Debatt


Petra Nilsson och Annika Heidlund
Fria Tidningen

Hör(s) man inte så finns man inte

Den 14 maj är det teckenspråkets dag och teckenspråket firar 30 år som dövas officiella modersmål i Sverige. Trots att teckenspråket funnits så länge som det funnits döva är teckenspråket fortfarande mer eller mindre obekant för de flesta. Än mindre vet folk att teckenspråkiga döva och hörselskadade huvudsakligen räknar sig som en språkgrupp med tillhörande visuell kultur istället för att identifiera sig med sin funktionsnedsättning. Det är dags att utöka mångfalden i Sverige och inkludera teckenspråkiga som en språklig minoritetsgrupp.

Vid teckenspråkets officiella erkännande 1981 kunde var och vartannat barn bokstavera alfabetet och teckna ”banan” efter att ha sett clownen Manne göra det på tv. Idag finns inget motsvarande i tv tablån, eller på annat håll, även om lilla döva Elias äventyr säkert fångar många hörande barns intresse. Förhoppningsvis får Elias dem att fundera över människors olikheter och allas lika värde och kanske väcks ett intresse för teckenspråket.

Teckenspråket som dövas språk har sedan dess uppkomst brottats med sitt existensberättigande. Liksom den alltjämt exkluderande attityden mot döva som handikappade i samhället, har även deras språk blivit förbisett. Dagens teckenspråkiga pensionärer minns hur skolan förbjöd teckenspråk eftersom det störde utvecklingen av talspråket. Istället skulle de lära sig att höra och tala och användes teckenspråk ändå, bestraffades man med stryk. Först på senare år har teckenspråket accepterats som ett språk som andra och språklagen från 2009 går så långt som att likställa teckenspråket med Sveriges minoritetsspråk.

Även i dagens samhälle riskerar teckenspråket ständigt att hamna i skymundan med en allt minskande grupp döva personer. I och med cochleaimplantatets intågande, den revolutionerande teknik som opereras in i hörselbenet och gör det möjligt att uppfatta ljud, hamnar allt fler individer i gråzonen mellan den hörande och den döva världen. Beroende på operationens framgång och föräldrarnas val av barnens modersmål avgörs barnets framtida identitet och därmed förutsättningar. För även om det svenska samhället idag utvecklats för att bemöta döva och hörselskadades behov genom diverse lagar och konventioner, hjälpmedel och tjänster, så finns mycket kvar att önska.

Främst måste medvetenheten om teckenspråkigas språktillhörighet förbättras. På så vis kan samhället bli mer inkluderande och tillgängligt utifrån ett informations- och kulturperspektiv och därmed skapa förutsättningar för teckenspråkigas delaktighet på lika villkor. Visst jobbas det för integrering av olika folkgrupper och deras språk genom att göra informationsmaterial från myndigheter och annat tillgängligt på diverse språk. Information översätts till turkiska, persiska, engelska, men det är en försvinnande liten del som finns tillgängligt på teckenspråk för de uppskattningsvis tiotusen teckenspråkiga döva och hörselskadade i Sverige idag. Men varför ska det göra det, undrar nog många.

Fortfarande kommer frågan ”men de kan väl läsa?” allt som oftast upp i sammanhang där ett missförstånd med en teckenspråkig person uppstår. Att svenskan är ett andraspråk för teckenspråkiga och att deras modersmål är teckenspråk är fortfarande något som de flesta inte har någon aning om. Då blir det svårt att förstå (men lätt att skapa fördomar om) varför en del teckenspråkiga personer står där och inte fattar någonting. Medan vi andra surfar runt i det fria demokratiska informationssamhället. Alla ska med. Alla kan få jobb med jobbgarantin. Bara man passar in i svenssonmallen. Bara man talar svenska.  

Kanske räcker det inte med att göra det hörande samhället och kulturen tillgänglig för teckenspråkiga genom tolkar och tecknade videosnuttar på hemsidor, enligt assimileringsmetoden. Kanske måste också teckenspråket och dess kultur göras tillgänglig för de hörande för att de skall kunna förstå den och dess utövare. För att se till att den svenska mångfalden innefattar teckenspråkiga som grupp. För att se gruppens heterogenitet. För att se de teckenspråkiga människorna. För att se deras kvalitéer och tillgångar, snarare än deras funktionsnedsättning och begränsningar. För att se teckenspråkigas situation, deras rättigheter, deras kultur och deras språks möjligheter. Som ett alternativt kommunikationsmedel. För människor som inte kan tala. För bebisar som inte lärt sig tala. För äldre som tappat hörseln. När man tappar rösten. Med musik i öronen. Genom fönsterrutor. I bullriga miljöer. På bibliotek. Som hemligt språk. Som konstform. För att kommunicera med döva och hörselskadade...

Kanske behövs nya rikstäckande krafttag a la Clownen Manne i modern tappning som lyfter fram teckenspråket och teckenspråkigas kultur på olika kreativa sätt. Så att möjligheter för ett kulturutbyte skapas och teckenspråket och dess kultur äntligen kan få ta plats på den svenska kartan. Till dess har vi mycket kvar att göra för att brygga glappet mellan ord och handling.

Fakta: 

Petra Nilsson och Annika Heidlund är informatörer på Teckenspråksforum.

www.goteborg.se/teckenspraksforum

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu