5 000 år av skuld | Fria.Nu

Fördjupning


Jamie Stern-Weiner
Fria Tidningen

5 000 år av skuld

David Graeber är docent i antropologi vid Goldsmiths University of London. Hans senaste bok Debt: The First 5 000 Years ser på utvecklingen av skuld som både ett moraliskt och ett ekonomiskt koncept, och bygger på antropologiska bevis från en rad olika samhällen, både nutida och historiska. Jamie Stern-Weiner har träffat David Graeber för att diskutera några av argumenten i boken. I intervjun undersöker han hur moralens språk blev till skuldens språk och hur våra grundläggande moraliska och juridiska begrepp blivit djupt formade av en historia av krig och slaveri. 

Journalisten David Brooks kritiserade nyligen högerorienterade republikaner för att betrakta möjligheten att underlåta att betala statsskulden med nonchalans. David Brooks kommenterade på följande sätt: ”Denna rörelses medlemmar [det vill säga Tea Party-republikaner] har ingen känsla för moralisk anständighet. En nation ger ett heligt löfte att betala pengarna tillbaka när den lånar dessa. Men denna rörelses medlemmar talar lugnt om att underlåta att betala tillbaka pengarna och är villiga att befläcka sin nations ära.”


Socialantropologen David Graeber menar att skuld är ett löfte som förvrängts av matematik och våld. MELVILLE HOUSE PUBLISHING

Denna sammanflätning av skuldens språk med moralens språk är ett huvudtema i din bok. Kan du berätta lite om dess historia?

– Tanken att ”ära” och ”kredit” är samma sak inträffar i situationer där människor handlar med varandra direkt. Om det finns någon form av marknad, och skulder betecknas i pengar, men du kan inte fängsla någon eller bryta benen på dem om de inte uppfyller sina åtaganden, så för att fungera framgångsrik som företag är din ära din största resurs. I medeltida arabisk lag – sharia – var kredit kapital: din personliga ära var en form av kapital, och var juridiskt erkänt som sådant. Så Brooks kommentar är inte helt tokig, därför att stater faktiskt inte kan tvinga varandra att betala.

– Men det finns något ironiskt i att tänka på ett löfte gjord av en stat att betala en skuld, som något absolut heligt. En skuld är trots allt bara ett löfte, och politiker ger alla möjliga olika löften. De bryter de flesta av dem. Så varför är dessa löften de enda de inte kan bryta? Det anses fullständigt normalt för någon som Storbritanniens biträdande premiärminister Nick Clegg att säga, ”naturligtvis lovade vi att inte höja skolavgifterna. Men det är orealistiskt.” Orealistiskt betyder här att ”självklart finns det ingen möjlighet att bryta mina löften till bankirerna, inte ens de som är knutna till banker som vi löste ut och i vissa fall faktiskt äger”.

– Det är slående att ingen någonsin anmärker på detta. Varför anses ett löfte som en politiker gett till de människor som valde honom, vara till för att brytas – det är inte ”heligt” på något sätt – medan ett löfte samma politiker givit en finansiär anses vara vår nations ära? Varför innebär inte ”vår nations ära” att vi håller våra löften till folket att tillhandahålla hälsovård och utbildning? Och varför tycks alla acceptera detta?

Varför tror du att det är så?

– Därför att de senare löftena är vanligtvis inte inramade i skuldens språk. Skuldens språk är inte ett ekonomiskt sådant: det är ett moraliskt språk. Det har använts i tusentals år av människor i situationer med stora ojämlikheter i makt. Om du har en situation med fullständig ojämlikhet, speciellt våldsam ojämlikhet – om du har erövrat någon, eller om du är en mafioso som utvinner pengar i utbyte mot beskydd – och ramar in relationen i termer av skuld, får man det då att verka som att utpressarna är storsinta och offren bär skulden. ”Okej, du står i skuld till mig, men jag ska vara schysst och låta dig slippa undan denna månad…”

– Det dröjer inte länge innan offren tycks moraliskt skyldiga bara genom sin blotta existens. Den logiken fastnar i människors medvetande – den är otroligt effektiv. Inte universellt effektivt, eftersom det också är sant att den stora majoriteten av revolt, uppror, populistiska konspirationer och uppresningar i världshistorien har handlat om skulder. När det slår bakut, exploderar det i stor skala. Men i alla fall, det är vad folk nästan alltid gör när de ska påtvinga en situation av fullständig ojämlikhet.

