Vad vill vi göra med EU? | Fria.Nu

Debatt


Per Gahrton
Fria Tidningen

Vad vill vi göra med EU?

Sverige är sedan länge medlem i den Europeiska unionen. Det börjar bli sent att kräva ett utträde, skriver Per Gahrton, ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito. Men vad vill vi göra med EU om vi själva får bestämma?

Anna-Klara Bratts ”Vi hade i all fall rätt – 2003” (Fria Tidningen 9/11-11) var just ett sådant ”Vad var det jag sa?!”-utrop som jag själv gått och burit på länge, men ändå avstått ifrån. Inte bara för att självsäkra besserwissrar sällan blir populära hos någon, utan främst på grund av det problem Bratt också påpekar: Vi som hade rätt 2003, ja varför inte redan 1994 (även om vi förlorade den folkomröstningen), vad vill vi i dag 2011?

De mest ståndaktiga vill rulla historien bakåt sjutton år och framtvinga svenskt EU-utträde. Såvitt jag vet är det fortfarande officiell V-politik, även om den trolige nye V-ledaren Jonas Sjöstedt i en ström av EU-kritiska kampanjutspel oftast tycks förbigå utträdeskravet och nöja sig med att hålla fast vid det vi hade rätt om 2003 – och fick rätt om genom folkomröstningsvinsten: Sverige ska stå utanför EMU och motsätta sig alla steg i EU-federalistisk riktning.

Ja, att Sverige inte ska gå med i EMU är givet. Men vad ska vi göra därutöver? Ingenting? Eller tillsammans med Storbritannien och ytterligare några antifederalistiska EU-länder försöka förhindra ytterligare befogenhetsöverföring till EU?

En aktivare variant vore att återuppliva det nordiska spåret. LO-tidningen, som alltid insett EMU-projektets omöjlighet, luftar tanken på en nordisk valutaunion istället, men konstaterar pessimistiskt att ”ett sådant projekt skulle vara ekonomiskt rimligt, men naturligtvis politiskt omöjligt” (18/11).

Det är inte så säkert. När en så etablerad makthavare som historikern och före detta statsbyråkraten Gunnar Wetterberg, numera medlem av Kungliga vetenskapsakademin, på fullt allvar kan plädera för inte bara nordisk valutaunion utan en nordisk förbundsstat, presenterad som Föreningen Nordens årsbok 2010, kan det inte vara helt uteslutet. Wetterberg tror själv att en sådan modell kan bli politiskt möjlig under hans troliga livstid, det vill säga inom ett trettiotal år.

Eller en annan sorts politik inom EU? För egen del fick jag en tankeställare när jag läste Der Spiegels artikelserie (inledd i nr 46, 14/11-11) om vad som är på gång bland EU:s makthavare. Det är inte alls det som de flesta svenska debattörer, såväl gamla EU- och/eller EMU-motståndare, som många före detta EMU-anhängare, tycks tro – att EU-strukturen i sedvanlig stil kommer att ges ökade formella maktbefogenheter och EU därmed ta ytterligare steg i riktning mot en förbundsstat. Visserligen använder en hel del EU-ledare, till exempel Joschka Fischer, öppet uttrycket Europas förenta stater. Men inte ens superfederalisten Joschka vill göra ett nytt försök att förmå EU-länderna att anta en författning för en sådan förbundsstat. Han och de flesta andra EU-federalister inser att en ny författning skulle stupa på ett nej i något eller några EU-länder, precis som den förra gjorde. Dessutom erkänner faktiskt Joschka&Co att det saknas folkligt stöd för en europeisk förbundsstat.

Det betyder förstås inte att de ger upp, bland annat för att EMU-projektet knappast överlever utan betydligt utökade centrala befogenheter över euro-länderna. Men om de inte ska följa det som i EU-jargong kallas ”gemenskapslinjen”, det vill säga formellt fastställda utökade EU-befogenheter som ska förvaltas av EU:s institutioner, alltså EU-parlamentet, EU-rådet, EU-kommissionen och EU-domstolen, hur ska det då gå till att skapa ökad centralmakt inom EU?

Enligt Der Spiegel pågår nu i EU-ländernas huvudstäder (men inte i Bryssel) omfattande arbete på att utveckla den modell som annars brukar vara skällsord för federalister och honnörsord för funktionalister – nämligen den ”interguvernementala” linjen eller helt enkelt: samarbete och överenskommelser mellan EU-ländernas regeringar. EU- och EMU-motståndare brukar ju säga att lösningen på problemet med att bygga ut och utveckla nödvändigt internationellt samarbete och samtidigt behålla rimlig nationell suveränitet är just ”interguvernementala” samarbeten och avtal, som betyder att inget land kan överröstas, men när ett avtal är ingått kan det i princip vara lika bindande som en EU-lag.

Ska vi alltså hurra över att EU-federalisterna tycks vilja satsa på den ”interguvernementala” linjen och överge, eller i varje fall uppskjuta, försöken att gå vidare på gemenskapslinjen?

Jag är inte så säker.

Enligt Der Spiegels beskrivning handlar det om att det blir regeringschefer som i slutna rum gör upp om de stora besluten – betydligt mer och hemligare än i dag. Kanske får EU en sorts ekonomisk regering, men utan strikt formella beslutsformer, utan insyn och utan påtagligt demokratiskt inflytande. Det talas också om ”kärn-Europa”, det vill säga en modell där några av EU:s ursprungsmedlemmar, särskilt Tyskland och Frankrike, blir de verkliga regenterna, medan övriga degraderas till satelliter.

Visst finns en tendens till detta redan i dag, men det skulle bli mycket värre. EU-kommissionen och EU-parlamentet har redan protesterat. Det handlar förstås delvis om maktkamp, men inte enbart. Det handlar också om skillnaden mellan en modell där det finns fastlagda spelregler och en modell där allt viktigt sker bakom kulisserna. I båda modellerna skulle det dock bli mer makt på EU-nivå.

Finns det någon utväg ur detta, en lagom-modell? Häromåret gav jag ut en bok, Befria EU (Ordfront), där jag pläderade för att EU skulle bli en konfederation/statsförbund med vissa starka centrala befogenheter (till exempel om miljö), men samtidigt mycket mindre centralstyrning än i dag. Det blev viss debatt, men inte mycket.

Fortfarande präglas svensk EU-debatt av den gamla ja-nej-motsättningen och konstruktiva alternativa förslag sorteras snabbt bort, om det sedan handlar om ett nordiskt spår eller en europeisk lagom-modell. Det är synd, för Anna Klara Bratt har ju helt rätt när hon konstaterar att ”nu är inte frågan hur vi inte skulle göra, utan hur vi skulle göra om vi fick komma till”.

Jag tror inte att ett avdammat utträdeskrav eller en kampanj för EU:s upplösning är rätt rödgrönt svar. Men inte heller envetet motstånd mot utökade EU-befogenheter räcker. Det krävs konstruktiva alternativ, annars riskerar vi att hamna ur asken i elden. Istället för en övermäktig EU-kommission, som dock står under viss kontroll av EU-parlament och EU-domstol, får vi ett tysk-franskt direktorat, redan döpt till Merkozy i den europeiska debatten, där allt beslutsfattande sker i hemliga rum och bara den råa makten räknas. Om de rödgröna inte ska bli irrelevanta när det gäller makten över framtiden krävs bättre svar på Anna Klara Bratts fråga: Hur skulle de rödgröna göra med EU om de fick komma till?

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu