Papper på liv och död | Fria.Nu
Henry Ascher

Fördjupning


Henry Ascher
Fria Tidningen

Papper på liv och död

Sedan länge har Sverige haft en ambition att vara ledande i arbetet med mänskliga rättigheter. På ett internationellt plan har vi också haft ett gott anseende. Personer som Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Olof Palme har bidragit till det. Men hur lever vi upp till de mänskliga rättigheterna i vårt eget land? I historien finns rasbiologi och tvångssteriliseringar som mörka minnen. I dag förnekas papperslösa basala rättigheter såsom rätten till till hälsa, något som lett till skarp kritik från FN.

Rätten till hälsa utgör faktiskt en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men kan man verkligen fatta beslut om att alla ska vara friska? Sjukdomar och död är väl knappast något som kan utplånas?

Men rätten till hälsa, eller ”rätten till åtnjutande av högsta uppnåeliga nivå av fysisk och mental hälsa” som det heter i mänskliga rättighetssammanhang, handlar inte om rätten att vara frisk. Den tar upp frågan om statens skyldighet att skapa de bästa förutsättningarna för ett hälsosamt liv och innefattar ett brett område från tillgång till rent vatten, hälsosamma bostads- och arbetsförhållanden och kvinnors hälsa, till tillgång till en fungerande och acceptabel hälso- och sjukvård, information på ett sätt och med ett språk som är begripligt samt ett brukarinflytande. Viktiga grundpelare är principen om icke-diskriminering och en fördelning av samhällets resurser efter behov så att de grupper som har störst behov får tillräckligt med resurser för att kunna kompensera för dessa behov.

Hälsa är alltså inte detsamma som att vara frisk utan kan snarare ses som ett hjälpmedel för det dagliga livet, för att kunna förverkliga sina behov och leva så gott som möjligt utifrån sina förutsättningar.

I Sverige har vi sällan tänkt på hälsa som en mänsklig rättighet. Det har setts som självklart att alla i Sverige har lika tillgång till hälso- och sjukvård och att det är människors hälsobehov som styr vilka behandlingar som erbjuds. Kanske är det därför det i stor utsträckning saknas ett perspektiv på mänskliga rättigheter i regelverk och policydokument. Men Sverige fullföljer ju mycket av det som inkluderas i rätten till hälsa, så spelar det egentligen någon roll? Jo, det kan faktiskt ha avgörande betydelse i viktiga situationer. Det blir väldigt tydligt när man tittar på rätten till hälsa för papperslösa.

Människor kan vistas i ett land utan uppehållstillstånd av många olika skäl. Vissa har rest in i landet med godkända resedokument, såsom turist- eller studentvisum, men håller sig kvar då giltighetstiden gått ut. Andra har tagit sig till ett land lagligt för att söka asyl men fått avslag och håller sig kvar. Ytterligare andra har rest in i landet utan godkända dokument, till exempel i avsikt att försörja sin familj med arbete eller för att utnyttjas i brottsliga syften, genom arbete eller för sexuella tjänster. För denna heterogena grupp används olika beteckningar som alla har sina brister (se ordlista nedan).

Antalet papperslösa är av naturliga skäl omöjligt att beräkna. De flesta uppskattningar talar för närvarande om mellan 10 000 och 35 000 i Sverige. De flesta är gömda, alltså tidigare asylsökande, som fått avslag. I Europa uppskattas antalet papperslösa till mellan fyra och sju miljoner.

Även om papperslösa migranter kan tyckas vara en ganska begränsad grupp så leder frågan om deras rätt till hälsa till många och principiellt viktiga frågor. Vad innebär rätten till hälsa? Står den rätten i motsättning till statens rätt till en reglerad invandringspolitik? Vilka omfattas av mänskliga rättigheter? Vilka nekas tillgång till mänskliga rättigheter? Vad leder det till?

Dessa frågor väcker lätt obehag, frågan är varför. Kanske handlar det om bilden av Sverige och om vår självbild? Sedan länge har Sverige haft en ambition av att vara internationellt ledande i arbetet med mänskliga rättigheter. Personer som Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Olof Palme har bidragit till att Sverige internationellt har ett högt anseende i dessa frågor.

