”Politiken skapar sina egna förväntningar” | Fria.Nu
Fria Tidningen

”Politiken skapar sina egna förväntningar”

Hans reportagebok Du sköna nya hem har beskrivits som en bitvis thrillerartad skildring av ”grannkrigen” som omgärdar allmännyttans förvandling till bostadsrätter. Fria tidningen träffade Kent Werne för ett samtal om bostadens frånvaro i valrörelsen.

Då och då har de skymtats i mediernas rapportering: uppslitande konflikter där grannar ställts mot grannar. Där några sett möjligheten till ett snabbt klipp har andra kämpat för att bo kvar i allmännyttan. För att sätta in de spridda konflikterna i ett sammanhang bestämde sig Kent Werne för att skriva en reportagebok om ombildningarna.

– Jag ville försöka sätta mig in i de strider som uppstått, förstå drivkrafterna för de som velat ombilda och se vilka mänskliga dramer som utspelat sig, säger han när vi träffas på Hötorget några dagar efter valet.

De enskilda konflikterna visade sig snart vara en del av ett större drama i samtidens Sverige: de växande klyftorna mellan samhällsgrupper, och mellan höger och vänster.

– Det finns en spänning mellan de som ser en möjlighet att utöka sina privilegier och de som är rädda att falla längre nedåt. Den bröt ut i öppen strid när folk som inte ville ombilda blev trakasserade och mobbade, kallade arbetslösa alkoholister och liknande.

För att ge en bakgrund till ombildningskonflikterna ville Kent Werne gräva djupare i bostadspolitikens historia. I boken visar han hur en central del av välfärdssamhället mer eller mindre försvunnit från den politiska diskussionen.

– Fram till 90-talet hade staten ett finansiellt ansvar för bostadsbyggandet. Genom lån, räntebidrag och hyressubventioner skulle det byggas mycket och hyrornas hållas nere. Men det där avvecklades under krisen på 90-talet, säger han.

– Just bostadspolitiken hade varit ett rött skynke för Moderaterna i synnerhet i 20 år, så när de äntligen fick makten 1991 var det här väldigt prioriterat. Det var också ett område där man inte såg någon risk för ett stort folkligt motstånd. När man kapade subventionerna sjönk byggtakten ordentligt – från sju, åtta tusen till runt 1500 bostäder per år i hela Stockholms län. Men effekterna blev synliga först i början av 2000-talet när köerna växte och bostadsbristen kom tillbaka på allvar på många ställen.

Det pratas ofta om bostadsbristen idag, men jämfört med vården och skolan fick den frågan nästan inget utrymme i valrörelsen. Vad tror du det beror på?

– När ett område avpolitiseras i det tysta på det här sättet så släpper människor efter ett tag sina förväntningar på politiken. Väljarna ser inte längre bostaden som en central politisk fråga just därför att man vant sig av med att tänka på den som något som det offentliga har ett ansvar för att fixa. Det händer inte på samma sätt i fråga om A-kassan, till exempel, där förändringar märks ganska omedelbart.

– Jag tror att politiken skapar sina egna förväntningar – i motsats till de som menar att man måste jaga väljargrupper. På 30-talet fanns inget enormt opinionstryck för att det offentliga skulle bygga bostäder, däremot fanns ett enormt behov. Det arbetarrörelsen lyckades göra var att definiera det här som ett politiskt problem. När man väl började bygga och människor insåg att ”det funkar ju”, då ökade också förväntningarna.

Vad är det som hindrar att man gör något liknande nu?

– Vi lever i en tid då borgerligheten och de marknadsliberala idéerna slagit in en kil mellan de som fått det bättre och de som fått det sämre – inte bara de senaste fyra åren utan de senaste tio, femton åren. Därför krävs en mycket större ansträngning för att övertyga de här grupperna om att rösta på ett alternativ som inte omedelbart gynnar dem ekonomiskt. Istället tycks socialdemokratin ha bestämt sig för att halvhjärtat stanna kvar och bedriva rättvis politik med den ena handen, medan den andra försöker jaga ikapp en flyende medelklass.

Har socialdemokratin tappat tron på politikens möjligheter i just bostadsfrågan?

– Jag tror det. Det finns en allmän uppgivenhet som har med ekonomiska system- och normförändringar att göra, men också med ett medieklimat som gör att man blir attackerad så snart man föreslår något radikalt. Samtidigt verkar socialdemokratin lida av ett slags minnesförlust. Sverige byggde faktiskt bort bostadsbristen i Sverige på 60- och 70-talet. Allt kanske inte blev lyckat i miljonprogrammet, men det var åtminstone bättre än det är nu.