– Det ironiska är naturligtvis att när de handlar med varandra, är rika och mäktiga personer medvetna om att skulder inte är ”heliga”, och de omformar reglerna hela tiden. De är ofta otroligt förlåtande och generösa när de gör affärer med varandra. Idén om skuldens helighet tillämpas främst när vi talar om olika sortering av människor. Precis som rika kommer att hjälpa andra rika, så kommer även fattiga att lösa ut varandra - de kommer att ge ”lån” som egentligen är gåvor, och så vidare. Men när det handlar om människor utan makt som har skulder till människor med makt, blir skulden plötsligt helig och man kan inte ens ifrågasätta den.

– Begreppet kreditvärdighet är kanske en bra förklaring på varför mäktiga institutioner eller människor som är skyldiga andra mäktiga institutioner eller människor pengar, är så ovilliga att utebli med betalningen.

Vad är det viktigaste argumentet i din bok?

– Ett av dem är det vi just har diskuterat. Vad är en skuld? En skuld är ett löfte som har förvrängts av matematik och våld, och boken undersöker historien om hur detta händer. Historien har gjort en märklig sak med oss: vi förknippar saker som krig och slaveri med den antika världen och föreställer oss att de inte har någon nutida betydelse för våra liv.

– Men faktum är att denna historia av våld har helt förändrat vårt sätt att tänka, så att vår förnuftiga politiska och ekonomiska logik har blivit fullständig omstöpt. Alla dessa saker har formats av våld och militära operationer i mycket högre grad än vad vi någonsin skulle kunna föreställa oss. Jag tror att vi kommer att behöva börja tänka i dramatiskt nya termer för att ens få fram en realistisk bild av hur ett fritt samhälle borde se ut.

– Om frihet är förmågan att ge verkliga löften, vilken typ av löften skulle fria kvinnor och män då ge varandra? Hur skulle dessa hållas? Vi vet knappt vad det ens skulle innebära att börja ställa dessa frågor. För att få reda på det behöver vi rensa bort mycket av det konceptuella arvet efter årtusenden av krig, slaveri och skuld, som hindrar oss från att få reda på det. Det är inte det explicita buskapet i min bok, men det är en av de saker jag verkligen försöker förmedla.

Kan vi titta på den historiska utvecklingen av vår föreställning om frihet?

– I de flesta språk betyder ordet för ”frihet” lika med ”motsatsen till slaveri”. Men enligt romersk rätt är ”frihet” den naturliga kraften att göra vad helst du vill – med undantag för de saker du inte kan göra, antingen på grund av lagen eller därför att någon kommer att stoppa dig. Det är som att säga ”solen är fyrkantig, utom i den mån som den är rund”. Och folk anmärkte genast på det här: med denna definition, är alla ”fria”. Slavar är ”fria” – de kan ju trots allt göra vadhelst de vill med undantag för de saker som de inte kan göra. Så varför utvecklade de denna absurda definition?

– Då måste vi börja med vår definition av egendom, som härrör från romersk rätt, där vi tolkar egendom som förhållandet mellan en person och en sak, där personen har total makt över saken. Det romerska domare föreställde i definitionen av frihet var en relation mellan två personer, där en av dem är en ”sak”. Det är vad slaveri handlar om. Så innebörden av frihet hänvisar nu till slavägarens makt. En ”fri” person blir en person som har människor som den kan göra vad den vill med, eller som ser världen som en uppsättning ägodelar – någon som har en personlig privat sfär, inom vilken den kan göra vad den vill.

– Denna definition har fördelen att inte föreslå att frihet är obegränsad, utom i den mån den är begränsad. Men den inbegriper också alla dessa förvrängda och motsägelsefulla föreställningar: att frihet inte är en produkt av sociala relationer, men i själva verket är en negation av sociala relationer. Det har haft en lömsk påverkan på hur vi betraktar världen.

Jag blev intresserad av en passage i boken där du diskuterar dualism som ett försök att snickra ihop en filosofisk framställning som skulle kunna få denna udda romerska uppfattning om äganderätten att låta vettig.

– En av paradoxerna blir konceptuell: i teorin om naturrätten, som i romersk äganderätt, är frihet din förmåga att göra vad du vill inom din sfär av privat ägande. Nå, om ”frihet” är i huvudsak äganderätt, och om hela världen betraktas i termer av äganderätt, kommer din främsta och mest elementära egendom att vara din egen kropp, din egen person. Men om mänskliga rättigheter är grundade på din äganderätt över dig själv, och äganderätt är utformad efter slaveri, innebär det att du är både herre och slav på en och samma gång. Hur fungerar det? Det är uppenbart att det inte låter vettigt. Det är anledningen, tycks det mig, till varför vi är så fast beslutna att skapa en uppdelning mellan sinne och kropp, därför att det erbjuder ett sätt att föreställa sig vårt sinne som herre och kroppen som slav. Denna idé är ett svar på det sätt vi väljer att definiera ”frihet” i lag.

– Den andra paradoxen är naturligtvis att friheten i sig betraktas som något man har – som en form av egendom. Frihet är både förmågan att äga saker, och är också något du äger. Varför skulle någon vilja formulera frihet som rätten att äga din frihet? Varför föreställer vi oss våra rättigheter som egendom?

– Om man följer spåren tillbaka, är de personer som verkligen driver denna linje konsekvent inte de som ville öka mänsklig frihet., utan de som ville begränsa det – personer som trodde på en absolutistisk stat, till exempel. För att om frihet är förmågan att äga sin frihet, då kan du sälja det du äger, du kan hyra ut det, du kan ge bort det. Den är överlåtbar.

– Självständighetsförklaringen, som skrevs av Thomas Jefferson, en stor libertariansk slavägare, börjar med att till synes undergräva själva tanken att något liknande slaveriet skulle kunna vara möjligt, och förklarar – och han hamnade i trubbel för detta – att ”vi är begåvade med vissa obestridbara rättigheter”. Detta betyder att vi äger dessa saker, men vi kan inte sälja dem. Hursomhelst, det håller språket och naturrättsteorins logik intakt. Resultatet blir att varje försök att faktiskt tillämpa dem ständigt skapar oändliga paradoxer.

– Jag är övertygad om att om man ber några genomsnittliga amerikaner att försvara argumentet att slaveri bör vara olagligt, skulle de ha mycket svårt att göra detta. De skulle alla hävda att, ja, naturligtvis är det fel att äga människor, men om man skulle pressa dem om varför, och använda ett exempel – det finns livstidsdömda fångar utan möjlighet till benådning, och fängelser hyr ofta ut internernas arbete till lokala gårdar eller företag, varför inte sälja dem? – så skulle de förmodligen inte kunna komma på någon anledning. Därför att förnuftets logik gällande lag och frihet gör det svårt att invända mot institutionen.

Låt oss granska skuld närmare. För att göra det måste vi första titta på pengar. Vilken definition av pengar arbetar du med i boken?

– Det finns två stora idétraditioner om detta inom ekonomi. Den ortodoxa eller den förhärskande riktningen förutsätter att pengar uppstår som, och i huvudsak förblir ett medel för, utbyte. Det är så man får den klassiska ”myten om byteshandel”, som den ibland kallas. Människor byter direkt med varandra. Och om jag inte har något du vill ha, kan jag inte få det du har; detta är ett problem som vi så småningom löser genom något som alla kommer att vilja ha; och därför att det blir bytesmedlet skapar det ett positivt kretslopp i vilket folk vill ha ännu mer, pengar uppstår, och så småningom utvecklas krediten ur det.