Arbetet med mänskliga rättigheter har ofta rört sig om ett internationellt arbete för medborgerliga och politiska rättigheter. Men har Sverige varit lika framstående i arbetet med mänskliga rättigheter inom vårt eget land och när det gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter? I efterhand och först efter mycket lång tid har obehagliga och förtigna berättelser om allvarliga överträdelser kommit fram: Rasbiologiska institutet i Uppsala, tvångssteriliseringar, lobotomeringar och andra maktmissbruk mot psykiskt sjuka, funktionsnedsatta fattiga och på annat sätt avvikande människor, övergrepp på barnhem och i fosterhem, antisemitism under 1930- och 40-talen, diskriminering av romer och resande är några exempel.

Dessa kränkningar drabbade människor som inte sågs som fullvärdiga och som därför inte behövde behandlas som ”vanliga människor” och som därför inte omfattades av mänskliga rättigheter (även om dagens MR-konventioner inte fanns vid denna tid). De utgjorde ”de andra”, de marginaliserade och exkluderade…

Det är just genom att ställa obekväma frågor och synliggöra orättvisor som drabbar människor i utsatta situationer som mänskliga rättigheter har sin stora betydelse. Det är för att synliggöra människor och grupper som behandlas som ”de andra” nu i dag. Och för att kunna göra något åt det. Frågan om rätten till vård för papperslösa är en sådan obekväm fråga.

I det svenska välfärdssystemet är varje patients rätt till god vård på lika villkor en grundläggande princip. Det finns också uttryckt i hälso- och sjukvårdslagen som slår fast att den som har det största behovet skall ges företräde till vården. Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område säger att hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och i samråd med patienten som ska visas omtanke och respekt.

Samtidigt görs det undantag i en annan lag om hälso- och sjukvård ”åt asylsökande med flera”. I den begränsas rätten för vuxna till enbart ”omedelbar vård” och ”vård som inte kan anstå” samt mödrahälsovård och förlossningsvård. Barn under 18 år har rätt till hälso-, tand- och sjukvård på samma villkor som svenska barn. Begreppet ”vård som inte kan anstå” är oklart och dåligt definierat.

Papperslösa omfattas inte ens av denna lag. För dem saknas laglig reglering av rätten till vård. Det betyder att de bara har rätt till ”omedelbar vård” och att de själva måste stå för den fulla kostnaden. Papperslösa barn under 18 år som tidigare varit asylsökande har sedan 2000, efter att Sverige kritiserats av FN:s Barnrättskommitté som granskar hur länder följer Barnkonventionen, rätt till hälso-, tand- och sjukvård på samma villkor som andra barn. Barn till föräldrar som inte sökt asyl och som inte själva sökt asyl saknar denna rätt, något som lett till fortsatt och återkommande kritik från Barnrättskommittén.

Flera internationella jämförelser har visat att Sverige tillhör de mest restriktiva länderna i Europa när det gäller vård för papperslösa. I andra länder medger regelverket mer vård än enbart akut vård eller vård på lika villkor som landets innevånare. I många länder finns också regler om subventionering av vården för papperslösa.

Regelverket leder till att det uppstår allvarliga problem för papperslösa då de behöver vård. Det är vanligt att problem uppstår redan vid inskrivningen i kassan eftersom personnumret är ofullständigt, patienten kanske inte vill uppge adress eller saknar giltig legitimation och då kostnadsansvaret är oklart. Det händer att kassapersonalen kontaktar Migrationsverket då det uppstår osäkerhet. Det innebär att man bryter mot sjukvårdens sekretesslagar och försätter patienten i stora svårigheter. Sekretessreglerna gäller lika för alla oavsett om man är papperslös, asylsökande eller har svenskt medborgarskap.

För många papperslösa som vågat söka vård och lyckats passera inskrivningen vid kassan kan andra problem uppkomma i mötet med vården. Ibland vägras patienten vård eller erbjuds en vård som är billigare men inte fullgod. I andra fall får patienter besked om att tillståndet inte är tillräckligt akut utan att man får återkomma när man blivit sämre. Det är inte ovanligt att barn vägras den vård de har rätt till på grund av okunnighet i vården om regelverket. Ytterligare problem är att kostnaden för mediciner och andra behandlingar ofta är omöjliga att betala och detta kan också leda till att barn som får vård inte får den behandling de behöver.

