Fria Tidningen

”Hoppet får inte dö med Juliano”

Den 4 april släcktes ett hopp i Palestina. Regissören och skådespelaren Juliano Mer Khamis – som drev den utmanande Frihetsteatern på Västbanken – blev avrättad på öppen gata av en eller flera okända personer. Nu är det vår plikt att föra vidare det hopp och den vision som Mer Khamis stod för, skriver Maria Johansson, som arbetat som följeslagare i Palestina.

Kommentar

Ockupationen av Palestina är inbäddad i människors vardag. Efter decennier av förtryck vävs ockupationen obarmhärtigt in i handlingar, tankar och känslor. Palestina är i dag ett fragmenterat samhälle med en hög arbetslöshet där hoppet om en bättre framtid har slagits i spillror alltför många gånger.

Frihetsteatern i staden Jenin på Västbanken vill förändra det. Juliano Mer Khamis ansåg att kultur har en grundläggande roll i uppbyggnaden av ett öppet och hälsosamt samhälle. Han menade att kultur skulle vara motorn i den tredje intifadan som slutligen skulle frigöra Palestina från ockupationen.

Frihetsteatern, som Juliano Mer Khamis drev, har som målsättning att ge barn och ungdomar en trygg plats där de kan utforska sin kreativitet och känslor genom olika kulturformer. Det var hans mamma Arna som började arbeta med det på 80-talet när hon såg hur ockupationen försatte barn och ungdomar i trauma, rädsla och depressioner.

Ordet frihet används ofta av palestinier. Det är ett tillstånd många längtar efter och som innebär möjligheten att förflytta sig utan vägspärrar, militär och ständiga krav på olika tillstånd. Det innebär också möjligheten att yttra sina tankar utan repressalier.

Juliano Mer Khamis var en frihetens man. Han hade förmågan att ge känslan av frihet till andra människor.

– De [som mördade Juliano Mer Khamis] försöker ta död på det Juliano försökte sprida – fred och frihet. Men vi kommer att fortsätta, sa Frihetsteaterns programdirektör Samia Staiti till AP.

Frihetsteatern ses av många palestinier som en oas i ett liv som annars är fyllt av förtryck och begränsningar. I februari i år hade vi som arbetar som följeslagare för EAPPI (Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel) förmånen att få träffa ensemblen och att få se en föreställning.

Stämningen var hög i den svartmålade lokalen. Alla platser fylldes till bristningsgränsen av förväntansfulla barn och ungdomar. Till och med trappstegen belamrades av barn som satt på varandra med stora ögon riktade mot scenen.

Vi var alla där för att se Alice i Underlandet. En uppsättning som blev Juliano Mer Khamis sista.

Alice i Underlandet utmanar. Pjäsen tänjer på vad som är tillåtet (halal).

– Det finns människor som inte gillar det vi gör och hur vi arbetar med könsrollerna här, sa Julianos fru till mig innan föreställningen.

Vi träffar Alice i scenen när hennes föräldrar ska gifta bort henne med Ahmed. Hon vill inte. En kanin kommer till hennes undsättning och tar henne till Underlandet. Hon ges ett handlingsutrymme som barnen och ungdomarna i publiken bejublar.

När Alice kommer till Underlandet vill karaktärerna där att hon ska frigöra dem från den Röda Drottningens förtryck. Alice vill inte ta på sig uppdraget. Hon uppmanar i stället alla till att frigöra sig själva. Barnen och ungdomarna ropar av förtjusning.

I arbetet som följeslagare på Västbanken ser vi att behovet för barn att få möjlighet att uttrycka sina känslor är mycket stort. Många barn och ungdomar lever under hotet att bli häktade av israelisk militär, att deras hem ska blir rivna av israeliska myndigheter eller att bli nekade att röra sig fritt. Hot och händelser som skapar många trauman. Utöver det lever många barn i fattigdom där hoppet om en framtid med arbete och framgång upplevs som minimal.

Det var med hopp i våra hjärtan som vi vällde ut från Frihetsteatern. Barnen och ungdomarna hade frihetsspring i benen.

Jag är övertygad om att det behövs fler oaser som Frihetsteatern i Palestina där barn och ungdomar genom kultur kan skapa en längtan och hopp om att det finns en möjlighet till förändring, trots att vi i dag känner en oerhörd sorg.

Ännu ett liv har bragts om intet i en oändligt lång ockupation, ännu en människa har förnekats ett handlingsutrymme. Det blir vår plikt mot ockupationens barn och ungdomar att försöka bära vidare det hopp och den vision som Juliano Mer Khamis förkroppsligade. 

Fakta: 

<h2>Maria Johansson är precis hemkommen från Israel och Palestina där hon arbetade som ekumenisk följeslagare för EAPPI på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd. Synpunkterna delas inte nödvändigtvis av hennes uppdragsgivare.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu