Orden var hans jazz | Fria.Nu
Fria Tidningen

Orden var hans jazz

Kritikerna avskydde honom. Istället var det de unga som tog honom till sitt hjärta. I år är det tio år sedan Sveriges kanske ende beatförfattare Sture Dahlström dog. Det är dessutom femtio år sedan han debuterade.

– Sture var inte direkt politiskt korrekt och fick förskräckliga recensioner. Framför allt var det punkarna som gillade honom, säger Håkan Dahlström, skulptör och filmare och son till författaren, via ett knastrigt Skype från sitt hem i södra Spanien.

De flesta som beundrar Sture Dahlström håller nog med om att humorn var en avgörande orsak till varför de fastnade för hans böcker. De humoristiska inslagen, vilket inte minst är framträdande i de många sexskildringarna, får fortfarande människor att skratta.

– Folk använder Sture som psykofarmaka, vilket är ett ganska bra betyg, säger Håkan Dahlström.

Anneli Eriksson, producent och programledare för radioprogrammet Kalejdoskop i Sveriges Radio P2, är ett stort fan av Sture Dahlström och beskriver humorn i böckerna som genialisk.

”Jag blir så glad när jag läser det Sture har skrivit, det ger mig hopp om livet på nåt vis, jag blir upprymd och på väldigt gott humör”, skriver hon i ett mejl.

Sture Dahlström föddes 1922 i Huskvarna. Författare blev han inte förrän ganska sent i livet; han var nästan 40 när han 1961 debuterade med Änglar blåser hårt. Säg hans namn och de flesta kommer att tänka på de ”galna” böcker han skrev på 1970-talet och framåt. Debutromanen skiljer sig från dessa. Boken är värd att läsa för att förstå hur Sture Dahlström utvecklades som författare, men också för att det är en välskriven och värdig debutroman i samma anda som Kerouacs On the road, beatklassikern från 1957.

I Änglar blåser hårt får läsaren följa Jeb, en jazzälskande, arbetsskygg ung man som försörjer sig genom tillfälliga jobb som musiker, bland annat i Spanien. Dahlström hade god inblick i beatkulturen och dess intresse för jazzmusik och rus. Jeb och hans kompisar lever och andas jazz (men pratar också nyfiket om den tyske kompositören Stockhausen). De diskuterar den hallucinogena drogen meskalin (”Huxleys kaktusgrej”), men bestämmer sig för att jazzen är ”vårt meskalin och vår port i muren”.

Boken innehåller även en beskrivning av ett marijuanarus, vilket måste ha varit ovanligt i en svensk roman utgiven 1961:

”En kille kom och bjöd mej på ett bloss grönt och efter en stund susade det i bollen och jag promenerade högt uppe i luften”.

Men drogreferenserna till trots är karaktärerna i boken mest intresserade av att berusa sig med alkohol – och musik.

Änglar blåser hårt är en bok om att vara ung och förr eller senare tvingas välja mellan ett fritt – men fattigt – bohemliv och ett inrutat liv med heltidsjobb. Det är ingen vild gissning att en och annan ung svensk som läste boken i början av 1960-talet inspirerades att packa ryggsäcken och ge sig ut på upptäcktsfärd i Europa och resten av världen.

De otaliga referenserna till musik i Sture Dahlströms böcker har en förklaring. Innan han blev författare arbetade han som musiker och spelade i flera orkestrar runt om i Sverige. Under en period på 1960-talet drev han dessutom en musikaffär i Ystad.

Han lär ha varit en duktig musiker; i sin ungdom vann han en musiktävling, och vid ett tillfälle spelade han med den legendariske jazzmusikern Lars Gullin. Men några inspelningar där Sture Dahlström medverkar som musiker i orkestersammanhang existerar sannolikt inte.

– Jag tror jag har någon ”gör din egen skiva” från 40-talet, men det är inget som kommer att ges ut. Det finns inga inspelningar med Sture, säger Håkan Dahlström.

Tror du att det var ett andrahandsval för Sture att bli författare, att han egentligen ville syssla med musik?