Vad har då dessa regler för effekter i enskilda människors liv? Enkätstudier vid frivilligkliniker för papperslösa i Stockholm visar att 70–80 procent av patienterna haft svårigheter då de sökt vård. De vanligaste hindren är rädsla för att gripas, svårigheter i kassan eller att de nekats vård. Två av tre av de intervjuade patienterna är extremt rädda för att skickas tillbaka till ursprungslandet och över hälften är övertygade om att de skulle dödas eller utsättas för svår misshandel där.

Vid Läkare utan gränsers undersökning av papperslösa i Stockholm framgick att två av tre upplevde att deras fysiska hälsa försämrats under tiden som gömd och lika många angav att den psykiska hälsan försämrats. Över 60 procent av patienterna var kvinnor och 20 procent av dem var gravida men saknade tillgång till mödrahälsovård. Förekomst av ångest och depression var tio gånger vanligare hos den svenska befolkningen, och hög eller mycket hög nivå av självmordstankar var 20 gånger vanligare. En studie vid Röda korsets vårdförmedling visade att nästan hälften av de ställda diagnoserna borde ha lett till vård tidigare.

Följden av regelverket blir att en sjuk papperslös individ ständigt lever med en osäkerhet över om han eller hon kommer att få vård. För den som nekas vård finns det ingen möjlighet att överklaga eller pröva den bedömning som gjorts, till exempel om tillståndet ska bedömas vara i behov av ”omedelbar vård”. I praktiken leder detta till en särbehandling av en patientgrupp i vården, vilket innebär en direkt diskriminering som i praktiken medför ökat lidande och dödlighet.

Den medicinska etiken har sina rötter i Hippokrates arbeten för 2 500 år sedan och bygger på att vårdens uppgift är att bota, lindra och trösta men att aldrig skada. En annan grundläggande princip är att alla patienter ska behandlas likvärdigt. Vårdpersonal ska aldrig påverkas av eller tvingas ta hänsyn till kön, socioekonomisk status, politiska åsikter, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller liknande för att låta detta styra det medicinska arbetet. Bedömningen ska göras utifrån patientens bästa av kompetent personal. Arbetet med medicinsk etik har utvecklats starkt efter andra världskriget utifrån insikten om de illdåd som begicks av läkare i Nazityskland. World Medical Association, WMA, leder detta arbete och har bland annat formulerat en lång rad etikdeklarationer (se exempel nedan).

I slutet av 1990-talet började sjukvårdspersonal i Sverige reagera över att de förväntades särbehandla en patientgrupp, de papperslösa. Det handlade ofta om svårt sjuka och lidande patienter och deras tillstånd försämrades påtagligt av att möjligheterna till vård begränsades. Många vårdanställda upplevde detta som en stark konflikt mellan regelverkets krav och den medicinska professionsetiken.

Några tog initiativ till att starta frivilligkliniker för att kompensera för den begränsning i tillgång till vård som papperslösa utsattes för. Sedan dess har arbetet vuxit och spridit sig. I dag finns det flera sådana verksamheter runt om i Sverige (läs lista på webben). Arbetet har också bidragit till att kliniker startats eller håller på att starta i Oslo, Helsingfors och Köpenhamn. Det rör sig om hundratals människor som bedriver ett frivilligt, obetalt arbete för att förmedla eller ge vård till papperslösa. Man arbetar också med att synliggöra papperslösa, deras situation, hälsa och behov och att motarbeta motsättningen mellan yrkesetik och regelverk genom att föra en etisk diskussion inom vården. Vidare har man genom påverkansarbete försökt förändra regelverket. Det bör påpekas att det inte är olagligt att ge sjukvård eller annan hjälp till papperslösa.

Samtidigt har individuella insatser hela tiden skett inom den vanliga vården. Det rör sig om vårdpersonal som följt sin inre etiska kompass och på olika sätt, ofta i det tysta, sett till att deras papperslösa patienter fått den vård de behövt.

Hälsa utgör också en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det uttrycktes redan i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948. I FN:s Världshälsoorganisation, WHO:s konstitution från 1948 fastslås: ”The enjoyment of the highest attainable standard of health is one of the fundamental rights of every human being without distinction of race, religion, political belief, economic or social condition.”

Rätten till hälsa definieras främst i Artikel 12 i FN:s Konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som handlar om rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa samt förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av sjukdom. Den är en nödvändig förutsättning för att kunna utöva andra mänskliga rättigheter, men den hänger också samman med andra mänskliga rättigheter såsom rätten till mat, bostad, arbete, utbildning, mänsklig värdighet osv. Vad detta innebär i praktiken har utvecklats i en allmän kommentar (General Comment Nr 14) från den FN-kommitté som övervakar de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Rätten till hälsa beskrivs bestå av fyra grundläggande och sammanhängande element, Availability, Accessibility, Acceptability och Quality – förkortade till AAAQ, som innebär tillgänglighet, åtkomlighet (fysisk, ekonomisk och tillgången på information), godtagbarhet (ex. hänsyn till kön, minoriteter och kultur) samt kvalitet.

Rätten till hälsa är en rättighet som ska förverkligas fortlöpande. Samtidigt finns det omedelbara förpliktelser som måste respekteras, till exempel förbud mot varje form av diskriminering. Här ingår också att etablera program för att tillförsäkra utsatta grupper tillgång till vård. Stater har alltså inte rätt att begränsa rätten till hälsa för vissa, i synnerhet inte utsatta och sårbara grupper.

Arbetet med att utveckla och förverkliga rätten till hälsa ledde år 2002 till att professor Paul Hunt utsågs till FN:s förste särskilde rapportör för rätten till hälsa. Hans uppdrag blev att dra upp konturer och innehåll i rätten till hälsa.

I januari 2006 besökte FN-rapportören Sverige på inbjudan av regeringen. I rapporten berömmer han Sverige för sitt föredömliga internationella arbete med rätten till hälsa. Men han konstaterar att internationella och regionala fördrag om rätten till hälsa inte är inkorporerade i svensk lag. Rätten till hälsa saknas i stort sätt i svenska policydokument och Hunt menar att detta innebär missade möjligheter och inte är förenligt med Sveriges internationella åtaganden. Rapporten konstaterar att ”några skulle kunna dra slutsatsen att Sverige, på ett inrikes plan, inte lever som man lär”.

I rapporten får särbehandlingen av asylsökande och papperslösa i den svenska vården skarp kritik och beskrivs i termer av en diskriminering som är oförenlig med internationell rätt. Asylsökande och papperslösa tillhör de mest sårbara grupperna i Sverige och utgör därmed precis den typ av utsatta grupper som människorättsliga överenskommelser är till för att skydda. Rapportören uppmanar därför statsmakten att fatta beslut om att erbjuda asylsökande och papperslösa samma hälsovård, och på samma villkor, som svenska invånare för att på så sätt leva upp till Sveriges människorättsliga förpliktelser.

Besöket i Sverige av FN:s särskilde rapportör om rätten till hälsa, Paul Hunt, och hans rapport fick en mycket stor betydelse. Den diskussion om vården för papperslösa som hade pågått under flera år hade under hösten 2005 tagit ny fart, när den socialdemokratiska regeringen lade fram ett lagförslag som innebar att särbehandlingen av asylsökande och papperslösa i vården nu skulle skrivas in i svensk lag. Den tidigare debatten hade framför allt betonat rättviseaspekter, humanism och etik. FN-rapportören lade en helt ny tyngd i vågskålen. Att ett internationellt organ av FN:s dignitet uttalade en kraftig kritik var svårare att bortse från eller gå emot än kritiken från frivilligklinikerna. Aspekten att rätten till hälsa utgör en mänsklig rättighet och att Sverige bryter mot de internationella juridiskt bindande mänskliga rättighetskonventioner man har ratificerat när utsatta och sårbara patientgrupper diskrimineras i vården, vidgade debatten.

I FN-rapporten tydliggjordes skillnaden mellan medborgerliga rättigheter, såsom att rösta, ställa upp i val och liknande, och mänskliga rättigheter, som omfattar alla människor, enbart i deras egenskap av människor och oavsett medborgarskap eller andra faktorer. Hälsa utgör en mänsklig, inte en medborgerlig, rättighet. Paul Hunt betonade också den ohållbara situation för vårdpersonalen som det svenska regelverket leder till, i och med att man faktiskt kräver att papperslösa patienter såsom gravida ska avvisas i strid med den medicinska yrkesetiken.