Just miljonprogrammet lyfts ofta fram som ett skräckexempel på misslyckad välfärdspolitik, ligger det inget i det?

– Folkhemmet och välfärdsstaten hade brister och sprickor som inte kan förnekas. Men man måste också förstå miljonprogrammet som ett uttryck för sin tid, på gott och ont. Det var en enorm satsning: En miljon bostäder på tio år, hundratusen per år. Jämför det med förra året då det byggdes 17000 bostäder i Sverige. Ändå la sig socialdemokraterna ganska lågt jämfört med till exempel Folkpartiet som ville bygga 1,2 miljoner bostäder.

– För att lyckas var man tvungen att förändra bostadsbyggandet i grunden. Det gick från att vara mer eller mindre hantverksmässigt till att bli något man producerar i fabriker, med byggblock – och så är det fortfarande. Det är ju inte så att vi bygger hantverksmässigt idag, men miljonprogrammen byggdes när elementproduktionen precis hade upptäckts, innan man hunnit finslipa byggtekniken. Man byggde också storskaligt och snabbt, vilket gjorde att det inte blev så lyckat i alla avseenden.

– Men jag vänder mig också emot beskrivningen av miljonprogrammen som estetiskt misslyckade. Estetiska ideal skiftar nämligen över tid.Det gäller i arkitektur precis som med kläder och frisyrer. På 60-talet varidealet det modernistiska och storskaliga, sen skiftade idealen och då skulle man bygga småskaligt och varierat.

 

Miljonprogramområdenas dåliga rykte idag beror främst på stigmatisering av de lågavlönade grupper som bor där, menar Kent Werne. Han pekar på ett grått höghus tvärs över Hötorget för att visa vad han menar.

– Det där ser ut som husen i Husby, men ingen skulle kalla det slum. Miljonprogramshusen på Södermalm är utseendemässigt identiska med de som byggdes i Tensta, Hjulsta och Fittja, men de är inte alls lika utskrattade och hånade, säger han.

Tror du man skulle kunna övervinna de brister som trots allt fanns om man lanserade ett nytt miljonprogram idag?

–Absolut. För det första skulle man inte behöva sikta lika högt. Det fanns en utvecklingsoptimism på den tiden som var nästan obegränsad, men idag har vi kanske förstått att det krävs längre processer för att uppnå det vi vill. Samtidigt har utvecklingsoptimismen slagit över i pessimism idag. Man tänker att det är omöjligt, vi får lämna det till någon annan att fixa. Men om det är något som är farligare än att satsa för hårt så är det att ge upp.

 

 

 

 

Annons

Rekommenderade artiklar

Egypten: "Militären vill se våld"

Intervju

Den egyptiska aktivisten Mariam Kirollos såg fram emot att protestera mot Muslimska brödraskapets styre under massprotesterna den 30 juni i Egypten, men tvingades se revolten kapas av militären och säkerhetspolisen. I dag tillhör hon en försvinnande minoritet som inte känner sig hemma i något av Egyptens djupt polariserade politiska läger.

Fria Tidningen

”Reinfeldt borde ha kommit hit”

Husby
Intervju

Oro och vrede präglar Husbybornas reaktioner på veckans nattliga bränder och våld. Många upplever att stadsdelen och dess invånare försummas. Samtidigt finns en vilja till förändring och en stark känsla av gemenskap.

Stockholms Fria

”Det går inte att bygga en demokrati i det här läget”

Intervju

Nästan två år efter militärkuppen i Honduras fortsätter övergreppen mot oppositionella. Trots det stödjer USA och flera EU-länder aktivt landets regering. Det var Alba Ochoa, representant för den breda folkliga motståndsrörelsen FNRP, starkt kritiskt mot när hon besökte Sverige förra veckan.

Fria Tidningen

"Partierna måste ha en fot i verkligheten"

Intervju

Privata äldreboenden, vinstdrivande sjukhus och konkurrensutsatta skolor. Välfärdsstaten byggs om i rasande tempo. Bara en folklig proteströrelse i förening med partier som står upp för sina värderingar kan vända trenden, menar Camilla Salomonsson från Nätverket för Gemensam Välfärd.

Fria Tidningen

’’Privata banksystem går inte att rädda”

Intervju

När finanskrisen bröt ut hade Los Angeles-advokaten Ellen Brown redan ägnat flera år åt att studera det finansiella systemet. I dag förespråkar hon något så oamerikanskt som statsägda banker – och hoppas att Sverige kan visa vägen.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu