Kärnkraftslobbyn agerar oberoende experter
I de krig där svenska soldater medverkar bäddas journalister in och blir en del av maskineriet. Enda sättet att rapportera, på bekostnad av sanningen och oberoendet. På samma sätt, fast aningen omvänt, fungerar det i näringslivet. Här har man sett till att forma undergrupper bestående av konsulter och rådgivare som kan medverka i opinionsbildande teve- och radioprogram utan att tittaren eller lyssnaren instinktivt höjer några ögonbryn. Den som granskar saken närmare gör emellertid det. Och förundras över hur smalt det svenska informationssamhället verkligen är.
En månad har gått sedan kärnkraftskrisen nådde kokpunkten i Japan. Nivå sju är uppnådd, i klass med Tjernobyl (det vill säga den högsta). Städer är utrymda, tusentals lär aldrig återse sina hem, aldrig få chansen att ta farväl av vad som kan ses som ett tidigare liv.
Kärnkraftsindustrin har haft bråda dagar. Gissningsvis har strategin varit att rida ut stormen, slipa argumenten och hoppas att en annan skandal eller katastrof ska dra de mediala och offentliga blickarna bort från energipolitiska debatter. Kanske lyckas man. Förutsättningarna är goda. I svensk press har kärnkraftslobbyn ståtat med ”experter” som med sansade stämmor har tonat ner betydelsen av katastrofen och lovat att något liknande ”aldrig skulle kunna hända i Sverige”. Intressena är så pass stora att inget lämnas åt slumpen, katastrofen i Japan har förmodligen enat kärnkraftlobbyn och kommer i framtiden med största sannolikhet att agera unisont för att värja sig mot de anstormande kritikerhorderna.
Att lobbygrupper nästlat sig in i paneler, blivit seminarieproffs och fristående krönikörer är måhända inget nytt, däremot är omfattningen i sig en överraskning. Vilket inflytande den partiska ”experten” kan ha i oberoende medier har triumferat med otäck perfektion i samband med katastrofen i Japan. Nivå sju är uppnådd, katastrofen vidgar sig. Ändå är det troligt att varken allmänheten eller den politiska makten kommer att göra annat än att ruska av sig minnet efter den som vore den en mardröm och inte den fasansfulla verklighet den är.
Kärnkraftverken kommer istället (möjligen med Japan som naturligt undantag) att sippra fram ur marken med höjd intensitet under de kommande decennierna. I Latinamerika diskuteras det om fler reaktorer, i USA har man inga tankar på att dra ner på sin energikonsumtion, Sverige ska kanske skaffa nya ”moderna”. Och i Indonesien – en av de mest expanderande industrierna – slår man dövörat till krisen kring Fukushima och Japans tårar. Det mest ambitiösa projektet avser plantera två reaktorer på en öflisa mellan Borneo och Sumatra till år 2022. Den senare, en av Asiens mest bebodda punkter, och den förra, hemvist för världens äldsta (men döende) urskog. Och förlagd på seismiska punkter som är ömtåliga och i högsta grad rörlig materia.
Indonesien är i behov av energi till sina växande medelklasser, stadsbyggen och pumpande industrier. Ekonomiskt stöd kan trilla ner från Ryssland och för indonesiska maktgräddan ses det som ett tecken på att landet närmar sig den globalpolitiska gräddan.
Trots det realpolitiska behovet rör det sig om huvudlös politik (mindre laddat ord kommer inte i närheten av sanningen). Två frågor som väcks: 1) Varför uppmärksammas inte Indonesiens planer på påbörjad kärnkraftindustri i samma timme som miljontals japaner lider i sviterna av en härdsmälta? 2) Vad skulle de energipolitiska ”experterna” säga om Indonesiens planer? ”Planerna är realistiska, kärnkraften är säker, kärnkraft ger ren energi.”
Den har vi hört förut, och vi köper den inte längre. Var Indonesien ämnar slutförvara kärnavfallet är dessutom ännu inte offentliggjort, varför inte gräva ner det i Borneos djungler, om det nu är ren energi?
<h2>Klas förstår varför Fredrik Reinfeldt inte vill debattera politik med Håkan Juholt eller andra politiker i debatter som inte är honom förpliktade. Vågar man inte stå för sin politik är det lika bra att hålla näbb.</h2>