Argumenten för att behålla särbehandlingen av papperslösa i vården är främst asylpolitiska och syftar till att ge signaler för att motverka en ökad tillströmning av människor som söker asyl och att minska antalet papperslösa. Tanken bakom detta är att tillgång till sjukvård dels skulle locka fler asylsökande (alltså utgöra en pull factor), dels minska viljan hos människor som fått avvisningsbeslut och andra papperslösa att lämna landet (restriktioner skulle alltså leda till att sjukvården blir en push factor). Denna syn på sjukvårdens betydelse saknar dock helt stöd, både i forskningen och i erfarenheterna från frivilligklinikerna för gömda. I en studie av Läkare i världen finner man att andelen papperslösa som sökt sig till landet av medicinska skäl är lika lågt i Spanien, där vård är fritt tillgänglig, som i Sverige som alltså är bland Europas mest restriktiva länder.

Ytterligare ett argument som förekommer är att det skulle kosta för mycket att ge vård till papperslösa. Erfarenheter från landsting som beslutat ge vård är att det varit billigare än förväntat. En studie i Stockholms läns landsting visade att vårdkostnaderna för asylsökande minskade då man avskaffade restriktionerna, och i Skåne blev kostnaderna betydligt lägre än förväntat då vården för papperslösa gjordes mer tillgänglig. Orsaken är sannolikt att papperslösa patienter då kan söka vård tidigare, vilket blir billigare för samhället.

Dessa argument, att vård för papperslösa skulle kunna utgöra en pull-faktor och begränsningar en pushfaktor, bortser från att hälsa är en mänsklig rättighet. Paul Hunt, har i olika sammanhang gjort en jämförelse med en annan mänsklig rättighet. Han menar att ingen skulle neka en person som misstänks för att ha begått ett brott rätten till en advokat och en rättvis rättegång bara för att personen är papperslös. En rättvis juridisk process är helt enkelt en grundläggande mänsklig rättighet och har ingenting med asylpolitik att göra. Inte heller är det särskilt sannolikt att tillgång till denna rättighet leder till att antalet asylsökande eller papperslösa ökar. Rätten till hälsa för papperslösa migranter måste ses på samma sätt, som en mänsklig rättighet, inte en asylpolitisk fråga.

FN-rapportörens Sverigebesök och rapport bidrog till att stödet för det påverkansarbete som utgick från frivilligklinikerna tog ny fart. Nya organisationer och grupper drogs in i arbetet för en vård på lika villkor och arbetet breddades. Det så kallade Rätt till vårdinitiativet formulerades (www.vardforpapperslosa.se) och har i dag stöd av mer än 40 organisationer som representerar en unik bredd av det civila svenska samhället. Humanitära organisationer som Röda korset, Rädda barnen, Amnesty, Civil Rights Defenders (numera Svenska Helsingforskommittén) och Unicef; religiösa organisationer som Sveriges kristna råd och ärkebiskopen, Caritas och katolska kyrkan; fackföreningsorganisationer som LO, TCO, Akademikerförbundet SSR; och vårdens  professionsorganisationer som Läkarförbundet, Svensk sjuksköterskeförening, Socionomförbundet, Psykologförbundet och IFMSA (läkarstudenternas internationella organisation), utöver frivilligorganisationer för asylsökande och andra organisationer som till exempel HIV-Sverige, RFSL, har alla ställt sig bakom initiativet.

FN-rapportörens kritik och debatten därefter bidrog sannolikt till att den socialdemokratiska regeringen under våren 2006 drog tillbaka sitt lagförslag. Under våren 2008 lade den nya borgerliga alliansregeringen fram samma lagförslag med några mindre förändringar. Det möttes igen av en mycket kraftig kritik. Paul Hunt återvände till Sverige för att diskutera med regeringen hur hans rapport följdes upp. Han uttryckte kraftig kritik mot bristen på initiativ mot diskrimineringen av asylsökande och papperslösa i vården och deltog i en utfrågning i Riksdagshuset i februari 2008 om vård för papperslösa där han kritiserade lagförslaget. Regeringen tog då bort de delar av lagförslaget som handlade om papperslösa och beslutade att den frågan skulle behandlas separat i en ny statlig utredning. Lagförslaget kom därmed att handla om vården för asylsökande och innebar att landstingen fortfarande endast behövde erbjuda ”omedelbar vård” och ”vård som inte kan anstå” till dem som är över 18 år. Trots en fortsatt mycket kritisk debatt röstades denna lag igenom i riksdagen och började gälla den 1 juli 2008.