– Jag skulle säga att det var en naturlig utveckling att han blev författare. Han ömsade skinn.

Henri Högberg, författare och vän till Sture Dahlström sedan 1960-talet, tror inte heller att skrivandet var en följd av att musikkarriären aldrig tog fart.

– Sture växlade spår och gjorde sig av med musikaffären. Men det var inte ett andrahandsval att bli författare. Nej, han växlade bara spår.

För Sture Dahlström var den jazzinfluerade beatlitteraturen en ingång till skrivandet. I ett brev publicerat i Änglar blåser hårt berättar han om sitt möte med den nya stilen, vilket inspirerade honom att skriva debutromanen:

”Dom senaste åren har jag luffat omkring i Spanien och ibland hängt ihop med underliga jänkar och San Franciskohelgon och när jag förra våren läste några saker som en av dom här typerna hade skrivit sa jag till mej själv: ’Jisses, dom här typerna skriver inte, dom spelar jazz med ord’.”

Men hur viktig var Sture Dahlströms bakgrund som jazzmusiker för hans sätt att skriva? Mats Keyet, som är något av författarens levnadstecknare och kände honom personligen, skriver i ett mejl att han tror att jazzens fria improvisationer påverkade honom att skriva som han gjorde, men att han hade hittat dit ändå. ”Han hade gunget i blodet.”

Sture Dahlström gjorde musiken till en del av sitt författarskap. Men han nöjde sig inte med vilken musik som helst.

– När popmusiken kom var han föraktfull mot trumslagarna. Han tyckte de bara satt och höll takten. För Sture var det jazz som gällde. Enbart, vill jag minnas. Musiken var väldigt viktig för honom. Den gav honom riffet, säger Henri Högberg.

Dahlströms romanfigurer är ofta udda särlingar, frihetstörstande outsiders som inte sällan kommer i klammeri med myndigheterna. Ofta vistas romanfigurerna på samma platser som författaren själv vistats på. De är dessutom ofta musiker – precis som Sture Dahlström. Det är med andra ord svårt att inte spekulera kring hur mycket av författaren det egentligen är i romanfigurerna. Men den som ser Sture Dahlström i karaktärer som Bergman-Wasa eller Karl Andersson får tänka om, åtminstone om man får tro Henri Högberg.

– Privatpersonen var en annan. För Sture var skrivandet som att gå in i ett annat rum.

Enligt Mats Keyet kan man hitta spår av Sture Dahlströms liv i romanerna, men menar att man ska hålla i minnet att det är romaner: ”Sture la ut sina kittlande spår. Han är där, någonstans, som en vålnad bakom skrivmaskinen.”

Men även om romanerna knappast var självbiografiska hade han samma inställning till makten som sina romanfigurer.

– Sture avskydde myndigheter och auktoriteter. Men han var inte anarkist på så sätt att han byggde en koja i skogen, säger Henri Högberg.

Var han en politisk person?

– Jag skulle kalla honom apolitisk. Ja, helt klart apolitisk. Sture ville ha frihet.

Att författaren bar på en frihetslängtan förvånar nog ingen som har läst hans böcker. Vad som däremot kan förvåna en del är hans kritiska inställning till vänstern, i synnerhet med tanke på att han ofta rörde sig i bohemkretsar där dessa ideal var starka.

– Sture tyckte inte om vänstervågen. På 60- och 70-talen skrek man med en stämma. I dag är det samma sak, fast med högervindar.

1948 gifte sig Sture Dahlström med konstnären Anna-Stina Ehrenfeldt.

– Sture var väldigt lycklig med min mamma. Han var inte ute och svirade runt. Jag skulle säga att de var ett bra exempel på ett lyckligt par, säger Håkan Dahlström.

Föräldrarna drog nytta av varandras kunskaper i sina respektive arbeten. Anna-Stina Ehrenfeldt gjorde målningarna till omslagen på makens böcker, och han satte titlarna till hennes verk.

– Anna-Stina var Stures första läsare. Och kritiker. ”Ta bort det där kapitlet”, kunde hon säga. Hon var väldigt drastisk. Om hon inte skrattade var det inte bra.

Läste du Stures böcker under din uppväxt?

– Ja, jag läste alltid honom som barn. Jag läste hans böcker innan de kom ut, även de som inte gavs ut.

Finns det något outgivet material som ännu inte publicerats?

– Nej, ingen färdig roman.

Vilka rutiner hade Sture när han skrev?

– Det kunde gå långa tider när han inte skrev och istället odlade grönsaker eller nåt. Sedan kunde han skriva intensivt under sex veckor. Sture skrev i sjok. Under den tiden var det bara att komma in med mat till honom. Han skrev klart boken då. Kanske gjorde han några justeringar i efterhand, men i övrigt var boken färdig.

Den tidiga barndomen tillbringade Håkan Dahlström i Ystad, följt av en längre period i Spanien.

– Från att jag var sju flyttade vi hit och bodde här i tio år utan uppehåll. Spanien var helt annorlunda då. På kusten vid Malaga bodde beatniks, nu är det som Las Vegas. Det är otroligt förändrat.

Var det den avslappnade miljön som lockade Sture och Anna-Stina till Spanien?

– Inte enbart, men det var en av anledningarna. Båda mina föräldrar var väldigt arbetsamma. De drack inte eller rökte brass. De ville jobba.

Anna-Stina Ehrenfeldt tycks ha varit ett viktigt bollplank, men också en ovärderlig livskamrat, för Sture Dahlström. Denna bild bekräftas av Mats Keyet, som beskriver Anna-Stina som en väldigt karismatisk person. ”Sture var en av två.”

Mats Keyet minns besöken i Heingeborgen, parets bostad på Österlen, med värme. ”De hade funnit en skapande värld där de också kunde släppa in andra. På något sätt var allting en skapelse för dem, en beredskap att öppna sig för nya glasspinnar i verkligheten. Och overkligheten! Ingen av dem väjde för att världen är så mycket större än det vi kan uppfatta med de fem sinnen vetenskapen begränsar sig till.”

Sture Dahlström dog den 5 maj 2001. Sista boken, Målarnas republik, kom så sent som år 2000.

För Dahlström var det skrivmaskin som gällde, även när han skrev de senare böckerna. Henri Högberg vet varför.

– Jag frågade honom om han hade funderat på att skaffa en dator. Då svarade han att han ville höra hur orden smällde fast. Det där gillade jag, höra hur orden smällde fast!

Fakta: 

<h2><strong>Böcker i urval:</strong><br>Änglar blåser hårt, 1961<br>Gökmannen, 1975<br>Huggormens tid, 1985<br>Den Store Blondino, 1987<br>Stilla Dagar på floden, 1996</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Konsten att irritera

Vibrerande kontrastfärger, optiska mönster och svårläst typografi – den psykedeliska konsten irriterar. Bokstavligt talat, då den retar ögat. Men också idémässigt, filosofiskt och politiskt.

Fria Tidningen

Konsten att irritera

Vibrerande kontrastfärger, optiska mönster och svårläst typografi – den psykedeliska konsten irriterar. Bokstavligt talat, då den retar ögat. Men också idémässigt, filosofiskt och politiskt.

Fria Tidningen

Anarkistisk lunga andas vidare

Den 26 september firade Christiania 40 år. Det har varit en lång resa för christianiterna. Flera gånger såg det ut som att de danska myndigheterna skulle vinna kampen om platsen. Men i somras beslutades det till slut att de boende i fristaden ska köpa delar av marken och hyra andra.

Fria Tidningen

Punkig psykedelika på rivjärn

Jazz, noise, dubstep och en mängd andra musikstilar. På Wundergrundfestivalen i Köpenhamn står den experimentella musiken i fokus. Under tolv dagar spelar över 30 band och artister – däribland musikkonceptet Japanese new music festival.

Skånes Fria

© 2017 Fria.Nu