– Det finns ett problem med denna berättelse. Den förutsätter att alla i en liten by kommer att ägna sig uteslutande åt vad ekonomerna kallar ”spot trade” – jag ger dig något just nu, du ger mig något just nu, och vi går iväg. Men naturligtvis är detta fånigt. Om din granne har något du vill ha, även om du inte har något som han vill ha nu, är han ändå din granne och så småningom kommer du att ha något som han vill ha. Det som skulle uppstå i en sådan situation är ett kreditsystem. Så den andra ekonomiska idétraditionen börja med tanken på kredit, och betonar pengars roll som en räkneenhet. Pengar är ett sätt att mäta skuld på. Pengar börjar som en räkneenhet, och är därför inget som nödvändigtvist måste vara fysiskt på plats.

Så om kredit föregår hårdvaluta, varför utvecklades hårdvalutan?

– Det växande samförståndet mellan historiker under de senaste tio åren är att marknader som grundats på användningen av ädelmetaller (som guld och silver) eller valuta i dagliga transaktioner är nästan överallt en bieffekt av krig. Om man tänker efter, låter detta vettigt. Varför valde de guld och silver som den universella valutan för utbyte? Jo, guld och silver är den sortens saker som soldater var mest benägna att mycket av till hands, eftersom det är det enklaste och det mest värdefulla man kan bära iväg med om man plundrar någonstans. Men å andra sidan är en soldat den sista personen man kommer att vilja bevilja kredit åt, eftersom de är tungt beväpnade och bara passerar igenom. Så soldater vill ha saker och de har massor av dessa bitar av ädelmetall; det är logiskt att det är där kontantmarknader uppstår.

– En viktig organiserande ram för den historiska analys du presenterar i boken är pendlingen mellan ekonomier grundade på kredit och de baserade på guld och silver. En intressant historisk aspekt är att du skiftar fokus från ”växlingen” från feodalism till kapitalism, som tilldrar sig så mycket uppmärksamhet och debatt, genom att påbörja en period 1450 och avsluta den 1971.

– När man letar efter övergången från kreditsystem till system som grundas på guld och silver, är upptäckten av Amerika och det massiva flödet av ädelmetaller från Amerika till Europa det självklara stället att börja leta på. Men kruxet är att det massiva flödet av ädelmetaller för det mesta inte hamnade i Europa – det hamnade i Indien och Kina. Om du tittar noga, verkar den riktiga övergången ske runt 1450, när Kina själv övergick från det gamla systemet med papperspengar till en ekonomi som grundades på silvertackor. Vissa har uppskattat att conquistadorernas kolonier inte hade varit lönsamma i mer är tio till tjugo år, om det inte hade varit för denna enorma efterfrågan på silver från Fjärran Östern. Det är den kopplingen som startade övergången från det gamla kreditsystemet som var dominerande under medeltiden, till guld och silver-systemet som var dominerande fram till, faktiskt, 1971.

Du har beskrivit hur övergången från kredit till guld och silver, som inträffade som en bieffekt av krig, skapade kommersiella marknader. Var detta den punkt då skiftet från vad du kallar ”mänskliga ekonomier” till ”kommersiella ekonomier” uppstod?

– En ”mänsklig ekonomi” är en term som jag myntade för att hänvisa till en ekonomi där pengarna används främst för att omforma sociala relationer, snarare än till att köpa materiella objekt eller ägodelar. Men när pengar används till både och, skapar det plötsligt all denna moralpanik, vilket förvärras ytterligare när systemet utvecklas till ett där människor rutinmässigt börjar använda kontanter för grundläggande transaktioner. Ta prostitution till exempel. Lagliga sociala relationer är de där pengar har utväxlats, till exempel ”brudpris” som betalats för att erkänna ett nytt äktenskap. Men när man bekräftar ett äktenskap på samma sätt som man använder för att köpa en anka eller betala en prostituerad, skapas moralpanik.

Sker svängningen alltid från mänskliga ekonomier till kommersiella ekonomier? Har övergången någonsin skett i andra riktningen?

– Oh ja, visst har folk övergett kommersiella ekonomier, och kommersiella ekonomier har kollapsat. Men ändå, inom de stora civilisationernas tradition är det som händer, inte en rörelse mellan mänskliga och kommersiella ekonomier, men mellan kreditbaserade system samt guld och silver-baserade system, och denna fram och tillbaka-rörelse är ett av de teman i boken. Kreditbaserade system är mer som mänskliga ekonomier, även om de inte går hela vägen.

Därför att kredit inte är helt opersonligt på samma sätt som kontanttransaktioner kan vara...?

– Ja, man förlitar sig på personligt förtroende, men det är också kvantifierat och överförbart, vilket gör det till en skuld snarare än till en enkel moralisk förpliktelse. Det är här du får symptom som de jag har beskrivit – till exempel, i medeltida islam är ett gott anseende en form av kapital; det rykte man har om sig att vara en anständig människa, en pålitlig person, blir mycket viktigt. Som Pierre Bourdieu sade om nutida Algeriet, ära är överlägsen pengar därför att du kan omvandla din ära till pengar, men du kan inte omvandla dina pengar till ära. Jag tyckte att detta var en lysande upptäckt – att ära är en form av kapital – tills jag upptäckte att i traditionell islamisk lag är detta bokstavligen sant: ära är juridiskt erkänt som en form av kapital.

– Medan marknader uppstår som en bieffekt av militära operationer, blir de i vissa tider och platser i historien även till någonting annat. De blir något som varken är beroende av eller en bieffekt av statliga åtgärder, men istället blir motståndare till staten. Första gången jag är medveten om att detta sker är under medeltida islam. Det är en sorts marknadspopulism som tenderar att uppstå när kontroller inrättas för att säkerställa att kreditsystem inte får fnatt. I medeltida islam fanns exempelvis ett förbud mot ocker. Men det förbudet tillämpades inte av staten – folket vädjade till religiös lag för att lösa affärstvister och -kontrakt, men staten kunde inte sätta någon i fängelse för att bryta mot denna lag. Missbruk som ocker och skuldslaveri hade varit typiska i Mellanöstern under tusentals år och blev i huvudsak olagliga under islam.

– Genom det mesta av Mellanösterns historia hade köpmannaklasserna varit allierade med den styrande klassen i ett system som upprätthölls med fysiskt våld – de var pennigutlånare, de var de som andra hamnade i skuldfällor hos och blev skuldslavar åt på grund av räntebärande lån. Det som sedan hände var att köpmannaklasserna i princip bytte sida och skapade denna idé om en marknad som existerade utanför staten. Men det var en annorlunda typ av marknad. Medan marknaden och staten ansågs vara fullständigt åtskilda, antogs det samtidigt att konkurrens, även om den ansågs spela en viktig roll, inte var marknadens essens. I slutändan sågs marknaden som en form av ömsesidigt förtroende och ömsesidig hjälp.

– En av de stora överraskningarna är att se i vilken grad sharialagarna under medeltida islam gick i spetsen för den fria marknadens retorik. 

– Men det finns en skillnad. Marknadsbegreppet enligt sharia, som bygger i grunden på ömsesidigt stöd och förtroende, överfördes inte rakt av till en europeisk kontext. I Europa fanns en mycket mer aggressiv syn på handel som en förlängning av konkurrensförhållanden med människor som du lika gärna skulle kunna döda, om det inte vore ofördelaktigt att försöka göra det vid en viss tidpunkt. Nå, i detta sammanhang blir idén om den ”fria marknaden” helt annorlunda. Och i det sammanhanget skapar man en idé om en marknad som bör finnas utanför staten, men egentligen inte kan det.