Mycket har hänt därefter. Flera av de medicinska professionsorganisationerna arbetar i dag aktivt med frågan om rätten till hälsa. Läkarförbundet och Svensk sjuksköterskeförening har formulerat riktlinjer för arbetet med asylsökande och papperslösa i vården som stöd för sina medlemmar. 17 professionsorganisationer har också formulerat och ställt sig bakom gemensamma riktlinjer för vården.


Rätt till vård för papperslösa. Gemensamt ställningstagande från vårdprofessionerna (pdf)

De flesta landsting har i dag fattat beslut om en mer generös inställning till vård av papperslösa än vad lagen kräver. Även om reglerna varierar är de en reaktion både på FN-kritiken om bristerna i mänskliga rättigheter i vården av asylsökande och på kritik från personal och allmänhet. Ännu kvarstår det nationella regelverk som diskriminerar papperslösa i vården. Först för ett år sedan tillsattes den sedan många år utlovade statliga utredningen om vård för papperslösa. Orsaken till förseningarna var oenighet i regeringen där Moderaterna med migrationsminister Tobias Billström i spetsen länge blockerade tillsättandet av utredningen.

Inom de närmaste veckorna lägger utredningen nu fram sitt betänkande. En ny lag sägs kunna träda i kraft 2013. Innehållet i förslaget är ännu inte känt.

Frågan är om Sverige nu kommer att fullgöra sina förpliktelser och mänskliga rättighetsåtaganden. Vi har mycket att vinna på det. Om Sverige ska behålla en trovärdighet i det internationella mänskliga rättighetsarbetet måste vi själva leva upp till våra skyldigheter. Att värna om sårbara och utsatta grupper i samhället har också stora effekter både på samhällsklimat och folkhälsa för alla. Att å andra sidan utestänga grupper från vård påverkar hela samhället negativt. Det är dyrt att behandla följderna av misskött diabetes och högt blodtryck, för att ta något exempel. Och spridning av smittsamma sjukdomar och resistenta bakterier undgår inte människor bara för att de inte har tillstånd att leva här.

Den andra sidan handlar om ifall vi som arbetar i vården kommer att kunna behandla alla patienter – utan undantag – på lika villkor och enbart utifrån deras medicinska behov? Eller ska vården vara tvingas ägna sig åt annat än vård, åt att sortera människor, att vara en del av Sveriges migrationspolitik? Ska våra patienter kunna känna sig trygga över att vi lever upp till den medicinska professionsetiken eller ska vi tvingas medverka till särbehandling och kränkningar av sårbara människors mänskliga rättigheter? Och om vi accepterar att vissa grupper ska särbehandlas i vården, vilken blir då nästa grupp? Långtidsarbetslösa? Fattiga?

Ingen kräver av en läkare på akutmottagningen att han ska prioritera skadade efter ett gängbråk utifrån om de är förövare och offer. Skulle han eller hon göra det skulle det vara tjänstefel. Det finns andra samhällsorgan som har det till uppgift. Vårdens uppgift är att behandla och prioritera utifrån medicinska behov. Inget annat. Detta måste rimligen också gälla för vården av papperslösa.

För de mest utsatta människorna är rätten till hälsa, liksom andra mänskliga rättigheter, inte en fråga om ord. Det handlar i högsta grad om reell verklighet. Därför är det avgörande hur vi i praktiken lyckas förverkliga rätten till hälsa. I den debatt som kommer om utredningen om vård för papperslösa är därför mänskliga rättigheter och rätten till hälsa en viktig karta att orientera sig efter.

Henry Ascher är docent vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap inom området flyktingskap, migration och hälsa, är en av grundarna av Rosengrenska i Göteborg samt ordförande för Svenska Barnläkarföreningens Arbetsgrupp för flyktingbarn.

 

Diskriminerade i vården

  • Fallet Kristina*: Kristina är en ung papperslös tvåbarnsmamma som insjuknar i bröstcancer. Landstingets administrationsavdelning stoppar hennes operation och kräver att hon betalar 150000 kronor innan en operation görs, en summa som förstås är fullständigt orimlig för henne att uppbåda. Efter att medier uppmärksammat fallet drar landstinget tillbaka kravet på förskottsbetalning.
  • Fallet Doda*: Doda är 19 år, har bott i Sverige i 7 år och är gift med en svensk medborgare. Hon insjuknar med svåra njurstenssmärtor och söker sjukhusets akutmottagning. Hon avvisas eftersom hon saknar de fyra sista siffrorna i personnumret. Vid nästa njurstensanfall avkrävs hon förskottsbetalning för att få tillgång till vård. Senare blir hon gravid. Under graviditeten uppstår komplikationer och barnet föds för tidigt. Sjukhuset skickar en räkning på 150000 kronor.
  • Fallet Mirjam*: Mirjam visar sig vara hiv-positiv. Eftersom hon inte kunnat betala kostnaden för besök på mödravårdscentralen (500 kr per besök hos barnmorskan, 1 500 kr för läkarbesök) och eftersom hon var rädd att de skulle kontakta polisen så har hon inte varit på kontroller. Mirjams diagnos ställs först dagen efter förlossningen. Kommentar: Om hiv-diagnosen är känd under graviditeten kan förebyggande behandling ges som radikalt minskar risken för överföring av hiv-smittan till barnet. Risken att barnet smittas är då bara mindre än 2 procent. Utan behandling är risken 26–30 procent. Mirjam och hennes barn hade tur eftersom barnet klarade sig. Om barnet hade smittats hade kostnaden för samhället blivit många gånger större än om man erbjudit mödrahälsovård och förebyggande behandling under graviditeten. *(Namnen är fingerade.)

 

 

Viktiga medicinsk-etiska deklarationer

Genèvedeklarationen 1948 (World Medical Association)

  • Jag kommer inte låta komponenter som ålder, sjukdomstyp, funktionsnedsättning, etniskt ursprung, kön, nationalitet, politisk eller religiös tillhörighet, ras, sexuell läggning eller social status kommer mellan mitt uppdrag och min patient.
  • Jag kommer bibehålla min respekt för mänskligt liv även under hot och jag kommer inte använda min medicinska kunskap som motsats till lagar om mänskliga rättigheter.

 

Lissabondeklarationen om patientens rättigheter 1981 
(World Medical Association)

  • /…/ Läkare och andra personer eller organ som tillhandahåller hälso- och sjukvård har ett samlat ansvar för att erkänna och upprätthålla dessa rättigheter. Närhelst lagstiftning, regeringsåtgärder, eller annan administration eller institution förnekar en patient dessa rättigheter, bör läkare vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa eller återupprätta dem.

 

 

Ordlista

  • Illegal – undviks och används sällan i Sverige, eftersom ingen människa i sig kan vara illegal. Begreppet riskerar att leda till felaktiga associationer mellan migration och kriminalitet
  • Irreguljär – används ibland internationellt. Nackdel: teknisk terminologi som bortser från individen bakom beteckningen
  • Papperslös – används oftast internationellt (sans papier, undocumented) och alltmer i Sverige. Syftar på att man saknar dokument som ger rätt att vistas i landet. Samtidigt har många som betecknas papperslösa dokument av olika slag men som inte godkänns av migrationsmyndigheterna
  • Gömda – används ofta om papperslösa som sökt asyl men fått avslag och håller sig undan, många gånger med en uttalad skräck för nya övergrepp i ursprungslandet om man tvingas återvända. Dessa människor utgör en särskilt sårbar grupp som ofta bär på minnen från tidigare traumatiska upplevelser av krig, våld och övergrepp.

     

Fakta: 

Varannan vecka bereder vi plats för granskningar som mer samhällsfördjupande diskussion och analys. Vi vill gärna ha din hjälp. Om du har ett tips på något du tycker att vi bör granska, högt som lågt, i hela landet – hör av dig till tema(snablea)fria.nu.

Tema: Vård till papperslösa
• Papper på liv och död
• Asylprocessen nekar papperslösa rättvisa

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Asylprocessen nekar papperslösa rättvisa

”Det stämmer inte att vi stjäl deras jobb. Vi jobbar inom skilda områden. Vi har de minst attraktiva jobben. Det mer fysiska arbetet som de inte gillar att utföra. De åker utomlands för att få ett bättre liv hela tiden, det gör vi också. Vad är skillnaden?” – Sasha Husak

Fria Tidningen

© 2021 Fria.Nu