1968 var också året när musikalen Hair hade premiär på Broadway, och denna musikal kan sägas var en återspegling av den nya tiden. I centrum för handlingen står Claude, en ung man från den amerikanska landsbygden som kommer i kontakt med hippierörelsen. Slutligen blir han inkallad till Vietnamkriget och han kan inte förmå sig att bränna inkallelseordern.

En fråga som man ställer sig är varför man sätter upp en sådan föreställning drygt 40 år senare. Kan man spåra en längtan bort från dagens kommersiella samhälle, som manifesterar en rakt motsatt utveckling till den frihetslängtan som 60- och 70-talets idéer representerar, eller är det enbart nostalgi?

Publiken på Stadsteaterns uppsättning av Hair förefaller vara påfallande ungdomlig och automatiskt inställer sig frågan vad dessa ungdomar – som präglats av ett egotrippat konsumtionssamhälle – har för relation till den här föreställningen. Det var ju just krig, kommersialisering och individualism som den här rörelsen riktade sig emot och framtonade den kollektiva egendomslöshetens väl.

Men det är glädjande att tankegångarna från den här tiden attraherar dagens unga.

Det finns en ansats till denna tidens politiska budskap även i Stadsteaterns föreställning av ”Hair”, men det mesta drunknar i en tempofylld, musikalisk tillställning. Man kan inte säga annat än att skådespelarna är mycket duktiga både musikaliskt och koreografiskt. Föreställningen rullar fram i ett medryckande tempo som gör föreställningen till en sprakande show med spelglada unga skådespelare.

Möjligen tappar man bort något av budskapet i all musik och dans. En musikal ska vara lättsam, men budskapet får ändå inte tappas bort. Risken är att det blir lite för glättigt, då Hair faktiskt i grunden har ett allvarligt tema.