För att hoppa framåt lite, vad var ursprunget till statsskulden?

– Det är intressant, eftersom denna period mellan ca 1450–1971 är en period som domineras av guld- och silvertackor i den mån att folk tror att pengar i huvudsak är ädelmetaller – guld är en vara som används för att mäta andra varor – men det är också en period där du har moderna papperspengar. Detta kan tyckas vara en paradox, men naturligtvis har värdet av papperspengar alltid uppfattats som representerande guld.

– Det intressanta med dessa system är det faktum att den typ av pengar som kapitalisterna använde med varandra var annorlunda än den typ av pengar som användes av vanliga människor. Det fanns en moralisk föreställning att människor inte borde använda kredit, att de borde använda mynt, vilket motsvarade en allmän medelklasstanke att det inte var bra om alla var skyldiga varandra pengar. Men samma kapitalister som ansåg att människor inte ska stå i skuld till varandra, använde, när de gjorde affärer sinsemellan, det som ibland kallas ”high powered”-pengar, som mestadels var en monetarisering av regeringens krigsskuld.

– Det är därför som denna diskussion om skulden som ett sådant fruktansvärt problem inte har någonting att göra med hur ekonomier faktiskt fungerar. Det sätt på vilket ekonomier faktiskt fungerar, innebär att regeringen måste upprätthålla en skuld, och den skulden beror generellt sett på militära utgifter (i USA nästan precis hela skulden). Skulden blir sen monetariserad i form av sedlar, och det är vad vi använder som pengar: pengar som regeringen är skyldig i utbyte mot att upprätthålla en säkerhetsapparat och en militär.

Enligt översikten i din bok, har vi sedan 1971 sett en återgång från guld- och silvertackor till kredit.

– Ja. Och jag hävdar att i perioder som domineras av kreditpengar, kommer människor att inse att pengar i grund och botten är ett skuldbrev, en social relation. Och om pengar bara är en rad löften och åtaganden mellan människor, kan dessa saker helt klart omformas, om det skulle behövas.

– Övergången till kredit tenderar att driva fram två frågor: 1) Vad ska stoppa människor från att tappa fattningen och vårdslöst börja skapa nya former av pengar? 2) Vad ska stoppa människor från att därmed hamna i skuldfällor och bli förslavade? Den vanliga lösningen är att skapa någon form av kontroll, vilket är anledningen till att man hade skuldavskrivningar under vissa perioder i Mesopotamien, exempelvis förbudet mot ocker. Detta är logiskt, för om pengar bara är en social konstruktion, och erkänns som en sådan, då kommer människor att vara mer öppna för att ändra de regler som styr denna. I själva verket var detta fullständigt erkänt under medeltiden. Aristoteles ståndpunkt att pengar är en överenskommelse vi gör med varandra, vilket var väldigt mycket en minoritetsuppfattning under antiken, fick stor spridning i Europa. Om det är en överenskommelse, kan vi omförhandla den när som helst, och det gjorde folk. De höjde och sänkte värdet av pengar hela tiden.

– Därför blir frågan: varför hände det inte den här gången? Varför har man inte, sedan 1971, inrättat övergripande institutioner för att skydda gäldenärer, vilket är vad man alltid har gjort förr i tiden? Varför skapade man inte kontroller så att pengar inte kunde skapas vårdslöst av de med makt, som ett sätt att förslava alla andra? Det som har hänt är raka motsatsen.

– Man har skapat övergripande institutioner, som Internationella valutafonden, för att skydda borgenärerna. Det är vad Internationella valutafonden i huvudsak är: det är en del av en enorm global finansiell byråkrati som utvecklats successivt under de senaste 30–50 åren, enligt principen att ingen någonsin ska kunna underlåta att betala tillbaka ett lån.

– I Amerika, till exempel, är nästan alla skuldsatta. Den stora sociala ondskan i antiken, det som sharialagen och den medeltida kanoniska rätten försökte garantera aldrig skulle hända igen, var ett scenario där en familj blir så djupt skuldsatt att de tvingas att sälja sig själva, eller sina barn, som slavar. Vad har vi i dag då?

– Vi har en befolkning utav vilka alla är skuldsatta, som hyr ut sig själva till arbetsgivare för jobb de säkert inte skulle vilja göra annars, för att kunna betala av dessa skulder. Om Aristoteles på något magiskt vis förflyttades till USA skulle han dra slutsatsen att de flesta av den amerikanska befolkningen är förslavade, därför att för honom skulle skillnaden mellan att sälja dig själv och hyra ut dig själv, i bästa fall vara en formalism.

– Detta är återigen varför jag säger att våra definitioner av frihet är bisarra – vi har lyckats med att ta en situation som de flesta i den antika världen skulle ha en erkänt som en form av slaveri och gjort den till definitionen av frihet (din möjlighet att bli skuldsatt, din förmåga att sälja ditt arbete på marknaden, och så vidare). I processen har vi skapat just det som den gamla lagstiftningen och alla dessa gamla politiska praktiker ville undvika.

– Men det är också sant att vi pratar om 1971 fram till i dag, vilket är 40 år. Ur en 500 år gammal ekonomisk cykel är det inte mycket. Det är bara början, och det är också tydligt att det system jag har beskrivit inte har fungerat särskilt väl. Internationella valutafonden har blivit utslängd ur land efter land, och är persona non grata i Ostasien. Det har blivit utslängt ur Latinamerika, och för bara några veckor sedan sparkades det ut ur Egypten. Faktiskt har de bara Afrika och Europa kvar som tillhåll, och just nu sker en enorm reaktion i Europa mot Internationella valutafonden.

– Under 2008 gick den magiska låtsasvärlden av kredit in i väggen. En av anledningarna till jag skrev den här boken var att jag trodde att det i krisens efterdyningar fanns en möjlighet för oss att sätta oss ner och börja prata om saker igen. Det fanns ett kort ögonblick, strax efter 2008, när folk sa ”Åh, allt det vi trodde oss veta var fel”. Men det varade inte länge. Det fanns en känsla av ”Oj då!”, och sedan började folk tala om att vi kanske borde återinsätta det gamla systemet så som det mer eller mindre var förut.

– Det är det stadium vi befinner oss i just nu. Varje år som går för oss närmare den tid då det kommer att hända igen, och alla är ganska medvetna om detta. Så krediten har smulats sönder. Det är därför jag trodde att detta var ett lämpligt tillfälle för boken, eftersom vi behöver ha ett allvarligt samtal om skuld.

– Om saker och ting utvecklas på det sätt som de har gjort i det förflutna, kommer vi i slutändan att gå i helt motsatt riktning från det sätt saker och ting har utvecklats under de senaste 40 åren – bort från nya former av slaveri och skuldsatthet; bort från det ändlösa magiska skapandet av kreditbubblor som sedan spricker, och bort från denna föreställning att skuld är en helig förpliktelse som går före alla andra löften man ger.

– Men vi har fortfarande dessa föreställningar i våra huvuden – det är en psykologi som kommer att vara svår att övervinna. 

Fakta: 

David Graeber undervisar i socialantropologi vid Goldsmiths, University of London och har tidigare skrivit Towards an Anthropological Theory of Value, Lost People och Possibilities: Essays on Hierarchy, och Rebellion and Desire.

Jamie Stern-Weiner studerar politik vid Cambridge, är medredaktör för New Left Project och skriver vanligtvis för Le Monde Diplomatique, CounterPunch och Znet.

Översättning och bearbetning: Mariana Filip.

Artikeln finns i sin helhet (dubbelt så lång) på engelska på www.newleftproject.org

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria.Nu