Retoriken går ut på att de rödgröna vill sno pengar ur våra plånböcker, genom att minska jobbskatteavdrag och höja bensinskatter. De rödgröna vädjar i sin retorik mer – om än mycket försiktigt och nästan med en ursäkt – till våra solidariska sidor. Båda hävdar att helheten blir bäst med just deras modell.

Om inte annat så ur ett filosofiskt perspektiv är det intressant att betrakta retoriken. I sak är ju de två blocken till betydligt mer än 90 procent överens, trots att de målar upp bilden av våldsamma motsättningar. Det gäller att måla upp fienden som något som står i bjärt kontrast till en själv. Så är det i krig, så är det i grannfejder, så är det i religiösa konflikter och så är det i politiken.

Alliansen tycks mena att vi i grunden är lite mer av egoister som hellre vill behålla några hundra extra i den egna plånboken, än att dela med oss. De rödgröna tycks mena att våra solidariska sidor väger tyngre, att vi något sånär gärna delar med oss lite mer än i dag. Det finns ett drag av gott och ont över det – om man ser till retoriken. Kanske det finns de som röstar på det godare, men drar en suck av lättnad om det ondare skulle vinna…?

I den svenska politiska historien är det nog åttiotalets miljöparti som varit mest extremt till att vädja till en enda sida: den solidariska. Med valaffischer på temat ”Vi lovar inte guld, men gröna skogar” var löften om materiella försakelser budskapet, allt för att rädda planeten och kommande generationers möjlighet till ett bra liv. Det var löften om högre bistånd och schyssta handelsförbindelser som skulle medföra högre pris på de varor vi köper, men bättre förhållanden för anonyma och främmande människor på andra sidan jorden. Vilket parti som vädjat mest till våra egoistiska sidor låter jag vara osagt – det beror förstås på vilka särintressen man menar med ”våra”. Vänstern har sina ”våra” och högern har ”sina”. De grönas ”våra” hade inte rösträtt. Nu är det väl mer en allmän smet.

För företag är det självklart att vädja till våra egoistiska sidor. Genom att köpa deras produkt, som vi kan leva gott utan, så kan vi höja vår status gentemot andra och vi slipper riskera att bli sedda som andrahandsfigurer som inte hänger med i modet, trenderna eller moderniteten. Ju osäkrare vi är på oss själva och ju mer måna vi är om att hamna ”rätt” i sociala hierarkier, desto mer framgångsrikt är det att vädja till vår egoistiska sida. Oavsett om vi är fattiga eller rika, oavsett var vi finns på den sociala stegen.

Organisationer vädjar däremot oftare till våra solidariska sidor, vi ska skänka pengar till goda ändamål, känna empati för den mindre lyckligt lottade, ge av vår tid till ideellt arbete, ställa upp för varandra i gruppen. Vilket naturligtvis också kan höja statusen, om än inte lika påtagligt och tydligt som om vi satsar pengarna på en ny fräck espressomaskin av rätt märke…

Jag är inte ute efter att ge någon dåligt samvete, inte ens mig själv som naturligtvis också faller för ett och annat vädjande som riktas till mina egoistiska sidor. Men jag tycker att det finns ett värde i att börja fundera över vem som vädjar till vilken sida av oss. Och vad det kan leda till, både för oss som individer och som kollektiv i ett samhälle.

Frågan är om mycket vädjande till våra egoistiska sidor får dessa att svälla, på de solidariska sidornas bekostnad. Och vad resultatet i så fall blir för våra samhällen, för vår skola, för arten människa och för vår planet. Fan vet. Och hade han funnits så hade han garvat hela vägen till eldstaden.