Vad har den finansiella, den ekologiska och den sociala krisen som gemensam nämnare? Det undrar ekonomiprofessor Bernard Lietaer i inledningen av sin läsvärda bok The Future of Money: Creating New Wealth, Work and a Wiser World. Han kommer fram till att alla dessa accelererande kriser triggas av ett dysfunktionellt penningsystem. En viktig grund till varför det blir allt svårare att hantera dessa kriser ligger i själva fundamentet av vårt ekonomiska system, det vill säga sättet som dagens pengar blir till på. För att kunna skapa en hållbar kapitalism krävs ett hållbart penningsystem. Ty penningsystemets inneboende logik styr alla ekonomiska beslut. Den styr om det blir en kortsiktig och ohållbar ekonomisk tillväxt som gynnar få eller en långsiktig och hållbar ekonomisk utveckling som gynnar alla.

Penningskapandet är svårt att förstå för de flesta, även för experter. Processen hur banker skapar pengar är så simpel att det verkar frånstötande på förståndet, skrev ekonomen John Kenneth Galbraith. Till synes verkar det som om vi lånar något värdefullt från banken (pengar) och vi är därför mer än villiga att pantsätta något värdefullt i gengäld: Vi lovar att ge en del av våra framtida arbetsinkomster respektive våra ägodelar ifall att vi inte betalar. Men i verkligheten är förhållandet precis tvärtom. Vi får något som i grunden är ytterst värdelöst (siffror på vårt konto eller färgglada papper) från banken och vi som låntagare täcker eller fyller dessa värdelösa siffror med värde, nämligen ett prestationslöfte. Pengar skapas alltså på ett helt annorlunda sätt än vad gemen man tror. Det är låntagaren som skapar pengarna genom ett skulderkännande och ett ”offer” i form av prestationslöftet. Banken har bara fått makten av staten att skapa pengar genom kreditutlåning. Därför kallas dagens pengar för ”skuldpengar” eller ”Fiat-pengar”. I Bibeln står att Gud skapade ljuset ur ingenting med hjälp av ordets makt. Han sade: ”Fiat lux” (varde ljus). Fiat-pengar skapas också ur ”ingenting”, men deras värde skapas genom en social konstruktion, där vi täcker ”ingenting” med ett skulderkännande och ett prestationslöfte.

Skuldpengar kallades också först för ”protestantiska” pengar, för det fick först statlig legitimitet genom bildandet av en centralbank i protestantiska stater som Sverige (1668) och England (1688). Det finns därmed en religiös bakgrund till dagens pseudorationella penningsystem. Bikten och avlatshandeln med skuldkänslan var katolikernas affärsidé. Inom protestantismen blev ”skuldhandeln” en internaliserad uppgörelse mellan individen och Gud. Att skapa pengar genom ett skulderkännande ter sig därför som ett ”naturligt” psykologiskt steg för en skuldmedveten protestant. Dagens pengar är i grunden en sekulariserad tro, inget annat. Det finns bara till för att vi tror på en illusionistisk, men internaliserad skuld.

Rätten till penningskapandet har i alla tider varit förbehållen en stats suverän. I dag är det bankernas rätt. Möjligheten att skapa pengar ”ur ingenting” är den moderna industrialiserade världens fundament. Det är verkligen ett imponerande illusionistiskt mästerverk som kräver all respekt. Ty det moderna samhället skulle inte blivit till och vara omöjligt att förstå utan insikt i illusionens innersta natur.

All ekonomisk verksamhet går ju ut på att betala tillbaka en skuld, ty alla förtjänande pengar är från början lånade pengar som ska betalas tillbaka. Men som alla vet så finns på all skuld en ränta. Och eftersom pengar skapas genom kredit innebär det att vi som samhälle i sin helhet måste låna mer pengar om vi vill kunna betala tillbaka våra skulder plus ränta. Detta innebär att vi måste skuldsätta oss ännu mera, med ännu mera räntekrav och så vidare.

Det är en klassisk ond cirkel. De som har läst lite om systemteori vet att alla system som har en positiv feedback är dömda att bryta samman. Det är därför en matematisk oundviklighet att vårt monetära system förr eller senare måste bryta ihop. Det existerande penningsystemet gör att skulderna växer exponentiellt över åren det vill säga de fördubblas i regelbunden takt, typ: 2, 4, 8, 16, 32, 64. Förr eller senare hamnar systemet i en fordringskris där stater, organisationer och privatpersoner inte längre orkar låna mer för att skapa ännu mer pengar. Pengar som behövs för att skapa ännu mera tillväxt för att kunna betala räntorna av våra exponentiellt växande skulder.

Penningsystemets dysfunktion har en lång rad negativa effekter som under en systemcirkels slutskede (innan ett sammanbrott) i allt tydligare drag träder fram och som vi alla kan bli varse i dag: alla tävlar mot alla om pengar, då det per definition alltid finns för lite för att betala räntan. Räntan gör att några få ackumulerar alltmer skuldtitlar (pengar) och resten blir alltmer skuldsatta. Några måste gå bankrutt så att andra kan betala sina räntor. Några stater måste låna för mycket så att andra stater kan exportera sig friska. Skuldernas omåttliga tillväxt måste bemötas med en lika omåttlig ekonomisk tillväxt, ty skulder täcks av ett prestationskrav. Vi måste därför prestera mer och konsumera mer – till varje pris.

Tillväxt, tillväxt, tillväxt det är alla ekonomers och politikers envisa och sanslösa mantra. Varför? Bara genom tillväxt kan vi försöka komma ikapp den exponentiella tillväxten av våra skulder.

Olyckligtvis ökar vår skuld automatiskt ju mer vi försöker tillfredsställa dess räntekrav. Vi kämpar förgäves hur vi än gör. Systemet måste rent matematiskt sluta i ett sammanbrott då skuldbördan växer mot oändligheten. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system. Liksom människorna kommer även naturens system alltmer ur balans. Tillväxttvånget respekterar inte behovet av återhämtning. Samhällena är tvungna att spara på jakt efter möjligheter att klara av en allt tyngre skuldbörda. Se bara nu på åtstramningspaketen i många länder. Samtidigt förväntas vi alla att konsumera så att det blir tillväxt och vi kan betala tillbaka en omöjlig skuld. Det är en ekvation som inte går ihop.

Det finns med andra ord en självdestruktiv mekanism inbyggd i vårt monetära bytessystem. Ett samhälle utan fungerande bytessystem blir ett samhälle utan fungerande arbetsdelning och är i en akut existentiell kris. Nuvarande penningsystem utgör därför ett allvarligt nationellt hot. Vi måste inse att penningsystemet måste ändras. Bara ett hållbart bytessystem ger oss möjligheten att bygga en hållbar ekonomi och därmed ett hållbart och rättvist samhälle i framtiden.