärligt och uppriktigt”.

Den förre riksdagsledamoten för Vänsterpartiet och docenten i nationalekonomi, Johan Lönnroth, eftersöker strategier från Fröberg/Östman. Lönnroth menar att de uppfattningar som framförs i pjäsen lika väl kunde ha framförts för 30 år sedan under Palmes tid. Världen har förändrats och kapitalismen är än mer global, säger Lönnroth, och efterlyser nya analyser som svar på orättvisorna i dagens samhälle. 

Men i ett polemiskt svar till Lönnroth tar jag fasta på det som jag kände jag när jag såg Varsel. ”Hela samhället genomsyras av ett medelklassperspektiv och det gäller även den politiska vänstern. Det är befriande att ta del av vad arbetarklassen själv har att säga om samhällsutvecklingen”.