Den gången, för två och ett halvt år sedan, hade jag aldrig varit sjukskriven. Min läkare, som för övrigt är överläkare, meddelade vid ett av mina besök hos honom att han tyckte att jag borde sjukskrivas. Jag var då arbetssökande och hade a-kassa men sökte, till följd av sjukdomen, inte många jobb. Läkaren skrev ett intyg och jag lämnade det vidare till Försäkringskassan.
Försäkringskassan gillade inte doktorns intyg visade det sig. Jag fick ett meddelande om att kassan övervägde att inte bevilja mig någon sjukersättning. Hade jag några invändningar ombads jag att kontakta den. Det hade jag.
För a-kassan hade jag talat om att jag var sjukskriven så därifrån fick jag inga pengar.
Försäkringskassan tyckte inte att det brev den fått – i vilket jag ingående förklarade min sjukdomsbild på ett sätt jag själv uppfattade som förnedrande men som jag trots det såg mig nödgad att göra – gav någon anledning att ändra övervägandet.
Hade jag några invändningar mot beslutet kunde jag överklaga det – till Försäkringskassan.
Det gjorde jag.

Det hade nu gått fyra månader sedan jag blev sjukskriven, jag var det inte längre men hade under den perioden befunnit mig i ett ingenmansland, där ingen ansvarat för att föra min talan eller för att ge mig ekonomisk ersättning. Anledningen till att jag hamnat där var att två professionella personer, i vilkas arbetsuppgifter det ingår att bedöma andra människors hälsotillstånd, inte kunde komma överens om huruvida jag var sjuk eller inte. Det kändes inte rättvist.

Vårt socialförsäkringssystem fungerar för den som är någorlunda stark, som behärskar det svenska myndighetsspråket och som har ett gott socialt nätverk runtomkring sig. I Ingenmansland – dit jag förpassades av någon av de båda läkarna, eller av dem båda i kombination, eller av Försäkringskassans handläggare – finns nämligen ingen hjälp att få.

Försäkringskassans handläggare (som jag fick tag i efter ett oräkneligt antal försök) förklarade för mig att beslutet att inte betala ut sjukpenning kommer an på ”den sjukskrivande läkarens förmåga att beskriva”. Min makt att påverka min läkares förmåga är ytterst begränsad. Handläggaren sa också att överläkarens intyg var ”ganska kortfattat” och att ”för den sjukskrivande läkaren som sitter mittemot dig kanske det är en helt och hållet adekvat bedömning, men vi gör ju vår bedömning enbart på grund av de medicinska underlagen och står det inte mer än så styrker det inte rätten till sjukpenning”. Så jag ägnade ytterligare en stor mängd tid åt att få tag i min läkare för att be honom att skriva ett utförligare intyg, som jag kunde bifoga den begäran om omprövning jag nu skulle skicka Försäkringskassan.

Man kan tycka att det vore rimligare att Försäkringskassan kommunicerade direkt med den sjukskrivande läkaren än att den gick via en sjukriven person och tvingade denne att förmedla all information mellan parterna – men det tycker inte Försäkringskassan. Och det är Försäkringskassan som bestämmer.
Försäkringskassans omprövningsenhet fann – trots överläkarens nyskrivna, tvåsidiga intyg – att dess handläggande enhet hade gjort rätt när den beslutade att inte betala ut någon sjukpenning. Hade jag några invändningar mot beslutet kunde jag överklaga det till Länsrätten (numera Förvaltningsrätten).
Det gjorde jag.

Ett år och fyra månader efter det att jag blev sjukskriven trädde jag tillsammans med mitt juridiska ombud in i Länsrättens förhandlingssal där vi mötte Försäkringskassans jurist och de nämndemän som skulle fatta beslut angående min sjukersättning. De kom fram till att Försäkringskassan skulle betala ut sjukersättning åt mig, precis så som min egen läkare från början ville i sitt intyg.
Det beslutet uppskattade inte Försäkringskassan som överklagade det, till Kammarrätten.

Två år och fyra månader efter det att jag blev sjukskriven kom Kammarrättens dom, i vilken rätten fastställde Länsrättens tidigare dom. Det tog alltså närmare två och ett halvt år innan Försäkringskassan gav mig mina pengar. Under tiden fick jag leva på lånade pengar. På lånade pengar betalar man ränta. Försäkringskassan betalar ingen ränta på pengar som kommer två och ett halvt år för sent. Den betalar bara ut exakt det belopp den skulle ha betalat ut vid den tidpunkt då pengarna från början borde ha betalats ut. Har man invändningar mot det får man begära skadestånd hos Justitiekanslern.
Det har jag gjort.
Men det är inte det som är poängen. Poängen är att det lönar sig att stå på sig. Att överklaga och krångla. Att ta sig all den tid det tar att forcera de hinder Försäkringskassan ställer i den sjukskrivnes väg. Den har inte med nödvändighet rätt bara för att den råkar vara en myndighet.
Ytterligare en poäng är att det svenska systemet – trots att man här i landet gärna uttalar sig hånfullt beträffande den sovjetiska modellen – är fantastiskt långsamt och byråkratiskt och innefattar väldigt många väldigt stelbenta regler och handläggare. Det är ett system som gjort för att skapa rättshaverister.

En tredje poäng är kanske inte en poäng utan snarare en fråga. Hur stor är den summa pengar Försäkringskassan förvaltar utan att ha någon rätt till den? Hur många människor – som kanske saknar goda språkkunskaper, möjligheter att telefonera och författa skrivelser om dagarna, juridiska ombud och så vidare – har fått avslag på sin begäran om sjukersättning på samma grunder som jag – utan att gå igenom den process som två och ett halvt år senare ger dem de pengar som rättmätigen är deras?